Japp, då var det klart. Puck har nått garaget här hemma, om än efter en lagom svettig resa från Uppsalas södra delar. Och som alltid, inte gick det helt smärtfritt heller.

Låt mig få förtälja, resan till lärdomens högborg började redan kl 14.46 med regionaltåg 176 i riktning mot regementsstaden Enköping som skulle anländas så där en timme och lite växel senare. Så långt allt väl – i  sinnet på tåget satt jag och gjorde krisplan efter krisplan – ty tänk om tåget blir försenat så anslutande buss inte hinns med…?! Tankarna gnagde… Ett oväntat långt stopp i Västerås spädde på den där oroskänslan i kroppen och jag räknade för mitt inre på om det verkligen är möjligt för SJ att förflytta denna spårkoloss till Enköping på blott 13 minuter.

Och mycket riktigt, något matematiskt geni lär ju ha varit väldigt optimistisk för på utsatt ankomsttid så såg jag bara fält och träddungar utanför fönstret. Men skam den som kastar in hatten i förväg, ytterligare ett par minuter och vi var framme. Jag tillät mig en suck av lättnad, för att genast börja oja mig inombords över det faktum att jag mig veterligen aldrig varit på Enköpings central och än mindre kunde placera var eventuella bussanslutning har sin avgång. Jag drog mig snabbt till minnes att förra gången jag gjorde nått dylikt – när Black Thunder skulle avhämtas, ja då hade jag minsann suttit med flygfoton över stationsområdet i Alingsås för att göra en mental mindmap över resvägen. Och någonstans inombords så borde man ju veta att det liksom löser sig när man väl är på plats, men den vissheten är ett väldigt skört halmstrå att treva efter när man håller på och hittar på oväntade saker. Jag lär ju inte ha varit först i världen med att hoppa av tåget i Enköping för att byta till buss mot Uppsala….?!

En kort promenad ett par trappor och vips var jag på det som verkligen gav sken av att vara en busstation, och hållplatsen närmast stationsbyggnaden visade sig vara just hållplatsen för anslutande buss 774 från Västerås mot Uppsala. Denna pyrrhusseger förtogs snabbt vid insikten om att busseländet givet nu skulle vara full med resenärer från Aros trakter och jag och troligen en stor del av oss på hållplatsen skulle få färdas de 50 minuterna ståendes. Min farhåga visade sig dock vara obefogad, alla resenärer hittade i likhet med undertecknad ett säte och resan fortsatte.

På slaget kl 17 steg jag av på Uppsala Centralstation och jag kunde bara konstatera att det har hänt en hel del på de 12-13 år som passerat sedan jag var i centrala Uppsala senast. En mastodontartad pendlarknutpunkt i stål, glas och betong med enorma cykelparkeringar mötte mitt öga. Navigationstavlan visade att jag borde bege mig till hållplats B3 och med stirrig blick försökte jag bringa klarhet i vart jag skulle… trots evigt stirrande så fanns inget denna plats att skåda, i alla fall inte för mitt öga…. Förklaringen var lika logisk som irriterade, ty skylten med B3 satt väl situerad just ovanför huvudet. Så som så ofta –  ta ett par steg tillbaka och titta på saker med nya ögon.

Numera verkar det vara en sport för de lokala trafikbolagen att hitta sin egen patentlösning på hur man ska betala för sitt resande och osäkerheten över om det verkligen funkar med kort på bussen är ju alltid en faktor som bör elimineras och turligt, för mig, så fanns biljettautomat ett par steg från där jag stod. 13 minuter av väntan för att buss nummer 8 skulle kunna ta mig söder över i riktning Sunnersta. En buss ockuperad av ett par själar och en chaufför och sedan typ en kvart av sightseeing i lärdomen stad, det rosa slottet, akademiska sjukhuset, Science Park, SLU och slutligen Holmvägens hållplats. En rask promenad på 3 minuter och Puck stod på gatan och mötte upp.

So far, so good… En snabb inspektion av fjädrarna fram, en anmärkning om fjäderbrott kan ju te sig som en skitsak men om oturen är framme så hoppar fjärdern ur sitt säte och spetsar däcket med allt vad sånt kan innebära även om det i det här fallet verkade tämligen säkert att köra. I övrigt ingen direkt att anmärka ty luft fanns ju i alla fyra hjulen och de såg ut att peka åt samma håll, så  bara in och skriva papprena, få nycklar, swisha pengar och sen iväg.

