Om vågade vägval på bilfronten

Javisst är det den där tiden på året när suget efter en sommarbil är uthärdligt men påtagligt.

Hustrun är duktig på att påminna om mitt mantra om att garaget är fyllt. Som den petimäter jag är konstaterat jag raskt; Nej garaget är tomt på bil, ty Volvon står inte hemma just nu. Eller om vi ska vara petimäter. Den har aldrig stått i garaget vid bostaden. Nej den huserar i eget dubbelgarage med låst och larmad villa.

Nåväl – nu har möjligen ”önskelistan” kokat ned i ett par, möjligen det dubbla kandidater. Den första, Citroen dö sövå / 2CV. Illasinnade mås äga Apgunga. Ett bohemiskt val om än ett socialt acceptabelt dito. Två – Den flygande papplådan från Öst – Trabbi. Ett statement på många sätt, går att lägga in mången vinkling. Allt från sympatin för de förtryckta folken under kommunismen i öst, till att påvisa anhängartendenser i kritiken av kapitalism. Givet så finns doldisen Londontaxi – här är väl utbudet den största akilleshälen. Och så den allmänna stortysken – här må vagnen bara vara en bekväm kontinentenkryssare, fabrikatet må spela mindre rill.

Men här och nu så stor det mellan.  det projicerade Franska måttet av oengagemang. där det finns stora anammande i skaran. Ja så pass vanlig till sin natur att det finns ca 1400 bilar i landet. Till öststatskritiken, såväl positiv som negativ. Vagnparken att välja från är dock betydligt skralare, ca 160 vagnar att välja mellan. Ska vi nu gå den brittiska vägen så är utbudet nere kring 30 bilar, högt räknat.

Så frågan får nog koka ned i, är det en udda kuf i en stor och socialt engagerad kontext jag vill bli en del av. Ja då är det Ankvagnen från frANKriken som gäller. Vill jag vara svår att sätta i något fack politikskt. Så liebe Genossen – Trabant.

Jag tror det är bäst om jag får fundera på detta ett varv till – ja innan jag lägger 3-4 skattade månadslöner på en pseudokodad vagn där innebörden inte alltid är det man står för.

Oss bilgalningar emellan?!

I mitt liv så har jag kommit långt med att skapa flera olika sfärer i tillvaron. Jag hör för mitt inre att dem som har psykologi som sin skolning säkert sätter diagnoser snabbt utifrån detta beteende. Möjligen kan det kanske kallas compartmentalization. Låt oss nu inte fastna i egenheten i sig, eller effekterna och orsakerna bakom.

Nej den här spaningen handlar nog mer om att dessa icke överlappande sfärer får vissa effekter. I jobbet möter jag ett visst klientel, på fritiden som arkivarie av biltidningar finns ett annat persongalleri där kontakter förekommer. På samma vis, så finns det en sfär där mina vänner i Londontaxi-sverige huserar. Ett annat för mina kontakter med Bilklubbarma och slutligen även ett helt eget universum knutet till Land Rovers.

Att överspillet av information mellan grupperingarna är mindre än vad jag själv vågade tro på blev jag grymt varse idag. Ty även om många ”världar” har facebook som nav så verkar inte ens dess algoritmer riktigt vilja vara kommunikativa sinsemellan. Beviset, för en stund sedan nåddes jag av den tråkiga nyheten att en av personligheterna i LondonTaxi-Sverige har gått ur tiden. Eller mer korrekt, gick ur tiden redan i somras. Så så mycket ”överspill” verkar det vara.

Så – mina bästa tankar till dig Klas! Må nästa spelplan vara minst lika berikande för din del som din livshistoria från den här spelomgången bevisligen varit!

Vad är rätt värde på en bil?

Frågan kanske ter sig patetiskt. Vän av ordboksdefinitioner skulle möjligen recitera något i stil med ”värdet på en produkt sätts på en marknad där säljare och köpare möts och gemensamt sätter priset i samband med en transaktion”.

Strikt akademiskt sett har är det helt korrekt och rätt. Värdet för en vara eller tjänst uppkommer först när överlåtelsen av dem samma väl utfaller. Sedan finns givetvis en högst teoretisk värdering som kan präglas av ytterligt personliga utgångspunkter.

Jag brukar lite smått förfasas över värderingarna på exempelvis vissa östeuropeiska bilar i allmänhet och Skodas modeller med motorn bak i synnerhet.

