Projekt Pellefant – Att skynda långsamt är att göra framsteg.

Det sägs att det väsentligaste är att projekt alltid rör sig framåt. I fallet med Projekt Pellefant så haltar jag mig igenom inköp så sakteliga. Huvudleverantören Reservdelar24.se höll så smått på att reta gallfeber på mig med att sända helt andra fabrikat på saker som jag beställt. Nu senast kom det några tändstift av en okänd “no-name” leverantör bara för att… Det kändes lite som Ebbröds bank att betala 60 kr för att sända tillbaka produkter för 92 kr, men principen är ju den att har jag valt fabrikat X så är det just X jag förväntar mig… Då hade jag lika gärna kunnat valt den förbenade no-name sörjan direkt. Numera betalar jag de där extra 50 kr för att dem själva får stå för returfrakten och Klarna hanterar ju krediten enkelt…

Nu väntar en laddning med annat roligt – fingers X-ed att de faktiskt sänder just de fabrikat jag valt…

I vilka cykler går ditt bilinnehav?

Det är ju inte utan att jag funderar över hur mitt eget bilinnehav förändrats över tid, det är ju snart 30 år sedan jag fick/skaffade/annekterade min första egna bil.

I begynnelsen så präglades mina bilköp av en ganska enkel approach. Jag vill ha en bil – vilken kan jag lyckas övertyga mina stackars föräldrar att låta mig köpa?!

Idenitetssökaren;

Resultatet blev väl en eklektisk blandning med allt från morsans avlagda Citroen GS med den underbara halvautomatiska växellådan med en momentomvandlare istället för koppling. Växlingen i den mån det behövdes, gjordes via att välja “hastighetsområde” via växelspaken. Till vagnar som jag själv köpte i form av en rostig Volvo Amazon anno 1965 och ett knippe Skoda-bilar med motorn bak…

Funkis-fasen;

Efter hand så formerades väl vagnparken utifrån behovet som fanns. Dvs med två stora pyreneerhundar så blev det halvkombi eller kombi. Här figurerar massor av Volvobilar, ett par ur 3-serien, ett par tre ur 200-floran där bland annat den Volvo 245 GLT utgjorde det första inköpet jag gjorde på Blocket. En Volvo 145 Express! och slutligen en Slitochsläng Audi 100 med lilla motorn. Sicken mix…

Revoltfasen;

efter att jag och min dåvarande beslutat oss för att gå skilda vägar så inföll sig den där fasen när man börjar skaffa leksaker “bara för att”. Paletten bestod av ett par Volvo 480 T en svart en vit, Ford Econoline E250 Extended i Ambulansskrud. En högerstyrd Volvo 760, ett par Audi 100 varav en med världens högtalararrangemang och så vidare. Ingen blir lämnade mig oberörd men inte heller så pass mycket begär att de blev kvar någon längre tid. Audin med högtalarna i fråga var den enda bil som hittills blivit stulen i min ägo.

Vuxenfasen med ambition;

Som nybliven sambo med älsklingen L och Bonusdottern så inföll sig en nytt scenario i livet. Här behövdes det skärpa till sig. Bilen behövde ju helt plötsligt vara lite mer realistisk men ändå visa lite ambition. Här passerar BMW 740 iAL, Lancia Kappa, SAAB Griffins, så väl 9000 som 9-5. En härligt välvårdad Audi 100 Avant där AC’n tackat för sig och därmed immade igen så fort det blev kallt. Hustrun insåg dock att bilvalen inte alltid funkade för henne så hon köpte till slut egen bil.

Klipparmentalitet som kom på skam;

Om nu mina bilaffärer dittills präglats av att det funnits ett realt behov så övergick nu intresset att fokusera på försöka förlora mindre pengar eller rent av göra vinst…. Till en början så fungerade det hela enligt plan. Allt från små Fiater, till Chevrolet Caprice och Nissan Pulsar passerade garaget med viss behållning framför allt intrycksmässigt men även monetärt.
Men ganska snart började fokuset landa i att även ha större ambitioner på vinningen. I efterhand så vet jag att det var här jag inte var i fas med utbudet. Ganska snart kom felsatsningarna och bärgningskostnaderna skenade. Bilarnas tillförlitlighet var i botten och min personkännedom om säljarna slog slint. Kanske var det faktum att jag mest messade eller e-postade med säljarna en orsak. Det kan ju gömma sig ganska mycket information mellan raderna.

