Det må vara ett synnerligen smalt ämne, men jag råkar stunden ha ett visst öga för registreringsnummer. Visst det bör ju tillhöra ett fordon som av någon anledning triggar mitt intresse i allmänhet. Sannolikheten att numret tillhörande en medelmåttigt utrustad Volvo v70 är väl lägre. Men råkar skyltkombinationen vara med i artikel om en udda fågel som försökts introducerats på svensk marknad, ja då finns risken.

Här för leden så råkade jag på bilen av en röd bil på blocket. Inget ovanligt med röda bilar till salu. Men objektet i fråga tillhörde väl en av ca 300 bilar som togs in i GM’s sedvanliga försök att återlansera Chevrolet i Europa. Idag återstår väl 250 av dem.

Det speciella må vara att just bilen i annonsen var den bil som tidningen Motor hade som testvagn 1999. Tanken har föresvävat mig att införskaffa nämnda vagn. Men utsikterna att försöka få hem en obesiktad och för mig okänd vagn via att köra ca 30 mil känns som en utmaning även för någon problemlösare som jag.

Men jag får erkänna, det är svårt att stänga dörren helt, det skulle ju vara väldigt roligt att ha den på plats när jag anordnar höstens medlemsmöte i M Sverige här i Örebro. Men jag är rädd att budgeten känns ansträngd och att jag skulle behöva pruta långt än mer än vad rim och reson möjligen tror vara möjligt. Ja helst ned till fyrsiffriga siffror för att verkligen säkra projektet….

Efter några minuter i arkivet var min farhåga besannad. Aleron var knappt värd att skriva hem om. Och följaktligen hade nog ingen utsänd till landet i väster valt att offra spaltmillimetrar på en så beige produkt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnarna stod och väntade i frihamnen med målet satt på 40+ i medelchefsträsket. GM’s kampanjstab gjorde nog allt för att hitta avsättning för de 350 vagnar som räknenissarnas prognoser förmanade.

Chefredaktör Carlquist hade nog större förhoppningar än vad nämnda vagn kunde infria. Texten andas möjligen en smula besvikelse, brustna förhoppningar och en aning vemod. Även jag har lite svårt att förstå hur räknenissarna i Detroit fått för sig att det skulle vara en god inropare på europeisk marknad.

Själv blir jag en smula brydd av prisbilden idag. Ty dagspriset såhär 22 år senare, tangerar 12,5 procent av ursprungspriset. Vid det här laget brukar det snarast vara några få procent.

Att leva i nuet, laga efter läge, äta från menyn.

Jag får tillstå, det är inte helt enkelt att vara undertecknad. I alla fall inte när det gäller att välja ben att stå på i hänseende att vara fordonssamlare.

Här hemma har diskussionerna stundom gått varma, i alla fall utifrån vad jag suktat efter att äga. Hustrun, som har en mer realpolitiskt nykter syn på fordonsinnehav. Hon hävdar ofta att jag borde välja realistiska bilar. Ur hennes perspektiv så är det inte rimligt att lägga flerfallt mer på en kul entusiastvagn kontra pengarna som lagts på min dagliga transport.

Billiga vagnar inte helt fel

Det är givet ett resonemang jag kunde köpa om jag hade ett realt behov av en vardagsbil. Men när det är mindre än 10 min på cykel till jobbet och parkeringen småningom kommer börja kosta pengar igen, ja då är det inte värt att lägga fyra fem skattade månadslöner på en bättre bil än Doris, eller Jimmy eller Bhzzzz osv.

Nu har abstinensen efter att inte ha något kul att förkovra sig i börjat bli jobbig. Dock är utbudet av spännande moderat prissatta kandidater inget att skriva hem om. Men i dagarna fann jag en sån där särling av amerikansk härkomst – en enägarvagn från millennieskiftet. Priset var inte billigt men inte heller uppe i inkomstklass a la fem månader, snarast en och en halv.

Här någonstans stöter det hela på lite patrull. För gör jag slag i saken och köper 1 1/2 månads bilen så har jag inte 4-5 månaders nivån kvar på kontot. Skulle exempelvis något bättre dyka upp så kommer jag nog ha svårt att kunna köpa den där rätta vagnen istället. Jag tvivlar stort på att jag skulle komma ur 1,5 vagnen utan en rejäl förlust vid snabb affär.

Handla idag – eller sitta och vänta

Kärnfunderingen blir alltså; jag jag sitta och hoppas på att någon av mina ”spana på-vagnar” kommer bli till salu i närtid. Eller borde jag leva i nuet och satsa på det som finns till salu idag, liksom äta från menyn?

Vän av ordning skulle säkert inflika att även om jag väljer en ”5-löningsvagn” från spaningslistan så är nog inte den heller så lätt att realisera i pengar den dag som så skulle krävas.

Så snälla publikum; gör slag i saken och köp den där röda Chevrolet Aleron på blocket snarast – så jag slipper fatta egna beslut.

Jo jag erkänner utan omsvep. Det finns ett antal bilmodeller som i sig är så fel att dem blir älskvärda och åtråliga.