I min mentala värderingstabell så kostar en sån vagn under 5000 kr. Intuitivt vet jag att det är omöjligt idag. Men när min priskompass sattes där under tidigt 1990-tal så var det gängse standard. På samma sätt har prisbilden från när det begav sig sagt en stark prägel på min uppfattning som än i dag färgar man tankebanor. En ny Trabant kostade mindre än 15000 kronor i bilhallen i Budapest sommaren 1988 när jag var där. Och en fläng ny Lada Niva gick att köpa på 1990-talet för runt 30000 i Sverige om än utan några garantier eller åtaganden från importörens sida.

Prisbilden har ingen bäring på vad man möter i bilannonser av idag, men lever starkt i mitt undermedvetna när jag tittar på annonserna i fråga. Samma problematik lever i viss mån kvar i allmänhetens kollektiva uppfattning och utgör stundom ett ganska stort mått av glastak för värdeutvecklingen hos vissa saker.

På samma sätt präglar förförståelsen åt det andra hållet – en bil från Crewe tycks alltid värderas högre än en från Browns Lane i Coventry? Visst den förstnämnda hade ett betydligt högre salupris från början. men rimligen borde väl en Jaguar/Daimler vara minst lita kompetent som en Bentley eller Rolls-Royce? Solklart är väl att restaurering av de senare kostar påtagligt mer än hos dem förstnämnda men körupplevelsen bör sig väl kunna stå i paritet?

På liknande vis ligger möjligen hämskon som en black om foten för de olika London-taxis som nått våra breddgrader. Merparten av vagnarna startade sina karriärer som taxis i London och när regelverken regelbundet avpolletterade vagnar så såldes dessa för spottstyvrar. Rådiga intressenter kunde så enkelt och prisvärt bli ägare till vagnar med ett förflutet i taxitjänst och möjligen bortåt 300000 Miles (50000 mil) på samvetet och tillika mätaren.

Just denna prispress ligger möjligen de fåtal privatägda motsvarande vagnarna i fatet. För gemene man är sinnebilden ständigt etsad av dessa långmilare, för hur ställer man en välskött bil med 50000 mil mot en motsvarande med 6000 mil på mätaren men helt utan spårbar servicehistorik?!

 

Att tänka EFTER är sällan lönt mödan

Att det är lätt att finna stöd ett och annat i livet är givet. Man blir väl lite mer mottaglig för sådant som stödjer eller hejar på de funderingar man möjligen brottas med. I mitt fall har Lars Winnerbäcks musikaliska alster varit just en sån katalysator där jag ofta funnit ett och annat som främjat och eldat på tankar där och gå. 2009 släppte den gode Linköpingssonen en platta med det träffande namnet ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen”. Jag tror min själ att just att ånga sig för att sedan ångra sitt beslut ännu en gång varit träffande många gånger i min automani.

Idag kan jag fundera på hur illa funtad jag var den gången jag inte köpte en Mercedes S 600 L med full servicehistorik och ett rostjobb på goodwill omfattande i princip allt i plåtväg utom taket. Då för det ynka priset av motsvarande 4 skattade månadslöner?! Idag förstår jag inte prioriteringen.
Eller som när jag jagade en Land Rover Serie 3 i långt utförande med safaritaket, ja jag åkte hela vägen till Skåne och tillbringade en dag med att titta på härligheten och tveka. Och här var priset hälften av vad nämnda vagn skulle lätt kunna säljas för idag.

Lite urskuldande får jag dock inse, mycket tack vare det som jag skrivit ned här på bloggen. Allt behöver sättas i sin kontext. Ja jag vet innerst inne att Mercedesen hade varit extremt bra att ha. Men allt var nog inte helt ”bueno” i övrigt i tillvaron där och då. Nytt jobb, mellan bostäder, allmänna tvivel över karriärval osv.

Ja är man ändå inne på det där med kontext. Den stackars Ländyn hade ju ett och annat förbättringsbehov. Det hade även arbetssituationen för min del, för jag hade just kastat in handduken och sagt upp mig.

Det är inte utan att jag idag undrar hur jag kommer se tillbaka på de här åren när den udda DKW’en, lågmilade Audin och ett antal försök att skaffa en London Taxi verkar ha gått i stå – eller avpolletterats i rask takt, inte alltid med god inverkar på ekonomin…..

Nej bättre vara sann i sin egen förvissning. Den bil jag ångrar mest att det aldrig blev av var en guldmetallic Opel Senator som aldrig blev vår hösten 1996. Det är fortfarande som så att var gång jag har vägarna förbi där den stod så kastar jag förhoppningsfulla blickar och hoppas den ska stå kvar….

Nästan som Amen i kyrkan – Freestar hittar nytt hem

Så har den gäckande amerikanska minibussen fått ny ägare. Hatten av till den som gjorde slag i saken och blev ny förvaltare av härligheten.