Och iväg bar det ackompanjerat av allmänt skrammel och minsta asfaltskrav fick mig att ana att allt säkert inte stod helt rätt till med hjulupphängningen, men färden gick även om bilen kändes allmänt stum. Ja till och med stolen kändes träbänksartad vilket förvånade även ett vant audi-ryggslut.

Som alltid när man har äran att bekanta sig med en ny vagn så tar det ju lite tid innan alla intryck liksom når processkontoret där uppe – stressen över en ny trafikmiljö, den suggestivt skumögda belysningen på instrumentpanelen, regnet och det becksvarta uppländska landskapet ja det gör ju att det liksom blir väldigt mycket att processa. Efter några minuter drabbade insikten mig att jag vet ju inte ens om tankmätaren funkar även om den synes stabilt parkerad runt halv tank. Svetten började så smått att pärla sig i pannan, här var jag någonstans på uppländska tassemarkerna. På väg längs någon ”genväg” som navigatorn förslaget, mitt ute i tomma intet långt från allfarvägen mellan Enköping och Uppsala och någon bensinmack jag det kunde inte ögat urskilja så långt nu blicken nådde. ’Måtte jag åtminstone hitta någon mack’ – mumlade jag för mig själv. Min ärade hälft som jag just avrapporterade till på telefon hade instämt och i inte allt för högaktande ordalag även klargjort att jag givetvis borde ha satt närmaste bensinsäljande instans som första destination i navigatorn istället för ”hem”. Men i och med att vagnen pinnade på och snart borde väl någon, gul, röd, grön eller kanske blå ljusskylt skvallra om att här fanns minsann sås att inhandla…

Kilometer lades till kilometer innan jag till slut kunde ana en gul skylt med en grön dekor, där 174 kr av bensin slutligen fyllde tanken och aningen brydd kunde jag konstatera att det tydligen inte är mer mellan hal och hel tank. Nu ska jag väl inte tro att mina våndor av att köra hem denna vagn var över, för snart hade jag konstaterat att den trevligt träfärgade cd-stereon påvisade en ambition att vilja rådbråka min hjärna och få mig att ange en fyrsiffrig kod. Och om det är någon  kunskap som jag lyckats förvärva genom otaliga försök är att inte ens försöka chansa, ty om man ska detta, så bör det göras under bättre förhållanden än att i motorvägsfart ange och och hoppas på det bästa. Bättre helt klart att vänta ett par minuter till nästa uppehåll på MAX i Enköping.

Mätt och aningen bättre till mods, det är under vad lite kaffe kan göra för humöret, så satte jag kurs mot Örebro med nyväckt stereo och en god ambition att få rulla hemåt i motorvägshastighet. Och Enköping förbyttes snart mot Västerås, det är, som på samma sätt som med kaffet, intressant hur lite bra musik kan göra resor mycket trevligare, lite bra musik och det liksom flyter på mycket bättre… Västerås byttes mot Hallstahammar och snart skulle Köping vara ett minne blott… Ännu lite feeling längs vägen och siktet var nu satt på Arboga… Men vad var det där för lite glimmande röd lampa nere till vänster?! Laddningslampan? eller, nej, det är väl inte?! Joo, f******n, visst  (och sen en lång harang med ord som inte gör sig bra i text) OLJETRYCKSLAMPAN. Jag dämpade stereon och möttes av en helt ny takt, eller takt och takt, mer av ett skrammel eller som om man slängt in en påse muttrar i en mixer….  Många tankar hann förtvivlat passera min nu ganska sönderstressade processledare. ”Ännu ett bilköp som slutar med skamtaxi, kommer kära hustrun kunna hämta mig, var i hela friden ska jag göra av bilen…” – ja tankarna var många och det gällde helt klart att hitta en bra plats att parkera, vänta och slutligen mötas upp. Så McD i Arboga fick bli valet.

En stund senare – på OKQ8 längre ned på parkering från McD;
en liter svindyr ”billig motorolja”, en provstart med ett gravt knackande ljud på tomgång, en snabb konferens med hustrun – jag kör hem skiten må det bära eller brista – ingen minns en fegis.

45 minuter av vånda för ett motoröra – var minsta ansats att varva mer än 2100 varv resulterade i ett crescendo av missljud, därunder faktiskt inte allt för illa. max 75 km/h på motorväg ger inga nya vänder, idel irriterade vägriddare som fick väja för denna vägsnigel framförd av undertecknad, en navigator som ständigt flyttade fram prognosen för hemkomst… svettiga händer, trötta öron…

Men hem kom jag – även om ett vevstakslager numera är väldigt platt och mer antagit formen av modern konst framställd av aluminiumfolie.

Men som farsan brukade konstatera, på totalen så är det väl inte allt skit men bra nära.