Nygamla insikter från att skuva gamla nybilar…

Inget är så trevligt son när saker sitter där dem ska, speciellt på bilar på från 1990-talets senare hälft och framåt.

Redan för typ två år sedan så kom jag till insikten om att nyare gammelbilar har en tendens att falla isär. Indirekt då för att någon tidigare part varit framme och skruvat och inte fått ihop allt som det var från början. Patienten Roffe är nog inte allt för sönderskruvad, men väl så har mycket lossnat för det vibrerat loss. Nu senast ett par udda plastclips som ska hålla fast luftstyrningen till kylaren.

Visst det kan tyckas som en skitsak och jag minns att äldre konstruktioner ofta hade bättre, mer återanvändningsbara fästelement. Nu tillhör väl Fordar från 1990-talets slut inte gräddan av konstruktionsmässiga högvattenmärken. Dock känns det viktigt för bilens fortsatta existens att jag lyckas få lite bättre fason på Roffe. Just nu står ju skicket och väger mellan skroten, en slit och släng-bil eller möjligen blivande samlarbil.

Få saker verkar vara dokumenterade som just vilka plastclips som hör till vad. I viss mån förståeligt när detaljerna ofta är så pass små att gjutmärkning med artikelnummer oftast bara är att glömma. Jakten på vilken variant som jag behöver går vidare. Jag har hittat en firma i England som kanske kan leverera. Jag har för säkerhets skull även kontaktat en stor tillverkare i Asien för att få en produktkatalog för framtiden. Kanske en ny spinn-off i sikte, kränga plastclips till bilar vore något?

Det mesta rår nog xxxxx för

Våren övergick snabbt till försommar. Lika snabbt gick inte bilsökandet. Om maj möjligen präglades av en kvarhängande släng av LondonTaxi-sjuka. Så har symtombilden övergått i att mer handla om mindre bilrelaterat och mer trädgårds dito. Även detta år huserar ett antal förvirrade Gräsänder i villaträdgården.

Nu har väl inte allt trädgårdsanknytning, senast förra veckan så gjordes försök att införliva en Ford Escort av senare snitt. Jag vet inte om det är fel på mig eller fel på bilmärket för Ford har en väldig egenhet att inte vara en bil som funkar för mig. Summerat har ingen av Fordarna av europeiskt snitt fungerat för mig. Den nämnda behagade inte vilja starta trots upprepade försök.

 

Möjligen så har de två amerikanska fungerat bättre…

Nu sätter jag mina förhoppningar till att inspirationen ska landa i att jag hittar något annat spännande att förkovra sig inom… Framtiden får utvisa om min förhoppning infrias…

Ännu en Ford som inte gillar mig

Som den som råkat följa mitt orerande över tid möjligen noterat – Fordar och jag är inte så kompatibla.

Det mest slående exemplet må vara saligt insomnade P(j)uck, den fullspecade Fiestan i härligt lila som dog redan på vägen hem från lärdomsstaden i öster. Ett förbisett faktum att olja kräves från min sida – till min ursäkt vill jag nog hävda att man hinner inte allt på den dryga timme jag ägt bilen.

Den andra var en urtvättad Mondeo i väloxiderad röd kulör. Här höll det mesta ihop men nerven av att sammanbrottet stod på tur var ständigt närvarande. Jaja en och annan fönsterhiss får man väl acceptera att de säger upp sig – lagom som regnet är i annalkande.

Om det möjligen är någon Ford som varit lätt kompatibel med mig i stort, med ryggen undantagen så är Flexitauren Rex det troliga exemplet. Här var det möjligen ledan och tristessen som var faktorn som fick bägaren att rinna över.

Den trötta men inte enda felande länken

Till listan får jag idag lägga en svart Escort. Såld under devisen i behov av nytt batteri. Sanningsenligt så ja batteriet var sopslut. men trots nytt sådant så snurrande motorn utan att tända. En halvtimme senare och jag kastade in handduken. Så av Forrrden bidde det intet.

 

Se men inte röra – det borde ju jag ha lärt mig….

