Vem är att tacka för entusiastbilens existens?

Jag får nog tillstå att jag stundom kan bli lite irriterad på Klassikers lilla post för presentation av ägaren till fordonen som dem valt att ha som testobjekt till sin köpguide. Inte på något sätt att den dagsaktuella innehavaren skulle vara ointressant.

Men, handen på hjärtat, är det inte den tidigare ägarlängden som möjligen utgjort förutsättningen för vagnens existens. Möjligen har ägaren idag haft smaken, investeringsambitionen, turen eller rent av framsynen att skaffa vagnen. Jag förstår att ur ett rent publicistiskt perspektiv så är det innehavaren som upplåtit vagnen och möjligen är denne som kan presenteras mer ingående. Dem som tidigare har ägt har inte chansen att ge bilden av sig själv eller ge bilden av sin tid som ägare. Sådant lär spela in får man anta.

I senaste numret av Klassiker så har man med en Bentley som nyligen bytt ägare och till just ägaren som är med och presenteras i artikeln. Ägaren, den verktygsnasande Lars från Boråstrakten är ju inte helt okänd för tidningens läsare. Men turligt nog lyckas man även presentera den före detta ägaren från norra Djurgården och ett par anekdoter om sin tid som förvaltare. Dock inte i anslutning till artikeln utan i tidningens andra ända. Det är möjligen guldkornet i tidningen, historien om hur man håller vid i +20 år i en sån imposant vagn och att den verkligen fått smaka på Autobahn osv.

Jag har haft äran att få ta över förvaltandet av en handfull vagnar efter det att långvariga ägare valt att lämna över. För mig har deras förvaltningsberättelser varit bidragande orsaker till att jag trollbundits och strävat efter att få ta vid.

Ty – vad kan toppa att få lära sig processen när en Skanska-medarbetare skaffade bil i Saudiarabien i slutet av 1980-talet som i fallet med samco bin laden. Eller Ericsson-ingenjören som var posterad i Utah köpte en Pontiac som sedermera dubbades till Black Thunder i min kronologi. En berättelse jag gärna hade fått ta del av var hur det kom sig att min Opel Rekord från 1979, kallad Sixten, verkligen bara kom att rulla 3900 mil innan jag fick ta vid 36 år senare. Dessvärre var ägaren så pass dement att gode mannen som höll i trådarna vi försäljningen vare sig hade vetskap eller ville att jag skulle kontakta ägaren alls. Därtill historiken om hur en av tidning-Sveriges publicistfamiljer och deras Audis väl och ve gav ännu lite krydda till innehavet. Tråkigare var bara att vagnen inte höll måttet.

Idag önskar jag innerligt att leksaksbudgeten var större så den stackars Ford Freestar-bussen skulle kunna få ta plats på uppfarten. Men satt att, jag egentligen vill skaffa LondonTaxi så får utsvävningarna och tillika chansningarna hållas till ett minimum. Ja i alla fall inom en väldigt snäv budget. Även här anar jag att det kan rymmas en spännande historieskrivning att upptäcka.

Men samtidigt, om någon av de Hackney-carriages som jag spanat in skulle komma ut till försäljning, ja då finns gott om spännande stoff att brodera ut bilden utifrån. Frågan handlar väl nu mer om det någonsin kommer bli av. Ja tvivlen må stocka sig.

Om våndan av att dekorera

Ett axplock ur samlingen som jag testat montera, allt från Vagnmärke K anno 1975, Seniorvagnmärke 1960/70-tal och Internationellt vagnmärke modell Ä med kromat M

Just det här med trevliga vagnmärken för att signalera sina klubbmedlemskap är en lite klurig historia.

Här på bloggen så förekommer till och från lite texter kopplade till exempelvis Riksförbundet M Sveriges stolta tradition. Samt deras egenhet att ha trevliga ornament att dekorera framför allt äldre vagnar med.

Den här sommaren ställs det mesta på sin spets. Dels för att jag råkar gilla att visa upp mitt stolta medlemskap i nämnda riksförbund i allmänhet. Men detta valår och tillika 100-års jubileum för Riksförbundet M Sverige.

Dessvärre så går det lite i stå med möjligheterna att låta vagnarna få ha medlems-standaret synligt. Om vi börjar med patient Roffe så är bilen tämligen “bubblig” till formen så det finns få om ens någon slät rak yta där exempelvis det gamla hederliga platsmärket i röd hårdplast sitter väl. För att inte tala om den organiskt ekliptiska grillen som dels är smal och minst lika svängd till formen.

Skam den som ger sig tänkte undertecknad. DD har ju snart säkrat förlängt kontrakt till september 2023 så snart vi fått visa upp oss på närmaste besiktningsstation. Och då är det ju läge att dekorera med Internationellt vagnsmärke. Om nu utrymme och tämligen slät grill står förfogande så är nu Passatens tillkortakommande just konstruktionen som inte riktigt tillåter att jag får in handen bakom plastgallret utan större de-montage.

Turligt nog så tillät i alla fall Ludovico en Audi och Uncle Ben att skruva dit nämnda Internationella vagnmärken. Lite synd bara att det inte handlar om de vagnar jag brukar mest dock. Båda vagnar med det sentida Int. vagnmärket med M i borstad vitmetall.