Redan utforskade tankevurpor ställer på ända.

Att prövade tankebanor stundom återuppstår torde inte förvåna någon. Givetvis inte mig heller. I sinnet uppenbarade sig en ’soundbite’ härom aftonen när jag insåg ett predikament jag trodde mig stå inför. Nu ska jag inte tråka församlingen med en allt för djuplodande utläggning om de tänkta implikationerna utan mer konstatera ett par omständigheter.

Ett, det finns två potentiella vagnar jag suktar efter. Den ena dyrare men troligen en mer allmänt erkänd ’entusiastbil’, den andra betydligt ovanligare och därmed garanterad ringaktad som något att samla på för framtiden. Som bonus är den även billigare, faktiskt mycket.
Två; den dyrare erkänt ’entusiastiska vagnen är ”köpbar” tämligen direkt. Medan den rara och påtagligt rare:are har fastnat i ett administrativt limbo. Ett limbo jag av erfarenhet skulle tro kommer kräva upp till ett halvårs tid och möjligen även lite juridiska krumbukter för att lösa ut.

Här någonstans kom just den formulerade ’sound bite’ in i bilden. Så catch frasen för stunden löd i stil med att det var läge ”att äta från menyn”. Det bör sig inte mycket bättre än att jag faktiskt avhandlade ämnet för tre år sedan här på bloggen. Blotta insikten fick mig att istället försöka spinna vidare på den där juridiska komplexiteten. För mitt inre dök nästa frasering upp, ”uppfinn inte rättsfall som inte finns”. Skämskudde-faktorn var hög när jag insåg att även just ett sånt inlägg lagts till handlingen, även det för 3-4 år sedan om än inte med den exakta ordalydelsen.

Möjligen är det bra att inse, det är inte var dag man lyckas formera helt nyskapande tankar. Det går gärna i cirklar, möjligen för det cirklar väl kring min egna person.

Jag hör vän av ordning ställa sig frågande kring vad sensmoralen kring bilval möjligen landar i? Jag ber att få återkomma i frågan, så snart ägaren till den typiskt entusiastiska bilen återkopplar om möjlig visit för att bekanta mig närmare….

Förbryllande prispolitik

Ja jag vet, det är lätt för mig att stirra blint i backspegeln och förundrat fastna i vad som föregick för sådär ett mannaminne sedan.

General Motors regelbundna försök att återetablera sig i de breda marknadslagren ligger mig varmt om hjärtat, det vet säkert en och annan vid det här laget. Det har blivit några inlägg över tid om primärt Chevrolet-modeller som typ en gång per decennium kommer på tapeten när höjdarna i Detroit fått vittring på köparna i Europa.

Eller ska vi säga, det hände typ 1978, 1988, 1998 och 2008. Att det inte skedde 2018 förvånade mig en smula. Men förklaringen ligger möjligen i att 2018 så var den kinesiska marknaden mer i fokus. Ty där tycks de amerikanska idealen vara lättare att matcha lynnet. Lite krasst sagt så är kanske fejk-lyx i form av syntetiska träpaneler och läderpräglad vinyl mer comme il faut där än här. Jag tror dessutom att GM hamnat tämligen rätt och fått åtminstone halvgod snurr på säljet.

Det kan man inte direkt säga varit fallen i Europa. Visst Chevrolet Citation sålde med viss volym där i slutet av 1970-talet. Det skrevs spaltmetrar, ja rent av snutt på kilometer om dem. Försöken tio år senare satte ingen toppnotering även om modellfloran i alla fall i Sverige omfattade såväl Corsica som Beretta. Den senare var inte helt ovanlig som den attraktiva Kupé den var. Lägger man där till övriga fabriket som var med på tåget så var modellpaletten tämligen bred.