I samma anda, nu har jag ”bara” brittiska egenheter på min hjärna. Nu senast – jakten på delarna till mitt imaginära objekt. Frågan är väl, hur i hela friden ska jag få tag på den där tryckplattan och urtrampningslagret som utgått ur ruljansen sedan länge….?!

Slutsnackat i den lilla verkstaden

Semestern är inne på den femte veckan och det är dags att inse att denna sommar inte blev mer än så här. Inse är en del, det är kanske än viktigare att acceptera att det var det här det fanns plats och tid för.

Summerat så blev det en sommar präglad av Londontaxi. En mycket trevlig visit i Växjö gav massor av input och feedback. Ja dessa rullande brittiska stilelement har en enorm närvaro och även proportioner som förvränger hela illusionen av vagnen i fråga. Så hög och inte allt för bred ger illusionen av att det är en väldigt lång bil. Vi tog till och med fram måttbandet för att säkerställa om den verkligen bara är typ 4,5 meter lång.

Hittills har de inte blivit någon egen bil i garageformat, men väl ytterligare tre i bokhyllan. Som substitut ett alternativ, dock inte fullt så begeistrande som en vagn i fullskala.

Att den lilla verkstaden i form av garaget numera mest utgör ett förvaringsutrymme med plats för väldigt lite ”verkstad” står smärtsamt klart för mig. Alla tillfällen när bil-tetris är påbjudet är smärtsamma indikatorer på att det skulle behöva bli lite ny ordning på saker och ting. Så det är väl läge att gå från tanke till handling. Eller ska jag säga storstädning?!

Om allt håller så lär det bli en och annan tur till sopstationen de kommande dagarna. På återhörande!

Så crisp men ändå så ouppnålig

Roffe skymtas muttrandes i bakgrunden.

Roffe och jag tog en liten tur till Växjö. Får nog tillstå att det var första gången på minst 30 år som jag möjligen råkade ha vägarna förbi teknikorten på det småländska höglandet.

Missionen enkel. Titta på en av synnerligen få svensksålda och därmed vänsterstyrda Carbodies FX4(s) som nådde landet när det begav sig. Nämnda vagn har funnits på min radar sedan 2013 när jag fann bilen utanför Novotel i Göteborg.

Konklusion; ett fantastiskt objekt med trevlig historik och lagom rustik uppsyn. Möjligen lite för dyr för att kunna pressas in i min budget för stunden. Troligen en av de vagnar jag ständigt lär förbanna att jag inte gjorde slag i saken och köpte när det fanns möjlighet att bjuda.

Ett stort och varmt tack till ägaren som offrade merparten och lite till av lunchpausen till att svara på mina skilda funderingar och lät mig klämma och känna på nämnda vagn

 

Taxi-letandet bjuder på lektion i kvantfysik

(Föga) förvånande nog erbjöd söndagens post om min jakt på ägaren till en London-taxi i förläningen på ännu en dimension. Lagom efter att jag postat texten så kom ett sms. Korrespondenten i fråga var hyresvärden till nämnda bils garageplats. Nämnde gentleman hade råkat ha vägarna förbi platsen och tagit en bild, ja mest som bevis för vagnens fortsatta existens. All heder till en sådan hyvens person som förstår en smått galen bilnörd.

I den efterföljande korrespondensen oss emellan meddelande samme sagesman. Ägaren är minsann på mark destinerad till att kallas Svea rike. Det kändes ögonbrynshöjande. Detta då jag i fredags hade en mejlkontakt med arbetsgivaren till nämnde fordonsägare som ville låta påskina att kontrahentens minsann fanns i ’tjänstgöringsland’ 7-800 mil bort.

Ja jag tror banne mig att det må vara dagens lektion i kvantfysik och läran om närvaro i flera dimensioner samtidigt.

I förvecklingarnas tidevarv

Att saker kan bli mer än lovligt snurriga det kan jag tillstå. Följande lilla dråplighet, är under upplösning alltjämt, medan dessa rader författas. Rent av kanske ”kluten” aldrig kommer till att nystas upp?

Av hänsyn till alla involverade så kommer jag möjligen vara en smula snål med alla detaljer. Ambitionen är att i alla fall brodera så pass att konturerna finns av vad som hänt.

Vi börjar väl från början. Historien tar sitt avstamp i den där databasen jag sammanställde sommaren 2020. Jag skrev lite om dess innehåll i inlägget om de 15168 registerposterna jag vaskade fram. Ur denna skatt finns det en väldigt stor mängd amerikanska vagnar, en del intressantare än andra. Jag kan konstatera att listan är ganska spännande när man ska leta uppslag på vagnar utöver det vanliga.

