Frågan kanske ter sig patetiskt. Vän av ordboksdefinitioner skulle möjligen recitera något i stil med ”värdet på en produkt sätts på en marknad där säljare och köpare möts och gemensamt sätter priset i samband med en transaktion”.

Strikt akademiskt sett har är det helt korrekt och rätt. Värdet för en vara eller tjänst uppkommer först när överlåtelsen av dem samma väl utfaller. Sedan finns givetvis en högst teoretisk värdering som kan präglas av ytterligt personliga utgångspunkter.

Jag brukar lite smått förfasas över värderingarna på exempelvis vissa östeuropeiska bilar i allmänhet och Skodas modeller med motorn bak i synnerhet.

I min mentala värderingstabell så kostar en sån vagn under 5000 kr. Intuitivt vet jag att det är omöjligt idag. Men när min priskompass sattes där under tidigt 1990-tal så var det gängse standard. På samma sätt har prisbilden från när det begav sig sagt en stark prägel på min uppfattning som än i dag färgar man tankebanor. En ny Trabant kostade mindre än 15000 kronor i bilhallen i Budapest sommaren 1988 när jag var där. Och en fläng ny Lada Niva gick att köpa på 1990-talet för runt 30000 i Sverige om än utan några garantier eller åtaganden från importörens sida.

Prisbilden har ingen bäring på vad man möter i bilannonser av idag, men lever starkt i mitt undermedvetna när jag tittar på annonserna i fråga. Samma problematik lever i viss mån kvar i allmänhetens kollektiva uppfattning och utgör stundom ett ganska stort mått av glastak för värdeutvecklingen hos vissa saker.

På samma sätt präglar förförståelsen åt det andra hållet – en bil från Crewe tycks alltid värderas högre än en från Browns Lane i Coventry? Visst den förstnämnda hade ett betydligt högre salupris från början. men rimligen borde väl en Jaguar/Daimler vara minst lita kompetent som en Bentley eller Rolls-Royce? Solklart är väl att restaurering av de senare kostar påtagligt mer än hos dem förstnämnda men körupplevelsen bör sig väl kunna stå i paritet?

På liknande vis ligger möjligen hämskon som en black om foten för de olika London-taxis som nått våra breddgrader. Merparten av vagnarna startade sina karriärer som taxis i London och när regelverken regelbundet avpolletterade vagnar så såldes dessa för spottstyvrar. Rådiga intressenter kunde så enkelt och prisvärt bli ägare till vagnar med ett förflutet i taxitjänst och möjligen bortåt 300000 Miles (50000 mil) på samvetet och tillika mätaren.

Just denna prispress ligger möjligen de fåtal privatägda motsvarande vagnarna i fatet. För gemene man är sinnebilden ständigt etsad av dessa långmilare, för hur ställer man en välskött bil med 50000 mil mot en motsvarande med 6000 mil på mätaren men helt utan spårbar servicehistorik?!

Semestern är inne på den femte veckan och det är dags att inse att denna sommar inte blev mer än så här. Inse är en del, det är kanske än viktigare att acceptera att det var det här det fanns plats och tid för.

Summerat så blev det en sommar präglad av Londontaxi. En mycket trevlig visit i Växjö gav massor av input och feedback. Ja dessa rullande brittiska stilelement har en enorm närvaro och även proportioner som förvränger hela illusionen av vagnen i fråga. Så hög och inte allt för bred ger illusionen av att det är en väldigt lång bil. Vi tog till och med fram måttbandet för att säkerställa om den verkligen bara är typ 4,5 meter lång.

Hittills har de inte blivit någon egen bil i garageformat, men väl ytterligare tre i bokhyllan. Som substitut ett alternativ, dock inte fullt så begeistrande som en vagn i fullskala.

Att den lilla verkstaden i form av garaget numera mest utgör ett förvaringsutrymme med plats för väldigt lite ”verkstad” står smärtsamt klart för mig. Alla tillfällen när bil-tetris är påbjudet är smärtsamma indikatorer på att det skulle behöva bli lite ny ordning på saker och ting. Så det är väl läge att gå från tanke till handling. Eller ska jag säga storstädning?!

Om allt håller så lär det bli en och annan tur till sopstationen de kommande dagarna. På återhörande!

(Föga) förvånande nog erbjöd söndagens post om min jakt på ägaren till en London-taxi i förläningen på ännu en dimension. Lagom efter att jag postat texten så kom ett sms. Korrespondenten i fråga var hyresvärden till nämnda bils garageplats. Nämnde gentleman hade råkat ha vägarna förbi platsen och tagit en bild, ja mest som bevis för vagnens fortsatta existens. All heder till en sådan hyvens person som förstår en smått galen bilnörd.