När man inför millennieskiftet valde att göra ett nytt försök så föll lotten på en bil som inte var en Chevrolet, i alla fall inte i USA. Nej här ändade sig GM åt bästa/värsta sortens Badge Enginering och försökte sminka om Oldsmobile Alero till att bli en Chevrolet. GM är en biltillverkare som haft många snarlika fabrikat i sin produktportfölj. Om nu Chevrolet var någon form av medelklass vagn så vände sig Oldsmobile till en lite äldre och möjligen något konservativ kundgrupp. Men inte fullt så konservativ och lyxorienterad som exempelvis Buick. Definitivt inte så sportig som en Pontiac, inte heller så nytänkande och tekniskt revolutionär som en Saturn. Nej tänk mor- och farföräldrar som strävade efter det invanda och definitivt inga försök till att lära nytt.

Här någonstans så sattes väl standarden. En fyrdörrars bil för den som kommer köpa sin sista nya bil i livet. Motorutbudet här i Europa var två, båda bensin, en sexa och en fyrcylindrig. Redan där satte man väl standarden, eller ska man säga missade? I Europa var vi på väg in i Diesel-boomen.

Det är här det blir lite förvirrat och rent av förtvivlat. Sexan verkar varit den man trodde mest på. Här i Sverige så fick typ tre av fyra bilar sexan. En antikverad pjäs med stötstänger och en slagvolym på 3.4 liter som gav just under 180 hästar. Givet kopplad till en 4-stegs automat. Och för att toppa erbjudandet slängde man in läderklädsel och elmanövrerad förarstol. Dock gick Aleron att få med den mindre 2.4-liters fyran. En mer modern sak med 4 ventiler per cylinder, dubbla balansaxlar, 140 hästar och på pappret kopplad till en 5-växlad manuell låda. Jag skriver på pappret för det verkar som om av de drygt 50 bilar jag hittar i statistiken så var 7 begåvade med den där manuella lådan.
Förvirringen uppkommer speciellt när man stirrar i prislistan. En 2.4 manuell lär ha kostat 199 000:-. Medan v6 liters modellen med skinn, elstol och automat 220.000. Fine, en skillnad på 21000 eller typ 10 procent snabbt höftat. Men eftersom de flesta 2.4 fick automatlådan som i sin tur lär ha kostat 9300 kronor i prispåslag. Så är skillnaden ”bara” 12000 upp till ”DeLuxe-alternativet” lägger man därtill att merparten av alla 2.4:or verkar ha Skinninredningen med Elstol (listpris 6 900 så är skillnaden ynka 5 000:-?!

Att den stackars fyran verkar vara en aning ringaktad verkar lysa igenom när man läser de olika test och provkörningsrapporterna som landade i svensk motorpress. Jag hittar ingen som testat den lilla motorn utan journalistskrået har fått den starkare vagnen att skärskåda. Lite förvånade är dock att tyska biltidningen Auto Motor & Sport passade på att provköra den mindre. Omdömet går väl att koka ned till att den var ”Amerikansk standard”. Lagom dräpande är tillägget att den finns även med v6:a men det mest bara låter mer och att färden blir ännu sämre. Svenska utgåvan kokade ned omdömet i provkörningen i nummer 6 år 1999; ”på frågan varför, finns inget övertygande svar”.

Så det är inte utan att man funderar, tänk om svensk motorpress fått testa bilen med lilla motorn och manuell låda? Hade det möjligen varit en annan upplevelse som satts på pränt?

GM’s eskapad för 2010-talets början landade i en ännu mer udda lösning. När rebrandade man det koreanska varumärket Daewoo till Chevrolet och nådde inte helt oävna volymer. Det är möjligt att dessa asiatiska derivat passade in bättre på vad våra förväntningar var på en bil. Något nättare, bättre bränsleekonomi och ett mer modernt formspråk.

Ännu ett återfall – undra varför GM’s europeiska eskapader fascinerar?

Den lusläsande vet det sedan gammalt. GM’s försök att ”återetablera” sig på europeisk bilmarknad med produkter från ”över-därborta” intresserar mig. Vare sig man råkar på en Chevrolet Citation från åren runt 1980. Några av de chevrolet-modellerna som r(o/i)sade markanden kring 1990. TIll Oldsmobile Alero som blev Chevrolet här i landet. För att inte tala om de mer sentida koreanska derivaten som dubbades till Chevrolet strax efter 2010 skrevs i kalendern.

