Det finns tillfällen som man instinktivt vet utgången på förhand men att man är så illa tvungen att prova bara för att veta omfattningen eller hur illa något är..

I det här projektet inföll denna vattendelare veckan som gick. Ett strategiskt försök att lyfta bilen med domkraften i respektive hörn slutade med två ljudliga frasiga lyftförsök där bilen stod oväntat still på backen… Vare sig Vänster fram eller höger bak gick det att något som bar att lyfta i utom bärarmarna.

Snabb överläggning med höger och vänster hjärnhalva. Repkostnad uppskattad till minst 3000 per hörn alltså 12 för det lär vara lika illa inom kort i det övriga. Att bilen dessutom nu behagade misstända och vina betänkligt i löphjulen till kamremmen. Ja det var väl mest att betrakta som lök på laxen. Beslut – ring Fordonsflytten snarast…

Strax före 9 på fredagen den 13 så var saken hanterad. Bortsläpad och snudd på förträngd för min del. Ännu ett ekonomiskt tveksamt beslut. Men det kändes som om jag fått bilen på snudd till skänks och vetskapen om att det är så rostigt som det är så är det bättre att låta delarna hamna i bildelsbasens arkiv.

Efter framgångarna med den lille Fiaten Pellefant så var det ju väntat med någon form av bakslag. Denna gång inkarnerad av någon som utgav sig för att vara en inte helt okänd överdetektivinspektör Lispington. En tidiga Rover 75 Touring med födsel nångång i september 2001.

Jo jag var väl medveten om att det förelåg två besiktningsanmärkningar. Ena var Parkeringsbroms rörelsereserv kort. Den andra på rost i tröskeln på förarsidan.

Att det var illa det anade jag. Moderna bilar är ju mycket bättre på att dölja hur illa ställt det är. Bilderna jag blev tillsänd var väl skvallrande. Men när jag skulle prova att lyfta lite så krasade det betänkligt. Nu återstår bara det gamla testet i form av att provborra lite varstans för att se om det finns något alls som bär… Jag anar vatten ovan mitt huvud, långt över mitt huvud… PS om du någon gång ser antydan till rost som kommer inifrån då är det garanterat ruttet hela vägen innanför och långt gånget.

Med facit i hand skulle jag själv säga så var den så kallade överdetektivinspektör Lispington en bedräglig skepnad. Mycket snart stod det klart att det snarare handlade om någon helt annan. Någon med förflutet i underrättelseväsendet eller annan ljusskygg verksamhet. Mamnet var  Major Rost – med rätt att söndra… Exakt hur det gick när Majoren träffade sin överman Domkraften Herkules finns att läsa här