Rödingen –  ja alltså nyförvärvet på bilfronten tillhör nog kategorin “mellanchefsbil”. Tänk dig en tjänstebil där det funnits en begränsat förmånsvärde som satt sin prägel på bilens utförande. Just i det här fallet så pratar vi om största motorn,  fönsterhissar fram (teoretiskt sett) och manuell taklucka. Alltsammans ackompanjerad av en RDS-radio med kasettbandspelare och matt solidlack. I övrigt så saknas allt annat som gör billivet aningen mer behagligt. Spontant kan jag bara komma på en annan av mina forna vagnar som lidit samma öde. Det var den Honnecker-gråa Audin som dubbades till Ingol – fast den hade trots allt ECC.

Man ska inte pilla på saker bara för att

Just med dessa teoretiska fönsterhissar så vållade min nyfikenhet en del bakslag. Innerst inne visste jag att det var osmart att försöka köra ned fönstret. Men man måste ju säkerställa om de faktiskt funkar…. Takluckan gick ju väldigt bra att öppna så det kunde väl inte vara någon risk!? Konklusionen som summerar den ljudmässiga sensation som kom blixtsnabbt efter knapptryckningen – jag borde inte ha försökt… Att fönstret dessutom behagade fastna 3/4 delar ned gjorde det hela än mer spännande.

Ska jag tillägga att dessa hissmekanismer har utgått ur Fords sortiment och även Klokkerholm som brukar kunna ha sånt som blir mos när man krockar sin bil. Att jag lyckades hitta en eller annan restpost någonstans på Ebay, gjorde det hela än mer förtvivlat – i alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv likväl som att firman i fråga skrev att man brukar sända sina beställningar inom 20 dagar efter mottagen betalning…. Ridå!

Ett lungt sinne är den bästa av huvudkuddar…

En orolig natts sömn, ja inte bara till följd av fönsterhiss-debaclet utan kanske än mer på grund av riksdagsvalets utgång, så slösurfade jag på bilskrotarnas hemsidor. Visst det finns begagnade mekanismer här och var men priserna kändes verklighetsfrånvända. För att inte tala om att bilderna skallrade om att dessa var minst lika dåliga som hissarna jag har… Turligen nog så fann jag ett demonteringsobjekt på Delplocken strax utanför stan och tog en tur för att bilda mig en uppfattning. En timmes skruvande och muttrande och två hissar som verkade fungera landade för transport hem till garaget. Priset – ja 220 kr styck vilket var långt bättre än de fyrsiffriga prislapparna på bildelsbasen.

 

 

…så var det dags att ringa “begravningsbyrån”, Le Ford has 2 leave…

Jag har testat, jag har slipat, jag har skruvat… Men den kära Forden, lystrande till tillmälet P(j)uck har ingen framtid i min ägo, även om AC’n funkar perfekt och nästan allt annat så. Men vevstakslagren överlever typ 5 minuter på tomgång, ett par sekunder vid 2500 varv, röken som lägger sig lik en föraning av Lützen ger väl en indikation om att allt inte heller är helt kurant vad det gäller ventiltätningar eller kolvringar.

Nu ska jag väl inte säga att jag kommer sakna eländet så mycket, men jag kommer gräma mig över att det inte gick att reparera motorn, ett antal vevlagerbyten till trots och en massa slipningar av veven. Att jag dessutom lyckats byta fjädrar, bromsrör och målat en hel del rostskyddsgucka på allsköns ställen, ja faktiskt i en sån omfattning att besiktningsteknikern var mäkta imponerad över hur fräscht det hela såg ut under….

Men väl, när man lått vägs ände, ja då är det vägs ände…. Och som så ofta, så kommer jag förlita mig på att Fordonsflytten kommer se till att Forden får det öde den förtjänar. Så om du har en bil som behöver gå till skroten så hör med Fordonsflytten vettja!

Och så var det det här med Puck…

Minnesgoda vänner drar sig nog till minnes att Puck gjort sin entré på garageuppfarten. Likaledes minnesgoda minns nog även att allt inte riktigt lirade på hemvägen. Lagerslamret i trakterna av Arboga fick mig att fundera på att ställa eländet längs vägen och hoppas på att någon annan skulle lösa mina problem…

Men att ge upp det har ju inte riktigt legat för mig sägnen säger väl att har man tagit svärmor i båten så får man sänka den på djupt vatten….

I mitt fall höll det hela vägen hem, och nya vevstakslager beställdes och nu verkar det hela lira lite tystare…. Videon nedan visar hur eländigt det hela var….