För typ två veckor sedan så gjorde jag en nu sortering och blicken fångade en vagn i mängden. Denna gång en Londontaxi. Nu är ju London-taxis på intet sätt någon unikum här i Sverige i allmänhet eller i Storbritannien i synnerhet. Enligt vänner med bättre insyn i FX4-världen så säger man att det handlar om ca 25 bilar i varierande skick. Det som är en smula udda var att ingen i klubbvärlden verkar ha kännedom om just min upptäckt.

När ägaren inte finns i landet

När jag sedan försökte utröna vem som var ägare till bilen i fråga så blev det lite mer förvirrat. Personen har ingen adress i landet. I kombination med utebliven besiktning sedan mitten av 2010-talet kändes illavarslande. Många gånger har mitt sökande upphört i ägaren emigrerat och tagit med sina bilar men inte registrerat in dem i sitt nya hemland.

Turligt nog som hade dock denna ägare angivit kontaktuppgifterna till en person som fanns kvar i folkbokföringen. Nackdelen var möjligen att nämnde person var starkt upptagen så det blev inga svar på mina meddelanden och sms. Ja läget kändes låst. Vad skulle jag nu hitta på? En google-sökning på ägarens namn gav lite gammal bibliografisk info om med vad denne jobbat. En liten intervju i en intresseförenings medlemstidning gav lite mer kunskap om ägaren och dennes närstående.

Twitterfejden som kom av sig.

I artikeln framkom att ägaren har en släkting. Efter en massa sökningar så kan jag säga att denne har en ganska stor närvaro i sociala media ja man skulle nog säga att det rent av handlar om en medieprofil. Vad gör man då som Medel-Svenssonsk rookie utan riktig förankring i sociala medie-världen? Jo man testat att tagga den stackars släktingen i något medieinlägg i förhoppning om att få till en kontakt. Om det funkade – NÄ men jag kan säga att jag försökte om inte annat.

Åter till tangentbordet

Men ägaren kanske finns med på typ FB? Sagt och gjort. Alla personer med samma namn som ägaren, det finns en handfull, fick varsin liten hälsning via facebooks meddelandetjänst. Utfallet så här långt – noll svar. Ridå!

De små framstegens segrar

Lagom i detta så kom i alla fall ett mindre livstecken. Ägarens kontakt i landet hittade lite tid att ringa mig för att i alla fall ge lite underhandsinformation. Ägaren finns liksom bilen. Ägaren inte i landet utan mycket riktigt utlandsposterad men bilen kvar i Sverige. Bilen har rullat en smula under åren men inte besiktats. Så so far so good.

Operation ”vidarebefordra en hälsning”

Utifrån den där artikeln jag nämnde som fanns när jag sökte på ägarens namn så kunde jag dra ännu en lärdom om var denne möjligen jobbar. Mycket riktigt så råkade organisationen ha en viss närvaro på nätet och senast för två år sedan så meddelande dem via hemsidan att ägaren var i tjänst. Dessbättre så gick det bra att hitta en allmän e-post adress som jag passade på att göra en chansning på. Någon dag senare fick jag meddelande om att de sänt vidare min fråga om det var ok för dem att dela ut dennes kontaktuppgifter. Då jag själv nog tillhör den skara om är lite restriktiv. Så kom jag snart på att det möjligen skulle vara bättre att be dem sända vidare en hälsning och mina frågor som jag skulle vilja få svar på. Samtidigt fick jag chansen att brodera ut texten en smula och förhoppningsvis ge bättre bild om vem jag är och hur det kommer sig att jag hör av mig.

Ja här är vi – om nystanet någon gång kommer bli uppnystat ja det återstår att se.

 

Att gå vilse i dokumentationen

Ännu ett halvtjockt kuvert landade i brevlådan i dagarna.

Ämnet för dokumentationen – en inte helt okänd vit London-Taxi som tidigare varit utställd på bilmuseum i Härnösand.

Lite bakomliggande fakta – I samband med att bilregistret gjorde en tidsrensning av sina inkomna fordonshandlingar i början av 2000-talet. Så valde man att lyfta ur åren 1972-1994 och låta riksarkivet förvalta dokumentationen i fråga.
Vill man titta på vilken dokumentation som finns i riksarkivets rullor så kan man titta via en webbtjänst som man hittar på https://sok.riksarkivet.se/fordonsarkiv

När kuvertet damp ned i lådan så fanns 10 dokument kopplade till nämnda vagns första tid i Sverige. I bland dessa ett antal handlingar som visade införseln till landet. Noterbart var att uppgiften säger att fordonet importerades som fabriksnytt. Likaledes gav det ett uppslag om att försäljningen av London Taxis far så pass seriös att det fanns ett speciellt försäljningsbolag med säte i Malmö.