Ofta är det dem modeller som inte riktigt passar in i sinnebilden av bilmärket. Jag menar säger jag amerikansk Chevrolet så går ju associationerna till stora bilar med stor motor. Minst V6-motor eller allra helst V8 och en trevlig automatlåda. Just den bilden av varumärket Chevrolet måste väl ha varit på näthinnan för dem flesta. Ja i alla fall sedan slutet 1950-talet och en lång bit fram till 2000-talet.

Varumärkestillhörighet i förändring

Att GM sedan valde att döpa om produkterna från deras koreanska varumärke Daewoo till Chevrolet. Då var det i bjärt kontrast till gemene mans illusion av vad märket stod för. Men att märket redan runt 1990 valde att försöka göra samma resa här i Sverige verkar inte riktigt ha fastnar i medvetandet. 1990 så tog importören hem en handfull små Amerika-byggda med 4-cylindrig motor på 97 hk(!) och manuell växellåda. Att det blev manuell det kan jag förstå. En automatlåda kopplat till ett sånt undermotoriserat kraftpaket det borde ju ha varit synonymt med att backa sig in i framtiden. Ja om jag skulle tänka lite på det så är väl en 4-cylindrig lite Chevrolet lite som rönnbär i förhållande till vindruvor, båda växer på växter och innehåller fruktsyra och frön. Dem senare smakar dock mycket bättre enligt mitt tycke….

Vagnen i fråga – lystrar till det europeiskklingande namnet Corsica. Senast jag nu tittade i Transportstyrelsens rullor så skulle hela FEM sådana härliga tingestar återstå. Jag råkade på en av dem när den var tillsalu för lika många år sedan, dvs fem. Och, ja den har, på något sätt positionerat sig i sinnet. Ja inte helt olikt historien bakom min stackars Pellefant. Den upptog dock måååååånga timmar av tankeverksamhet innan den till slut landade i mitt garage.

Minnesfragment och mailrester

Här för leden så råkade jag gå igenom lite gamla mail och hittade konversationen jag försökte hålla liv i med säljaren – men det hela verkar bara ha runnit ut i sanden. Dessvärre så har jag lyckas tappa bort regnumret – bilderna finns fortfarande tillgängliga via bildsidan så nu återstår väl att försöka läsa åter en gammal backup från mailservern. Med lite tur kanske jag kan hitta igen regnumret för att se om den fortfarande finns i registret….

Det känns lite pinsamt att erkänna att jag har en öm punkt för den kanske mest misskrediterade vagnar av traditionellt snitt GM, lyckats sätta på marknaden. Jag tror säkert att det hela handlar om sublimering via ett nummer av teknikens värld. I långt vuxen ålder var jag tvungen att köpa ett eget exemplar av numret i fråga för att förstå mer. Röd plyschklädsel i massor, en v6 med effektuttag på strax under 120 hk och en ovanligt modern halvkombikaross. Så här i efterhand så kan man bara undra hur historien kunde bli så kort…

X-body – flerpartsprojektet som gick käpprättt?!
GM vaknade upp under 1970-talet och insåg att deras modeller medium-segmentet var under attack från Europa och Japan. Som svar på detta tillsattes ett projekt för att ta fram modellserien X. För att engagera hela spektrumet av fabrikat som kunde tänkas vända sig till kundsegementet så fick de fyra biltillverkarna Chevrolet, Buick, Oldsmobile och Pontiac olika ansvarsområden som de skulle utveckla. Säkert ett genidrag för att få stort engagemang, men minst lika farligt som i form av att det saknades en övergripande sammanhållning. Till en början så var intresset från köparna stort, Tillverkningssiffrorna för första årsmodellen 1980 landar i häradet av 1,4 miljoner(!) bilar. Lyckan var dock kortvarig och produktionssiffrorna minskade stadigt med ca en tredjedel varje år. Redan ett par år senare så var modellen en parentes. Våren 1985 tillverkades de sista vagnarna, då höll bara Chevrolet liv i modellen de övriga fabrikanterna hade upphört redan åren innan.

Såldes det några här då?
Registreringsstatistiken för dessa ädla vagnar haltar, modellmässigt så hittar jag ingen särredovisning. Tittar man på fabrikaten så nådde 323 Chevrolet-vagnar, resp 151 Buick-dito Vägverkets rullor under kalenderåret 1980. Nu ger inte det hela bilden, ett antal Citation och troligen även Skylarks lär ha ankommit redan under 1979.  För de två systermärkena Oldsmobile och Pontiac så hittar jag inget om att deras motsvarande modeller skulle kommit hit via nybilsförsäljning.

I skrivandets stund återstår 91 (92 men mer om det senare) X body bilar fördelat enligt nedan. Merparten, är lite förvånade – Buick Skylark, med totalt 59 bilar anno 1980 års modell. Idag hittar jag inget spår av att någon hugad bilköpare haft sinnesnärvaron att ta med en Citation eller annan kul kusin som flyttgods så det blev verkligen en kort förekomst på våra breddgrader.

Vill man grotta ned sig i tillverkningssiffror så har jag sammanställt lite olika källor, tillförlitligheten i denna ska väl bedömas som medelgod – jag har inte kunnat kortsmatcha mer än sifforna för Pontiacs produktion.