Jag får tillstå att jag kände mig smickrad och hedrad när c.red för tidningen klassiker bad mig presentera mitt liv i bilar. På uppslaget visat ett axplock som läsarna av bloggen mött tidigare.
Om du är ny här- titta i kategorin Kronologi här ovan där finns alla bilar jag ägt. Lite mer detaljerad presentation av vissa objekt finns under sidan Sommarplågan. Välkommen! 
På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.
När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.
En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.
I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.
Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.
Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons. Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.
Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.
Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)
Sorgligt men sant – Pellefant står inte längre vare sig på min uppfart eller i min ägarlängd längre.
I strålande vårsol och isiga vindar avhämtades denna ”trailer queen” lite dråpligt på kärra för transport i riktning österut. Ja faktiskt lite öster om öster om man nu ska vara lite spetsfundig. Köparen hade som ambition att köra hem den, men kom på insikt att åka tåg till gnällbältet i Corona-tider var allt annat än tillrådligt, vilket jag förstår.
Jag kan tänka mig att en och annan av er mina läsare spekulerade om den någonsin skulle spräcka 1000-mila vallen i min ägo. Lika föga förvånande är svaret nej vi kom aldrig dithän. Räkneverket stannade på 9988 km.För er räknenissar så var mätarställningen 9857, så 131 km i min ägo, varav lejonparten, en tur till besiktningen i Karlskoga på min födelsedag 2019.
Dock känns det bra att veta att köparen, garanterat lär se till att gränsen passeras inom kort. Engagemanget och förståelsen kring bilmärket och ägandet finns där. Likaså ambitionen att se till att vagnparken också får motioneras i lagom mängd till och från.
Ska man nu summera så har jag lärt mig ett och annat, dels om Fiat som bil, Polen som land, och mig själv som ständigt ängslig för att vara förvaltare av dessa rara ärtor. För det är ett underbart exemplar. Men den passar inte riktigt in i hur min garagesituation är och sannolikt kommer vara för en tid.
Jag önskar Daniel all lycka och hoppas ha fattar tycke för Pellefant – eller EGB587 som registeringsbeviset säger.
Pellefant fick chansen idag att visa upp sig på Carspect. Valet av station var lika enkel som logisk. Bara ca 2600 meter hemifrån… Och två, komma sex kilometer gånger två blir ju 5 och lite växel. Vägmätaren stannade nu på 9988 km väl hemkommen till garagets lugna vrå.
Lika bäst att redovisa det ovedersägliga direkt, låt säga i ett enkla kategorier så som;
-Bilförvärv, direkta och indirekta, två, eller möjligen tre, lite beroende på den matematiska ansatsen.
-Avyttringar; solklart en, men ska samma logik råda som kopplat till förvärven, och de bör den väl, två.
-Ändrad inriktning på samlingar; ähuu jaha ja?! Den är svår men ja, låt enas om flera.
-Bilnyttjningskoefficient; trots avsaknaden av sommarsemester på kontinenten, hög, jag nära på frekvent
-Nöjdhetsfaktor; på det hela över förväntan.
Ja låt oss börja bena ut det här med bilarna. Köp i eget namn; ett – i form av Flisan, den flagande Skoda Felician. Indikta två eller tre då Seat Arosan Jimmy kom till familjen. Sedermera donerades den till dottern. Som därefter återskänkte Jimmy till hustrun så det blir ju faktiskt två förvärv om än av samma bil. Dottern valde att att låta Jimmy ersättas av Twingon Pelle som numera även får anses stå i undertecknads omvårdnad och förvaltning. När väl lilla Jimmy kom åter så blev platsbristen svår så den Flagande Flisan fick respass. Så fordonsuppställningen är idag ganska översiktlig, Octavian Uncle Ben, Passaten Diesel-Doris, Fiaten Pellefant och slutligen Arosan Jimmy.