Nu senast fsnns i alla fall två typfall av de mer missriktade försöken, båda med ”europeisk specifikation” och ofta ratad 4-cylindring motor. Den ena har jag försökt att köpa i 10 år. Den figurerade så tidigt som 2015 här på bloggen. Den andra en Alero som visade upp sig i blocket rullor bara för några skälvande timmar för att sedan försvinna. Att den inte bytt ägare i bilregistret kunde jag snart konstatera. Nu är ju parken av Aleros inte fullt så svår att ha koll på. av de drygt 350 vagnarna som kom hit så återstår just under 200, varav dessa är 50 med lilla motorn. Vet man därmed var i landet ungefär något borde bo ja då kan i alla fall jag pinpointa exemplaren tämligen väl.

Kanske blir det läge att rapportera något – vem vet?

Stundom förvånas även jag själv

Ja över hur snabbt fokus må flytta från en bil jag sett till nästa. Min kära hustru brukar vara den som oftast stundom förbryllas, stundom förfasas över hur snabbt objekten må passera i revy.

Som läsare här på bloggen möter man möjligen ett axplock av allt som fastar på näthinnan. Även om jag själv ofta tror mig ha en inre kompass jag bör kunna förlita mig blint på, så förvånas även jag.

Om det statistiskt sett oftast handlar om en bil med i alla fall 25 år på nacken, troligen tillverkad i Tyskland, Sverige eller undantagsfall Frankrike.

Att det nu senast blivit ett sydkoreanskt derivat av en amerikansk inropare förvånar. Dessutom så purfärsk som från början av 2010-talet är än mer frapperande. Att just en avläggare i Daewoo’s fatabur, sedermera omdubbad till Chevrolet Cruze skulle fastna på näthinnan förvånade. Men det är väl något undermedvetet som signalerar till sinnet;  -Här finns det en rar ärta.” GIvet kandiderar denna vagn till månadens mottagare av tumme upp och lovord över förvaltande av vagn!

Blocket levererar en legend


Det må vara ett synnerligen smalt ämne, men jag råkar stunden ha ett visst öga för registreringsnummer. Visst det bör ju tillhöra ett fordon som av någon anledning triggar mitt intresse i allmänhet. Sannolikheten att numret tillhörande en medelmåttigt utrustad Volvo v70 är väl lägre. Men råkar skyltkombinationen vara med i artikel om en udda fågel som försökts introducerats på svensk marknad, ja då finns risken.

Här för leden så råkade jag på bilen av en röd bil på blocket. Inget ovanligt med röda bilar till salu. Men objektet i fråga tillhörde väl en av ca 300 bilar som togs in i GM’s sedvanliga försök att återlansera Chevrolet i Europa. Idag återstår väl 250 av dem.


Det speciella må vara att just bilen i annonsen var den bil som tidningen Motor hade som testvagn 1999. Tanken har föresvävat mig att införskaffa nämnda vagn. Men utsikterna att försöka få hem en obesiktad och för mig okänd vagn via att köra ca 30 mil känns som en utmaning även för någon problemlösare som jag.

Men jag får erkänna, det är svårt att stänga dörren helt, det skulle ju vara väldigt roligt att ha den på plats när jag anordnar höstens medlemsmöte i M Sverige här i Örebro. Men jag är rädd att budgeten känns ansträngd och att jag skulle behöva pruta långt än mer än vad rim och reson möjligen tror vara möjligt. Ja helst ned till fyrsiffriga siffror för att verkligen säkra projektet….

 

Var tionde år gällde det…

Amerikanska General Motors har varit en viktig faktor allt sedan bilen började bli lite mer av allmänt gods. Här i Europa har de funnits fast representerade via märkes nå som Opel och Vauxhall. Över tid har andra märken kommit och gått. Till och med kära SAAB ingick i sfären från 1989 till slutet av 2008.

