Ödets intrikata ironi – eller att utmana St Christophers alla goda välsingelser

Föga anade jag när jag ett halvt dygn tidigare satt och plitade ned min “bucket list” över tänkbara kandidater att förvärva härnäst.
Att jag redan nästa förmiddag skulle sitta och ömsom nicka infallande och samtidigt ojja mig över att jag borde ha lyft luren istället för att sända ett sånt där sonderingsmail.

Att jag lite moloket likaledes skulle konstatera att objektet för mina suckar och bifallande nickar inte alls skulle utgöras av någon av vagnarna på listan över tänkbara kandidater.

Att det skulle vara något kul det hade jag ju i alla fall bestämt. Men inte heller där så tror jag mig ha valt helt rätt, i alla fall inte om man ska titta på objektet med kritisk blick. En och annan skulle väl kanske dock säga att vissa fakta åtminstone skulle kunna ge sken av att uppfylla kriteriet, ja menar 170 hk, v6 och manuell växellåda samt dragkrok, ja det låter ju som garanter för måluppfyllnad.
Det viktigaste i det här fallet var väl egentligen bara en sak, att jag faktiskt inte bara satt hemma och muttrade utan gjorde en egen ansats att just ge mig hän och iväg, ja så där lagom brådstörtat som kännetecknade mycket av mina inköp sådär i lindan av denna bloggs födelse.

Förnimmelser av det fasansfulla

Nu ska jag väl i alla fall för mitt minnes skull påminna om att jag hyst starka tvivel på att köpa bil från orten där det där fasansfulla hände för sådär en 4-5 år sedan – minnesbilder av haveristen LändRöven ståendes på en busshållplats i väntan på skamtaxin strax norr om Finspång har väl etsat in bestående ärr i stoltheten över att kunna köpa bil. Likaledes de rytmiska knattret som spred sig över nejderna för snart 11 månader sedan när jag, hjälpligt i alla fall, lyckats undvika ännu ett förnedrande totalhaveri, allt beroende på att jag gått på den felande magkänslan och kört hem P(j)uck från Uppsala utan olja!

Track Recordet talade ju inte för en ny seger så att säga. Att jag dessutom nu vågade utmana St Christopher, ja vägfararnas beskyddare än en gång med en kombinationsmission där dels Norrköping stod som spelplats och en nedärvd Ford stod som aktör ja snacka om att utmana all den välgång som St Christopher möjligen skulle kunna låta skina över resan.

Nåväl, nu är det gjort och Rödingen är officiellt den 73 posten i listan över fordon jag förvärvat.

 

Chans till revansch?!

Det har varit ovanligt tyst här på sajten under väldigt lång tid, ja jag vet och skäms. Då jag satte mig och läste igenom de mer sentida av inläggen så kunde jag skönja en röd tråd – ja fast läsa inläggen hade jag ju inte behövt om jag tänkt efter, för texterna är ju skrivna utifrån vad jag tänkt och gjort på bilfronten så de ligger ju väldigt nära i sinnet… Lite smärtsamt medveten blir jag ju dock om mina tillkortakommanden som varit på ovannämnda front….

Nåväl, att erkänna sina tillkortakommanden är väl en viktig del i läkningsprocessen, i alla fall om Läs mer…

Då var det så smått dags igen…

Det har gått snart 10 1/2 år sedan jag gjorde en postning om att det vankades resa till Norrland för att avhämta en Pontiac Bonneville. Med facit i han har det har varit åtminstone 7 år av frekvent bilbytande och 3 år av djuplodande blocketkollande. Å visst – jag har svårt att sticka under stol med att bilbytandet minskade drastiskt när den dagliga sysselsättningen låg på bekväma 7 minuter av cykling kontra att betala 85 kr dagen bara för att parkera.

Nu faller det sig väl inte bättre än att jag efter synnerligen djupa våndor, frekvent fel-letande och allmänt försökt att inse att det är läge att skaffa nått att åka med. Diesel-Doris må förlåta, men det kostar alldeles för mycket att betala i skatt och försäkring för nått som sällan rullar.

Så, om allt faller på plats så rullar undertecknad, idag mot lärdomens näste för att avhämta “Puck”. Puck besitter på pappret följande fina egenheter; en träfärgad CD-stereo, en tistel-lila lackering, fyra hjul och en ratt, ja utöver ett fjäderbrott och ojämn bromsverkan det vill säga..

Med lite tur blir det uppdatering framåt aftonen.