I den efterföljande korrespondensen oss emellan meddelande samme sagesman. Ägaren är minsann på mark destinerad till att kallas Svea rike. Det kändes ögonbrynshöjande. Detta då jag i fredags hade en mejlkontakt med arbetsgivaren till nämnde fordonsägare som ville låta påskina att kontrahentens minsann fanns i ’tjänstgöringsland’ 7-800 mil bort.

Ja jag tror banne mig att det må vara dagens lektion i kvantfysik och läran om närvaro i flera dimensioner samtidigt.

Att saker kan bli mer än lovligt snurriga det kan jag tillstå. Följande lilla dråplighet, är under upplösning alltjämt, medan dessa rader författas. Rent av kanske ”kluten” aldrig kommer till att nystas upp?

Av hänsyn till alla involverade så kommer jag möjligen vara en smula snål med alla detaljer. Ambitionen är att i alla fall brodera så pass att konturerna finns av vad som hänt.

Vi börjar väl från början. Historien tar sitt avstamp i den där databasen jag sammanställde sommaren 2020. Jag skrev lite om dess innehåll i inlägget om de 15168 registerposterna jag vaskade fram. Ur denna skatt finns det en väldigt stor mängd amerikanska vagnar, en del intressantare än andra. Jag kan konstatera att listan är ganska spännande när man ska leta uppslag på vagnar utöver det vanliga.

För typ två veckor sedan så gjorde jag en nu sortering och blicken fångade en vagn i mängden. Denna gång en Londontaxi. Nu är ju London-taxis på intet sätt någon unikum här i Sverige i allmänhet eller i Storbritannien i synnerhet. Enligt vänner med bättre insyn i FX4-världen så säger man att det handlar om ca 25 bilar i varierande skick. Det som är en smula udda var att ingen i klubbvärlden verkar ha kännedom om just min upptäckt.

När ägaren inte finns i landet

När jag sedan försökte utröna vem som var ägare till bilen i fråga så blev det lite mer förvirrat. Personen har ingen adress i landet. I kombination med utebliven besiktning sedan mitten av 2010-talet kändes illavarslande. Många gånger har mitt sökande upphört i ägaren emigrerat och tagit med sina bilar men inte registrerat in dem i sitt nya hemland.

Turligt nog som hade dock denna ägare angivit kontaktuppgifterna till en person som fanns kvar i folkbokföringen. Nackdelen var möjligen att nämnde person var starkt upptagen så det blev inga svar på mina meddelanden och sms. Ja läget kändes låst. Vad skulle jag nu hitta på? En google-sökning på ägarens namn gav lite gammal bibliografisk info om med vad denne jobbat. En liten intervju i en intresseförenings medlemstidning gav lite mer kunskap om ägaren och dennes närstående.

Twitterfejden som kom av sig.

I artikeln framkom att ägaren har en släkting. Efter en massa sökningar så kan jag säga att denne har en ganska stor närvaro i sociala media ja man skulle nog säga att det rent av handlar om en medieprofil. Vad gör man då som Medel-Svenssonsk rookie utan riktig förankring i sociala medie-världen? Jo man testat att tagga den stackars släktingen i något medieinlägg i förhoppning om att få till en kontakt. Om det funkade – NÄ men jag kan säga att jag försökte om inte annat.

Åter till tangentbordet

Men ägaren kanske finns med på typ FB? Sagt och gjort. Alla personer med samma namn som ägaren, det finns en handfull, fick varsin liten hälsning via facebooks meddelandetjänst. Utfallet så här långt – noll svar. Ridå!

De små framstegens segrar

Lagom i detta så kom i alla fall ett mindre livstecken. Ägarens kontakt i landet hittade lite tid att ringa mig för att i alla fall ge lite underhandsinformation. Ägaren finns liksom bilen. Ägaren inte i landet utan mycket riktigt utlandsposterad men bilen kvar i Sverige. Bilen har rullat en smula under åren men inte besiktats. Så so far so good.

Operation ”vidarebefordra en hälsning”

Utifrån den där artikeln jag nämnde som fanns när jag sökte på ägarens namn så kunde jag dra ännu en lärdom om var denne möjligen jobbar. Mycket riktigt så råkade organisationen ha en viss närvaro på nätet och senast för två år sedan så meddelande dem via hemsidan att ägaren var i tjänst. Dessbättre så gick det bra att hitta en allmän e-post adress som jag passade på att göra en chansning på. Någon dag senare fick jag meddelande om att de sänt vidare min fråga om det var ok för dem att dela ut dennes kontaktuppgifter. Då jag själv nog tillhör den skara om är lite restriktiv. Så kom jag snart på att det möjligen skulle vara bättre att be dem sända vidare en hälsning och mina frågor som jag skulle vilja få svar på. Samtidigt fick jag chansen att brodera ut texten en smula och förhoppningsvis ge bättre bild om vem jag är och hur det kommer sig att jag hör av mig.

Ja här är vi – om nystanet någon gång kommer bli uppnystat ja det återstår att se.