I min tillvaro må saker stundom svänga – och det kanska snabbt.

Minnesgoda läsare må dra sig till just minnes att efter Ärlige Roffe anlände Moffe. Just på ämnet Moffe har de inte skrivits många spaltmillimetrar från min sida. Möjligen har Moffe hamnat på pränt i tidningen Klassikers sammanställning över mitt nuvarande innehav av fordon med entusiaststatus.

Jag tror så smått att jag insett att det där med att färdas på två hjul. Ja det görs bäst framdriven för egen kraft. Lämpligast då på cykel. De flesta av klassiska mopeder har en tendens att vara utformade i halvskala. Speciellt i proportion till såna som mig som väger in i 90 kilos klassen och med en frihöjd ovan 185 cm i strumplästen.

Så i helgen som var flög ambitionen i mig att börja rensa bort störningsmoment i tillvaron. Att den stackars Solexen från 1968 utgjorde ett av momenten stod klart så snart något skulle förflyttas i buffertzonen kallad för garaget allt sedan i september i fjol. Ekonomiskt sett blev det hela ett nollsummespel. Men med lite tur landade objektet hos rätt köpare. Min annons på tradera gjorde att jag kunde ge lite bakgrund och fakta kring vad köparen gjorde affär på.

När ändå avtappningen av byken pågick fick även lite ur samlingen registreringsskyltar stryka på foten och även en reservdelsmotor till en tidig Solex fick gå samma väg. Så sakteliga verkar det kunna bli golvyta i garaget. Det behövs för objekten som står på kö. Primärt ska hustruns Uncle Ben få lite kosmetisk rostjustering. senare landar turen på Citroen C3:an som behöver få visa upp sig för inspektion om motorns tänkbara möjligheter att bli kurant. Det är väl ingen idé att tillägga att alla delar redan ligger för leverans under slutet av veckan… Om än med fri retur….