Samlingskoefficienten; ja faktorn är nog konstant – det ligger väl i linje med påståendet att summan av alla laster just är konstant. I mitt fall så har jag skiftat från en herrans massa pedalframdrivna velocipeder, nu finns det bara ett ett antal strax under summan av alla fingrar kvar vilket väl är en halvering från försommarens bestånd. I gengäld har nu ett obegripligt stort antal tidningar av de tre pelarna i samtidens motorjournalistisk. Teknikens Värld återfinns nu med varenda nummer som gavs ut åren 1958-2019. För dig som vill kvantifieras så rör det sig väl om 1700-1800 utgåvor. Motormännens husorgan Motor från åren 1960-2017 vilket väl blir i häradet 1250 nummer. Samt Vi Bilägare och här rör det sig om grovt skattat 1000 nummer. Så bytet från 10 cyklar mot typ 4000 tidningar…. plus nästan lika mycket till i dubbletter…
För att inte ha gjort någon bilsemester så skulle jag väl säga att jag kört mer bil än på väldigt många år. Tidningssamlandet har krävt sina mil. Uppskattningsvis landar vägmätarpåslaget på strax över 2500 km men det är förstås en grov skattning. Otvetydigt är dock att följande orter har besökts: Borås, Skillingaryd, Björneborg, Västerås, Eskilstuna, Mjölby och Bromölla. Tråkigt nog, dem flesta var och en som enskilt resmål. Om transportstyrelsens broavgiftsfakturor ska nyttjas som inteckning över sakernas tillstånd så damp en räkning ned i lådan på sex resor över bron i Motala för resor företagna under en och samma vecka! Därtill har jag åkt en hel del till och från jobbet, även om nu detta inte ger särledes stort påslag.
Jag skulle nog säga att året gått över förväntan, visst en massa uppoffringar i form av sociala restriktioner. Väldigt mycket inställda planer kopplat till bilevent. Men också en hel del som utvecklat mitt bilsamlande. Utan Covid/Corona så hade troligen inte två av de tidningssamlingar jag blivit ägare till bytt ägare. Troligen hade dessa inte heller annonserats ut på nätet om man nu inte ändrat sina vardagsbanor och häckat mer på sociala medier eller liknande.
Såhär vid 44 års ålder så börjar jag så smått våga erkänna – jag har blick för det där extra ordinära, och även det extraordinära. Det är väl liksom lite svårt att inte uppfatta dem båda när man väl fått fokuset.
I min värld idag 2020 så huserar en riktigt påvert utrustad Fiat Seicento med gamla lilla stötstångsmotorn i garaget. Vän av ordning, och även den normalt funtade skulle väl inse att varför ska en gammal ”sketen” Fiat ska få stå bakom lås och bom?! Inte jag, för för mig så represterar lilla Pellefant den utrotningshotade svårfunna enklaste och billigaste lokalanpassningen som lär ha sålts i EU under 2000-talet. Säkert övertrumfad av allsköns AMG-specade stjärnkryssare och specialbeställda one-of’s för ryska oljeoligarker. Missförstå mig rätt, jag skulle gärna ha någon sådan vagn också, men det är i Fiatens realism jag kan se tillvaron med nykter blick.
Även tysken kan allt vara påverDet andra exemplet på basal-fordon i min vagnpark hittar jag i lilla Jimmy. Samma vän av ordning skulle säkert inse att jimmy i alla fall begåvade med den större motorn från fabrik på hela 1,4 liter istället för basutförandets jämna liter-dito. Men jag håller nog den som lika baslinje-nära i och med att den saknar allt utom stolsvärme. På sitt sätt ett sätt att trimma så kompassnålen pekar Norröver i en allt snurrigare omvärld. Nu ska jag väl erkänna att jag lyxat till tillvaron och monterat en Blaupunkt RadioTelefon i Jimmy så, fullt så barskrapad är den inte. Fan tro’t men den är dessutom nån decimeter större såväl på bredd som längd än lilla Pellefant.
Vare sig Skoda Uncle Ben, eller Passaten Diesel-Doris är dock lika sparsmakat utrustade för att jag ska kunna stoltsera med att jag vore asket på heltid. Men ingen av dem är i alla fall någon lyxutgåva med mer än regelmässig utrustning. Så verklighetsförankring finns. Nog ska väl väl av samma ordning som ovan påminna om att såväl Passaten som Skodan är ju lite modernare barn av sin tid och dem representerar väl bara ett lackmuspapper av urvalet som fanns där och då.
Det är väl kanske här någonstans som jag inser att det är med det där nyktra och ganska sparsmakade i sinnet som jag ser tillvaron. Inte för att ambitionerna att röra sig mot det lite mer extrema lyst med sin frånvaro. En halvgammal BMW 7-serie modell förlängd huserade i min ägo. Likväl som en välutrustad Lancia Kappa. Ett knippe top-of-the-line SAAB Griffins. Det fanns även långt gångna planer på en Audi A8L med proveniens hela vägen till den Bayerska trafikministerns kansli. Ja petitessen var väl att jag var typ en timme för sent med pengarna. På tal om det snöpliga i att vara sen så hände mig det samma 1996. Målet var att förvärva min första lyxbil. Märket var Opel Senator från 1985 i härlig guldfärgad beigemetallic. Bilen hann bli såld medan jag hämtade pengar på banken…
Lika ostädat som när jag hämtade bilen…. borde nog ta en liten tur med dammsugaren antar jag. Ingen stereo har besudlat instrumentbrädan på denna vagn.
