1982 flyttade jag och min familj in i en nybyggd villa i ett lika nyanlagt villakvarter i N. Turligt nog var inte alla villor från samma byggherre, så den där ultra-konformistiska uppsynen infann sig inte helt.

Säkert var det för att grupperingen av familjer befann sig i samma socioekonomiska stadie i livet. Barn, lagom mycket pengar till att tro på att köpa villa. Vi bör ju komma ihåg att detta var innan just avregleringen av lånemarknader och ränteavdraget var närmare eller rent av 100 %.

Av lätt naturliga skäl var vagnparken även den väldigt mainstream, farsan hade en ganska snart en dimgrön Volvo 244 i anno 1979, grannen Björn en röd 244, troligen från 1982 eller möjligen 1983. Royne, till yrket militär kom till kvarteret med en 142 anno 1974 i härligt brandröd som efter en tid byttes mot en ljusblå 244 GL från ’82. Lindströms åkte 245 en vit från 1981. Den möjligt udda jokern i leken var arbetsförmedlaren Ingvar, där vagnparken bestod av många vagnar med allt mellan Ford Granador och slutligen, då mot 1980-talets slut en Fiat Regatta. Eller ja, jag glömmer ju Yngve med sin Subaru Leone Stationsvagn… men Subaru-mannen var kanske undantaget i grannskapet. Noterbart är att vagnar från SAAB lös med sin frånvaro till fullo.

Om det är något jag minns, och i viss mån saknar från tiden där och då är fädernas ständiga bilskruvande. Ja det blev till och med ett sånt allmänt noterat skeende att uttrycket ”lördag – motorlucka upp” myntades. Just denna plantskola gav bilden av att skruva bil det var någon man skulle och kunde. Det är inte utan att jag kan sakna att grannarna inte var sena att komma med mer eller mindre goda råd om allsköns moment. Otaliga var förgasarrenoveringarna, tändinställningar, oljebyten och en och annan kamrem.