Tittar man på GM’s amerikanska ådra så tycks ambitionen att sälja i till Europa vakna med tio års intervall. Gärna då i slutet av respektive decennium. Slutet av ’70-talet, stor lansering av Chevrolet Citation och dess syskon. Citation var i mångt och mycket den perfekta kombon av två svenska bilar djupt rotade i folksjälen. Se den med blicken som en SaAb 900 men med v6, eller en framhjulsdriven Volvo 240?! Dock var detaljlösningarna något mer tillyxade och saknade viss finess. Utrustningsnivån var dock allt annat en basutrustad Volvo 244L. Tänk luftkonditionering, automat och V6:a

’80-talet – knapporgie i bilhallen

stod Corsica, Baretta och dess avläggare i bilhallarna. Ut ett svenskt perspektiv så var marknaden mogen och mer en och annan vagn snurrade runt i trafikbilden. Kanske var suget efter knappar att trycka på och v6 en orsak. Men även en och annan 4-cylindrig manuell Corsica hittade hit.

’90-talets – Oldsmobile Alero – en cheva i Europa?!

stora felräkning bestod av en namntrimmad Oldsmobile Alero, kvickt dubbad till Chevrolet. En vagn som samtida motorjournalister möjligen gillade för en stark motor och komfortabelt väguppförande. Men där utförandet i övrigt kändes sjaskigt och möjligen även förlegad i största allmänhet. Teknikens Värld sammanfattade det bestående intrycket med orden att det var fler frågor efter provkörningen än innan.

’00-talet – Daewoo blir Chevrolet

bestod mest av sviterna av GM’s egna stålbad och renodling så här gjorde bolagets asiatiska gren försök till inbryt med vagnar även dessa dubbade till Chevrolet. Just dessa satsningar på vagnar av mer europeisk/asiatisk karaktär föll inte i helt god jord internt. Opel/Vauxhall var i praktiken interna konkurrenter som såg sin marknad urholkas av mer prisattraktiva vagnar från inom koncernen.

’10-talets – Opel blir en del av — Chrysler?!

slut blev även slutet på GM’s tid som ägare till dess europeiska märken och fabriker. Fabrikaten Opel och Vauxhall som utgjort stommen i närvaron i Europa avknoppades till franska PSA(Peugeot/Citroën). Ett par år senare och lika många sammanslagningar så fann sig nu stolta Opel och Vauxhall under samma paraply som forna konkurrenten Chrysler. Och Fiat och Alfa. Bilvärlden är i konsolidering.

Vem vet kanske kommer GM åter till Europa. Den gången utan att behöva ta hänsyn till interna märkessyskon med allt vad det möjligen inneburit som hämsko i tidigare försök. Ska vi tippa på att det blir nån gång typ 2027-2028?:-)

Såhär i efterhand, så kan jag bara fascinerat konstatera hur GM ständigt lyckats med att leverera så pass ointressanta vagnar så att de i dig blivit något av en nisch. Får nog inse att jag måste lida av väldigt lättstimulerad smak. Ty, jag tror vart och ett av GM’s försök genererat minst en modell som jag spontant skulle kunna tänka mig att ha i en samling…. Och det i sig måste ju vara något av en bedrift.

En studie i grått

Efter några minuter i arkivet var min farhåga besannad. Aleron var knappt värd att skriva hem om. Och följaktligen hade nog ingen utsänd till landet i väster valt att offra spaltmillimetrar på en så beige produkt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnarna stod och väntade i frihamnen med målet satt på 40+ i medelchefsträsket. GM’s kampanjstab gjorde nog allt för att hitta avsättning för de 350 vagnar som räknenissarnas prognoser förmanade.

Chefredaktör Carlquist hade nog större förhoppningar än vad nämnda vagn kunde infria. Texten andas möjligen en smula besvikelse, brustna förhoppningar och en aning vemod. Även jag har lite svårt att förstå hur räknenissarna i Detroit fått för sig att det skulle vara en god inropare på europeisk marknad.

Själv blir jag en smula brydd av prisbilden idag. Ty dagspriset såhär 22 år senare, tangerar 12,5 procent av ursprungspriset. Vid det här laget brukar det snarast vara några få procent.

