Det brukar ju sägas att man ska inte vara rädd för att lägga bort sånt som ligger en varmt om hjärtat. Ja i skrivande kretsar uppmanas man rent av att vara synnerligen tuktande. Speciellt mot sina egna favoritpassager enkom för att de sällan, enligt teorin, tar storyn framåt.

Jag befinner min möjligen i en snarlik skärseld. Inte så mycket till det skrivna utan i möjligen mer kopplat till vad som får uppta min tid. I dagarna har minst en handfull webbforum fått sina inloggningar avslutade, en bilklubb, ett par forum på fb. Men även engagemanget i mitt kära M Sverige fått se sig som något från förfluten tid.

Möjligen kan jag höra en och annan fundera på om allt står rätt till i knoppen hos undertecknad. Svaret blir givet; Nej – det finns liksom inget driv och engagemang kvar att uppbringa. Kliniskt sett har jag fått inse att min utbrändhet inte släppt taget om mig och ska jag kunna verka och kunna leverera på arbetet till 100% så finns inget kvar till allt annat. Allt är givet inte nattsvart – för mycket av den positiva känsla som tidigare fanns i allt det där utanför jobbet finns hämtar jag nu på arbetstid – så vågskålarna väger jämt, men då faller det på att tiden och engagemanget utanför jobb och hemmatid får sättas på sparlåga.

Men i denna bräckliga tid så blir det tuffa beslut som måste fattas. Jag har gråtit blod över saker jag får inse att de inte kommer bli av. Likaledes har jag fått inse att det lagts tid, pengar och en massa engagemang på saker som jag kommer behöva avveckla eller rent av bara kasta bort.  Kill your darlings sägs det – svar ja det gör jag på löpande band.