Ett kort betyder – ja vadå? (del 2)

Frågorna lät inte vänta på sig från närstående på mitt tidigare inlägg Ett kort betyder – ja vadå?

Min kära hustru ställde väl det hela på sin spets och uttryckte något i stil med att “så menar du alltså att du kan tänka dig att köpa alla de där bilarna som du skickat hälsningar till?!”

Svaret blev lika trevande som hos någon som fastnat i kamerablixtarnas mediedrev. Med svettpärlor som snart hotar att börja rinna likt rännilar längs näsrygg och kinder. “-nja alla bilar vill jag väl inte köpa. Det finns ju platsbrist att ta hänsyn till och pris… man ska ju ha tid att göra något med den också..

Okej, vi tar det hela från början – jag skickar kort där när jag upptäcker någon intressant bil och jag tycker att det är trevligt att ge cred till den som har den goda smaken och tålamodet att hålla liv i intressanta ting. Det senaste exemplet på en intressant bil är väl dess raka motsats från början. I dagarna råkade jag köra om en härlig Toyota Corolla från typ 1990 + – 2,3 år. Hade du frågat mig för 20 år sedan så hade en 10 år gammal toy’ta varit helt ointressant. Så även för 10 år sedan. Men idag är en 90-tals Toyota något som får mig att hajja till och tänka – när såg man en sån senast?! Hur kommer det sig att den överlevt?

Mönster i tillvaron

De flesta gångerna så kan man ju se ett mönster – kanske en lite äldre ägare, som troligen ägt den lång tid, ja rent av sedan ny. Exemplaret jag noterade i dagarna föll inte helt i den ramen. Visst en äldre ägare men som blev ägare till vagnen så sent som för något år sedan, dessutom hade bilen bytt ägare en handfull gånger tidigare så inte den där vanliga enägarbilen som tenderar att ärvas ned till barnbarns-led för att köras sönder på 8 månader.

Skulle jag kunna tänka mig att köpa – ja visst om plats fanns och det fanns något specifikt att hänga upp det hela på. För en massa år sedan köpte jag en Nissan Pulsar (EXA) en sommar med målsättningen att få åka på bilträffen Träffpunkt 80 som tidningen Klassiker arrangerade. Vågar jag tillstå att helgen efter träffen sålde jag bilen? Det är nog lite samma här – visst jag skulle gärna bli nästa vårdare men då bör det finnas ett narrativ eller plan för varför jag ska skaffa just den.

Plan för att skaffa  – gäller det allt?

Jag önskar jag kunde säga ja – men jag vet hur jag fungerar. hittar jag ett kul objekt till rätt pris med något spännande att hänga upp det hela på så är jag ju torsk. Planen går ju alltid att efterhandskonstruera, eller så spelar man atombombskortet  #Ensåndärharjagalltiddrömtomattäga”

Ett kort betyder – ja vadå?

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga “ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!