Firman – London Taxi Marketing (Sweden) AB verkar ha funnits som organisation åren 1985-1997. Jag har för avsikt att om möjligt försöka gräva mer i firmans historia senare. Hittills har jag lyckats spåra två vagnar som de tog in till landet. Det udda i båda fallen är att det handlar om de inte fullt så vanligt förekommande vänsterstyrda varianten på FX4. En vit och en brun, den här texten rör mest den vita.

Oordning i dokumentationen

Det som slår mig när jag tittar på spår av båda dessa vagnars historik pappersmässigt är hur mycket slarv importören gjort. Visst det var formulär som man skulle skicka in med karbonpapper emellan för kopiornas skull. Men någonstans tycker jag att en importör med viss koll borde vara konsekvent i hur man namngav vagnarna.

Här hittar vi såväl Car Body, Car Bodys som Carbodies, det sistnämnda motsvarar i alla fall namnet fram till 1985. Därefter byter verksamheten och bilmärket namn till London Taxi International (LTI) dock missas det helt av Malmökontoret.

Måste varit allt annat än en fröjd att åka in för regbesiktining och övertyga tjänstemannen om att även om det står LTI på chassinummerplåten, Car Body i besiktningsinstrumentet och möjligen Carbodies på något påklistrat emblem så var det rätt bil.Inte utan att jag föt mitt inre hör ett gällt, –det rätt, jag lovar….

Tanka Diesel eller Bensin?

Den vita bilen verkar ha svårt att veta vilket drivmedel som gäller. I första dokumentet så står det drivmedel bensin. Chassinumret skvallrar dock om att Diesel vare mer korrekt. Än idag står det bensin i handlingarna och bilder jag sett skvallrar om att bensin är rimligt. Ska vi tippa på att bilen var en av de udda vagnar som fick motorn utbytt innan den kom till Sverige. Merparten av taxibilarna var normalt dieseldrivna.
Även däckfrågan ställer begrepp på sin ända, om än blott kopplat till om de ska vara 185/75 R16 eller 175R16? Ja pappersarbete verkade inte ligga firman varmt om hjärtat, i alla fall inte stringens och redlighet. Så uppgiften varierar i dokumentationen

Ägarhistorik – finns det någon sådan?

Om vi tittar på just de vagnarna jag hittills funnit så verkar det inte ha varit något större succé för endera av bilarna.

-Den vita; har möjligen en något mer spännande historia. Första ägaren verkar ha varit en firma som möjligen hamnade på obestånd ganska snart efter inköpet av bilen. Firmanamnet var Roys London Cab AB och hade sitt säte i Påarp i Skåne. Pappersmässigt så äger den firman bilen från augusti 1986 och verksamheten verkar upphöra i april 1987. Därefter åter till importören och därifrån vidare till event och lobbyfirman Kreab. Tack vare kopplingen till Kreab så anser jag det belagt att det var just en vita taxin som Carl Bildt hade som turnéfordon under valrörelsen 1990/-91. Därefter ett par år höljda i dunkel innan den hamnar på museum. Sommaren 2021 byter dem ägare och är nu åter i klorna på en Stockholmsfirma, i hostig och eventbranschen. Vem vet kanske för att återkomma i något kampanj eller mediesammanhang?!

-Den bruna; verkar i sin tur haft ett betydligt lugnare tillvaro. Dels togs vagnen in senare, pappersspåren börjar 1987 och först registrerad brukande ägare var Mornington Hotel i Stockholm. Vad jag ska se så vandrar den sedermera vidare till ett annat hotell i Västsverige. Jag springer på bilden när den står som dekor utanför dåvarande Novotel i Göteborg flera gånger åren 2010-2013. 2016 får den en ny privat ägare som än i dag verkar vara förvaltare av nämnda vagn. Det skulle vara ytterst roligt att se spår av vagnens tidiga tjänstgöringsår på Mornington Hotel. Historiskt sett tror jag mig veta att hotellet även disponerat en gammal Rolls-Royce för att vara blickfångare och möjligen göra tjänst om vip-bil.

Här för leden var i kontakt med hotellet som köpte bilen ny. Omdömet från dem som var med när det begav sig, ”Supercharmig och älskad men livsfarlig i hastigheter över 30”… Ja stadstrafik gick väl typ 36 km/h i snitt under 1980-talet…