 

Att äta från menyn

Att leva i nuet, laga efter läge, äta från menyn.

Jag får tillstå, det är inte helt enkelt att vara undertecknad. I alla fall inte när det gäller att välja ben att stå på i hänseende att vara fordonssamlare.

Här hemma har diskussionerna stundom gått varma, i alla fall utifrån vad jag suktat efter att äga. Hustrun, som har en mer realpolitiskt nykter syn på fordonsinnehav. Hon hävdar ofta att jag borde välja realistiska bilar. Ur hennes perspektiv så är det inte rimligt att lägga flerfallt mer på en kul entusiastvagn kontra pengarna som lagts på min dagliga transport.

Billiga vagnar inte helt fel

Det är givet ett resonemang jag kunde köpa om jag hade ett realt behov av en vardagsbil. Men när det är mindre än 10 min på cykel till jobbet och parkeringen småningom kommer börja kosta pengar igen, ja då är det inte värt att lägga fyra fem skattade månadslöner på en bättre bil än Doris, eller Jimmy eller Bhzzzz osv.

Nu har abstinensen efter att inte ha något kul att förkovra sig i börjat bli jobbig. Dock är utbudet av spännande moderat prissatta kandidater inget att skriva hem om. Men i dagarna fann jag en sån där särling av amerikansk härkomst – en enägarvagn från millennieskiftet. Priset var inte billigt men inte heller uppe i inkomstklass a la fem månader, snarast en och en halv.

Här någonstans stöter det hela på lite patrull. För gör jag slag i saken och köper 1 1/2 månads bilen så har jag inte 4-5 månaders nivån kvar på kontot. Skulle exempelvis något bättre dyka upp så kommer jag nog ha svårt att kunna köpa den där rätta vagnen istället. Jag tvivlar stort på att jag skulle komma ur 1,5 vagnen utan en rejäl förlust vid snabb affär.

Handla idag – eller sitta och vänta

Kärnfunderingen blir alltså; jag jag sitta och hoppas på att någon av mina ”spana på-vagnar” kommer bli till salu i närtid. Eller borde jag leva i nuet och satsa på det som finns till salu idag, liksom äta från menyn?

Vän av ordning skulle säkert inflika att även om jag väljer en ”5-löningsvagn” från spaningslistan så är nog inte den heller så lätt att realisera i pengar den dag som så skulle krävas.

Så snälla publikum; gör slag i saken och köp den där röda Chevrolet Aleron på blocket snarast – så jag slipper fatta egna beslut.

Så var det det här med bilvalet…

Saturn i snöskrud

I mitt hushåll så får jag ibland frågan från min närstående och kanske inte allt för entusiastiske hustru hur *fnutt* det kommer sig att det där trånandet efter bilen av fabrikat A kan förbytas tillsynes i ett ögonblick till fabrikat B, C eller rent av Z, X eller Y.

Minst lika ofta får jag krypa till korset och säga att man får mätta mun efter matsäck, eller äta från meny. Leva i nuet eller rent av säga att det är bättre med en bil på uppfarten än tio i blockets bevakningslistor. Ja det sista var väl en omskrivning som säkert kommer gäcka folklivsforskare i framtiden.

När dessa rader skrivs så ser topp tre-listan på drömobjekt ut enligt följande; den diskreta röda Saturn-bilen från i vintras, den lågmilade Chevrolet Corsican jag såg för4-5 år sedan på blocket och kanske den stadskamouflerade Hyundai Matrix som figurerat hör på sida. Vart och ett av objekten har jag skärskådat registermässigt och känner mig trygg i att ha gjort min due diligence inför ett eventuellt köp.

Den här listan rör sig likt en älv ständigt och meandrar fram och tillbaka. På samma vis kan säkert någon av dessa objekt i en handvändning avpolletteras och raskt ersättas med något annat kul ’som jag alltid drömt om’. Just det epitetet har nog min sköna jag delar frukostbord med hört till leda och innebörden i hennes ögon är nog lika urvattnad som utspätt is-tea.

