Örebro i månadsskiftet mars/april 2019
Hustrun tittade fundersamt och uppfordrande på mig, ett par sekunder senare formerade hon följande, –menar du att du ser så där glad ut bara för det?
Det och det, som uttolkare av långt mer tvetydiga meningar och undertexter så såg jag iallafall skrivningen som en liten framgång. Ja kanske rent av en delseger, ”Den står där och väntar på dig… Det var inte bara det att den fanns kvar. Den var liksom designerad för mig och det var undertecknad som den väntade på.
Liksom en ganska bestämd helg…
I samma meddelande hade en tidpunkt stipulerats om än något diffust – men midsommar gick ju liksom inte att missta. Inte som ”i Juli” eller ”till sommaren” eller något annat vagt. Midsommar det var ju liksom en ganska bestämd helg med definitionen att fredagen i detta tidsspann infaller mellan den 19-26 juni.
Så ja, jag sken, kanske likt en sol, eller åtminstone som fullmånen en stjärnklar natt om vintern.
Att meddelandet ens kommit mig tillhanda var ju enkelt. Jag hade ju faktiskt sänt ett sms och resolut presenterat mig och frågat; ’Jag var i kontakt med dig i somras om fiaten, kommer du något till Sverige i sommar/i år?’. Det var inte utan att en viss känsla av behagligt lugn inföll i mig. Det var inte alls så säker att svaret skulle varit så tillmötesgående. Särskillt inte med tanke på våra tidigare trevande konversationer på sms, där enstavigheten lyst igenom.
Att läsa mellan raderna har blivit svårare
Enstavighet kan givetvis vara av godo i vissa fall. Mitt ex och jag hade ofta korta konversationer på sms just runt 00-talet. Ingen av oss hade telefoner med textningshjälp i form av T9 eller ens riktiga tangentbord. Så man skrev via att trycka x antal gånger på respektive siffra och texterna blev mer korthuggna och ordval och ordföljd väsentlig. Jag tror mitt personliga rekord var när man utifrån en tvåordskonversation kunde utläsa sinnesstämning, stressnivå och undertext. Givetvis utan några dekorativa och lika informativa smiley’s och annat fusk.
Men men, att utifrån en okänd människa, som dessutom inte hade svenska som modersmål, sätt att uttrycka sig – låg bortom min förmåga. I alla fall med en sådan säkerhet att våga riskera att inte få köpa det var ju stort även för mig. Hustrun skulle nog även säga att jag ändå tappat all känsla för att läsa mellan raderna och snarast hävdat att jag blivit tondöv med tiden.
Jag kan dock konstatera följande;
-Fiaten finns kvar.
-Säljaren vet nu att jag alltjämt är intesserad.
-Jag får som vanligt kalla fötter och börjar fundera på om det verkligen är den här bilen jag vill lägga någon månadslön på osedd…