“Jag behöver ingen bil men det vore ju kul” fasen;

Det är lätt att fastna med blicken i backspegeln, 70-talet bilar har passerat garagen som jag disponerat. Givetvis så finns det en massa av dessa bilar jag i viss mån saknar: Den lågmilade Opel’n Sixten som jag räddade från skroten. Min lågmilade Pontiac Grand Am jag titt som tätt ser snurra på stan. Den högerstyrda Volvon Maronne, Min svarta Volvo 480T eller kanske Fiat Uno’n som fick slita hårt på traden Örebro-Zinkgruvan.
Jag vet också med mig att det fanns orsaker till att jag valde att sälja – kanske var det platsbrist, känslan av att den inte passade mina behov, kompetensbrist hos mig hur jag skulle lösa kommande fel på bilen eller helt enkelt att det var läge att gå vidare i bilägandet.

Så idag tror jag mig tänka såhär. Diesel-Doris funkar ju än och är i sig en levande relik från min uppväxt och mina saliga föräldrar. Så den får stanna var och göra tjänst ‘til the end of days… Men hittar jag något annat kul som uppfyller kravspecen i form av låga mil, udda uppsyn, kul historik, rimligt pris, lagom lätt att hålla liv i och lagom lätt att få i körbart skick så är jag öppen för förslag

När projekt Pellefant började ta form

Örebro i månadsskiftet mars/april 2019

Hustrun tittade fundersamt och uppfordrande på mig, ett par sekunder senare formerade hon följande, –menar du att du ser så där glad ut bara för det?

Det och det, som uttolkare av långt mer tvetydiga meningar och undertexter så såg jag iallafall skrivningen som en liten framgång. Ja kanske rent av en delseger, “Den står där och väntar på dig… Det var inte bara det att den fanns kvar. Den var liksom designerad för mig och det var undertecknad som den väntade på.

Liksom en ganska bestämd helg…

I samma meddelande hade en tidpunkt stipulerats om än något diffust – men midsommar gick ju liksom inte att missta. Inte som “i Juli” eller “till sommaren” eller något annat vagt. Midsommar det var ju liksom en ganska bestämd helg med definitionen att fredagen i detta tidsspann infaller mellan den 19-26 juni.

Så ja, jag sken, kanske likt en sol, eller åtminstone som fullmånen en stjärnklar natt om vintern.

Att meddelandet ens kommit mig tillhanda var ju enkelt. Jag hade ju faktiskt sänt ett sms och resolut presenterat mig och frågat; ‘Jag var i kontakt med dig i somras om fiaten, kommer du något till Sverige i sommar/i år?’. Det var inte utan att en viss känsla av behagligt lugn inföll i mig. Det var inte alls så säker att svaret skulle varit så tillmötesgående. Särskillt inte med tanke på våra tidigare trevande konversationer på sms, där enstavigheten lyst igenom.

Att läsa mellan raderna har blivit svårare

Enstavighet kan givetvis vara av godo i vissa fall. Mitt ex och jag hade ofta korta konversationer på sms just runt 00-talet. Ingen av oss hade telefoner med textningshjälp i form av T9 eller ens riktiga tangentbord. Så man skrev via att trycka x antal gånger på respektive siffra och texterna blev mer korthuggna och ordval och ordföljd väsentlig. Jag tror mitt personliga rekord var när man utifrån en tvåordskonversation kunde utläsa sinnesstämning, stressnivå och undertext. Givetvis utan några dekorativa och lika informativa smiley’s och annat fusk.

Men men, att utifrån en okänd människa, som dessutom inte hade svenska som modersmål, sätt att uttrycka sig – låg bortom min förmåga. I alla fall med en sådan säkerhet att våga riskera att inte få köpa det var ju stort även för mig. Hustrun skulle nog även säga att jag ändå tappat all känsla för att läsa mellan raderna och snarast hävdat att jag blivit tondöv med tiden.

Jag kan dock konstatera följande;

-Fiaten finns kvar.
-Säljaren vet nu att jag alltjämt är intesserad.
-Jag får som vanligt kalla fötter och börjar fundera på om det verkligen är den här bilen jag vill lägga någon månadslön på osedd…

Fientlig väntan på en Fiat…

Örebro i mars 2019

Givetvis så ska väl det här handla om det där som man innerligt hoppas skola hända… Jo så är det väl…

Men dessa rader tar sina första trevande steg i elektronisk form flera månader innan. Eller om man så vill, likväl efter det att historien har sin början.

Snurrigt? Nja låt mig nu får reda ut ett eller annat.

Den historiskt varma sommaren 2018 så fick jag korn på en blå Fiat som skulle vara till salu. Säljaren var en polack som bor i Spanien men som har ett sommarhus i Ställdalen av alla ställen. Förutsättningarna var väl inte som upplagda för att det skulle bli affär. Bilen gick inte helt bra, eller om ska jag säga, rent sagt dåligt. På det personliga planet så var inte heller sysselsättningsnivån på topp. Mitt frilansande gav väl inte full så mycket “efterrätt” de här månaderna och jag kände mig väl lite nödbedd att lägga ett bud på ca 65 % av utgångspriset. Responsen från säljaren var allt annat än lyrisk. Men jag lyckades, efter lite tjatande, få komma och kolla.