Det är något speciellt med det där orörda, notera skyddsplasten på tröskeln som fortfarande sitter kvar
Ska man vara krass så är det väl en liten bit till ”show room finish” men potentialen finns där.
Ja mätarställning stämmer 997,7 mil sedan ny…
Japp Pellefant har fått en liten ”avhärdning” i form av att få vara utanför garaget ett par timmar. Obligatorisk varmkörning på tomgång utan anmärkning och sedan ett snabbt möte med tvättsvampen så var det hela över. 
Det är väl dags för lite korskrypning. Efter massa eftertanke så är det väl bara att inse att det inte lär bli någon Fusklyxkryssare från NipponPippon-land. Platsbrist på parkeringsfronten är markant närvarande. Och lika närvarande som platsbristen må vara så lyser beslutskraften att välja vad som möjligen skulle bort med sin lika framträdande frånvaro. Så – det är väl som det gamla talesättet, bättre att sitta lugn i båten så länge som behovet av förändring inte är stadigvarande. Det finns ju alla fall fyra fem bilar att kunna nyttja efter humör och ambition.
På tal om ambition – Lilla Pellefant har ännu ej fått göra trafikpremiär för året. Vägmätarställningen står lika illavarslande på ”rätt” sida om det förlamande 1000-mila strecket och lyder 9977 km. En helt acceptabel siffra tycker jag, men som noterat – väldigt förlamande då det är väldigt nära till att slå om till 10000 km. För övrigt noterar jag samma härliga nybilsplast signerad öststat på 1980-talet så fort möjlighet ges att slå sig ned i framsätet. Jag funderar mycket på det där med min ambition. Kommer jag ha hjärta och mage att låta bilen verkligen gå i trafik och låta mätaren slå om?!
Ännu ett potentiellt objekt – här förevigad i farten någonstans i sörmland här för leden
Kamaxelgivare i det fria – Fiat 899 cc at its simplest
Det är väl hög tid att lägga året 2019 till handlingarna, även om det teoretiskt 
sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.
Och som så ofta på den här sidan så får jag tillstå att bilinnehavet, eller ska jag säga det starkt reducerade sådana, har fått sin prägel av just det bristande behovet av bilar. Även detta år har jag jobbat på cykelavstånd från hemmet. Och för den del, jobbar på ett ställe där parkeringsplatsutbudet är så smått begränsat för dem, likt mig, som jobbar på bygget.
Ska man nu vara sådan så ska ju rätt vara rätt och då bör jag ju även redovisa att jag blivit av med den fina cykeln som överlevde att stå i central Örebro i nära två år utan att någon rörde den. Följaktligen så behövde jag då engagera en ersättarvelociped och därmed uppkom behov av inköp – ja inte en, eller för den del två, utan tre stycken tvåhjulingar släpades hem. Lika sanningsbeakande får redovisas att ingen av dessa har hittills nyttjats för något hojjande. 
Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.
Men åter till protokollet, här gällde ju Motorgalenskapernas fulla varv runt solen. Minnesgoda läsare kan nog själv ställa samman hur mitt motorår varit men jag lovar lika plikttroget att göra listan åt Eder och de hela två poster som finns att lägga till.
Projekt Pellefant – Sju sorger och åtta bedrövelser senare så återfinns denna alltjämt i garaget. En härlig mix av simplisitet och trevlig historik gör det hela sammanfattningsvis… appellerande.
Projekt Rover – ja hur summerar man något vars mest bestående intryck och avtryck är en massa rostflagor på uppfarten? Ja ägandet blev ju inte vidare långt och om sanningen ska fram, jag hade faktiskt inte en tanke på denna när dessa rader skulle sammanställas, så så mycket mindes jag den.
Ja längre än så blev inte listan och det känns väl liksom lagom med dagens mått mätt. Dock ska väl galenskapen i sin helhet summeras och då är säkrast att framhålla att jag köpt två bilstereos under året. Dock föll ingen helt i smaken så den ena återlämnades till säljande ställe, ja mest för att Pellefant nog inte behöver en stereo. Den andra – ett typiskt fyllebud på tradera ligger och påminner mig om min enfald på en strategiskt lämplig plats som måste passeras regelbundet.
Och likaledes bör ju redovisas att jag numera räknas som ”card carrying member” av Riksförbundet M Sverige (tidigare mer känt som Motormännen) – om det hela är något faktiskt vara stolt över får väl tiden utvisa. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att lyfta mina åsikter om medlemskapet och bristen på sätt för mig att visa mitt stolta medlemskap, ja tänk hur föreningen valt att inte förvalta sitt grafiska arv – eller för den delen oss medlemmars stolta medlemskap. Det är för mig en stor gåta.
Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!
Över och ut
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.