Nu ska ju erkännas att det här med nästa objekt legat lite på lut allt sedan Pellefant lämnade garaget. Inte det att garaget prompt måste ockuperas av något. Om det just så skulle vara fallet så skulle Diesel-Doris med lätthet kunna fylla tomrummet. Nej – det handlar nog mycket om det där med att sätta sig in i något annat, ja kanske utmana sig att lära något mer. Det ska även tillstås att det kan ju handla om att fräscha upp kunskaperna med att skruva något som jag skruvade med i ungdomen.

I bakhuvudet finns en Citroën GS/GSA som redan figurerat här i bloggen. Just Citroëns mellanstora, tekniskt komplexa rostburkar ligger varmt om hjärtat eftersom det var min första bil. Just att dessa bilar är komplexa rostburkar har ju inte direkt gjort urvalet av objekt att satsa på större. Noga räknat så tror, iallafall car.info, att vi har 338 stycken i landet. Glädjande nog hittas även en av de utrotade GS Birotor med wankelmotor i listningen. Och på tal om utrotning så skrotades 8 stycken det gångna året.

Om det blir något nytt, hör jag dig fråga? Även jag är lika frågandes – det vet man ju först när man får tummen ur. Statistiskt sett så talar det för att nästa bil inte alls är någon av dem ovan nämnda. Ett omnämnande som potentiellt objekt i mina spalter verkar nog snarast vara en garant för att ett förvärv ofelaktigen kommer gå i stöpet…

När dem där udda vagnarna råkar uppta ens sinne.

Jo jag erkänner utan omsvep. Det finns ett antal bilmodeller som i sig är så fel att dem blir älskvärda och åtråliga.

Ofta är det dem modeller som inte riktigt passar in i sinnebilden av bilmärket. Jag menar säger jag amerikansk Chevrolet så går ju associationerna till stora bilar med stor motor. Minst V6-motor eller allra helst V8 och en trevlig automatlåda. Just den bilden av varumärket Chevrolet måste väl ha varit på näthinnan för dem flesta. Ja i alla fall sedan slutet 1950-talet och en lång bit fram till 2000-talet.

Varumärkestillhörighet i förändring

Att GM sedan valde att döpa om produkterna från deras koreanska varumärke Daewoo till Chevrolet. Då var det i bjärt kontrast till gemene mans illusion av vad märket stod för. Men att märket redan runt 1990 valde att försöka göra samma resa här i Sverige verkar inte riktigt ha fastnar i medvetandet. 1990 så tog importören hem en handfull små Amerika-byggda med 4-cylindrig motor på 97 hk(!) och manuell växellåda. Att det blev manuell det kan jag förstå. En automatlåda kopplat till ett sånt undermotoriserat kraftpaket det borde ju ha varit synonymt med att backa sig in i framtiden. Ja om jag skulle tänka lite på det så är väl en 4-cylindrig lite Chevrolet lite som rönnbär i förhållande till vindruvor, båda växer på växter och innehåller fruktsyra och frön. Dem senare smakar dock mycket bättre enligt mitt tycke….

Vagnen i fråga – lystrar till det europeiskklingande namnet Corsica. Senast jag nu tittade i Transportstyrelsens rullor så skulle hela FEM sådana härliga tingestar återstå. Jag råkade på en av dem när den var tillsalu för lika många år sedan, dvs fem. Och, ja den har, på något sätt positionerat sig i sinnet. Ja inte helt olikt historien bakom min stackars Pellefant. Den upptog dock måååååånga timmar av tankeverksamhet innan den till slut landade i mitt garage.

Minnesfragment och mailrester

Här för leden så råkade jag gå igenom lite gamla mail och hittade konversationen jag försökte hålla liv i med säljaren – men det hela verkar bara ha runnit ut i sanden. Dessvärre så har jag lyckas tappa bort regnumret – bilderna finns fortfarande tillgängliga via bildsidan så nu återstår väl att försöka läsa åter en gammal backup från mailservern. Med lite tur kanske jag kan hitta igen regnumret för att se om den fortfarande finns i registret….