Titten gav väl inte heller full köpkänsla. Mycket berodde nog på att tidens tand gjorde den allmänna uppsynen lite “trött” med matt lack och allmänt solkig. En större repa på passagerarsidan fick mig genast att tänka på den underbara Opeln Sixten som fick lämna vagnparken just på grund av liknande lackskador. Nu ska väl sägas att i Sixtens fall så var det det väldigt omfattande skador

På pappret så var nog priset rätt, eller rent av lågt.

Ja priset var i häradet av en skattad en månadslön. för pengarna fick man alltså en 16 år gammal bil med en äldre avliden burkare i Polen. En arvinge som valt att ta bilen till Sverige som arvegods runt 2011. Denne hade inte kört bilen mer än från Warszawa via bilprovningen i Stockholm till viloplatsen i norra länsdelen där den nu stod. Vägmätaren skvallrade om att miltalet var just under 1000-strecket varav en tiondel var väl transporten från södra Polen till parkeringen i bergslagens skogar. Ingen hade väl egentligen nyttjat bilen sedan sent 00-tal.

När någonstans så körde väl det hela ihop sig. Några dagar efter jag varit och tittat på bilen så skulle ägaren flyga hem till Spanien. Men det skulle komma några tändstift strax dessförinnan så dessa skulle testas och utfallet återrapporteras till mig… Väntan kändes årslång. Annonsen försvann innan något svar kommit och förhoppningarna om att bli ägare till denna Pellefant landade i minnets mörka vrå… På sms fick jag sedermera svaret att tändstiften nog inte löst problemet till fullo och nu var ägaren på resa hem söder över.

Poverty-Spec och brittisk influenser på Youtube

Som så ofta när jag och min tveksamhet slår till så sås ett frö av tvivel eller kanske ha-begär. Gränsen dem emellan är nog hårfin i vilken av fållorna som objekten må hamna. I det här fallet så har det nog gått mot begär. Lätt omedvetet så har i alla fall de senaste reservdelsbeställningarna fått med en eller annan “bra att ha”- produkt… Allteammans med en teoretisk plats i ett kommande Fiat-projekt. Det började så smått med ett “kvarglömt” luftfilter i varukorgen när jag skulle ha delar till Diesel-Doris, jag lovar det var helt omedvetet.  Och i veckan som kommer så lär det även komma ett och annat oljefilter och tändstift inblandat i varorna som Uncle Ben behöver för att klara besiktningen….

Jag skulle nog tro att den avgörande faktorn till varför jag alltjämt hoppas på att få bli ny ägare beror på Ian på HubNut.org som envisas med att köpa och köra de mest ordinära vagnarna från 80/90 och 00-talen. Han verkar faktiskt tycka att dem är bland de bästa. Att han dessutom råka hävda med emfas att det är bättre med mindre motorer (!)     för dem kan man verkligen nyttja fullt ut på fullaste allvar gjorde väl att det var som upplagt för en Fiat… Nu återstår väl bara förhoppning om att Pellefant verkligen kommer bli till salu till sommarn, men det kanske vore läge att sända att sms?!

Så statusen är väl att historien om Pellefant har inte börjat riktigt än, men inte heller tagit slut?! Så fortsättning kanske följer… Om inget annat kommer emellan?!

 

Snart står ’19 för dörren – men passerade något garagedörren under ’18?

Det börjar bli en väldigt repetitiv vana att skriva att; “Ännu ett år har lagts till handlingarna utan att direkt lämna några spår…” Men i år så hände det i alla fall något på bilfronten i form av allas vår Rödingen.

Teflonminnet slår till – minnet säger nada  medan bloggen skvallrar…

En annan liten skillnad ligger nog i att tidigare gånger så har jag i nästa mening snabbt inflikat att det i alla fall funnits uppslag. I år kändes det inte så…. Men stopp och belägg… Det har ju funnits ambitioner, bara det att dem känns väldigt långt bort i tid. För jag har varit och kollat på en Rover StreetWise i Insjön. En Fiat Seicento någonstans på gränsen mot Dalarna. Därtill har det varit turer till Roslagens famn för att kolla på på tok för dyr Opel Omega. För att inte tala om Honda Odyssey’n som min forna kollega äger, en felstyrd Suzuki Alto i Lindesberg. Om vår bilparks dödlighet har jag även blivit påmind i form av att den kära Pjuck fick respass till de sällare jaktmarkerna…

Så fullt så dött och tomt som det kändes i minnet det verkar det inte ha varit på långt när….

I övrigt så tror jag det enda hjulburna som tillkommit i garaget sånär som på en domkraft modell större är något helt annat….

 

När tankarna gnager

Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.

Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.

Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.

Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….

Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….

Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!

Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….