Att det är lätt att finna stöd ett och annat i livet är givet. Man blir väl lite mer mottaglig för sådant som stödjer eller hejar på de funderingar man möjligen brottas med. I mitt fall har Lars Winnerbäcks musikaliska alster varit just en sån katalysator där jag ofta funnit ett och annat som främjat och eldat på tankar där och gå. 2009 släppte den gode Linköpingssonen en platta med det träffande namnet ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen”. Jag tror min själ att just att ånga sig för att sedan ångra sitt beslut ännu en gång varit träffande många gånger i min automani.

Idag kan jag fundera på hur illa funtad jag var den gången jag inte köpte en Mercedes S 600 L med full servicehistorik och ett rostjobb på goodwill omfattande i princip allt i plåtväg utom taket. Då för det ynka priset av motsvarande 4 skattade månadslöner?! Idag förstår jag inte prioriteringen.
Eller som när jag jagade en Land Rover Serie 3 i långt utförande med safaritaket, ja jag åkte hela vägen till Skåne och tillbringade en dag med att titta på härligheten och tveka. Och här var priset hälften av vad nämnda vagn skulle lätt kunna säljas för idag.

Lite urskuldande får jag dock inse, mycket tack vare det som jag skrivit ned här på bloggen. Allt behöver sättas i sin kontext. Ja jag vet innerst inne att Mercedesen hade varit extremt bra att ha. Men allt var nog inte helt ”bueno” i övrigt i tillvaron där och då. Nytt jobb, mellan bostäder, allmänna tvivel över karriärval osv.

Ja är man ändå inne på det där med kontext. Den stackars Ländyn hade ju ett och annat förbättringsbehov. Det hade även arbetssituationen för min del, för jag hade just kastat in handduken och sagt upp mig.

Det är inte utan att jag idag undrar hur jag kommer se tillbaka på de här åren när den udda DKW’en, lågmilade Audin och ett antal försök att skaffa en London Taxi verkar ha gått i stå – eller avpolletterats i rask takt, inte alltid med god inverkar på ekonomin…..

Nej bättre vara sann i sin egen förvissning. Den bil jag ångrar mest att det aldrig blev av var en guldmetallic Opel Senator som aldrig blev vår hösten 1996. Det är fortfarande som så att var gång jag har vägarna förbi där den stod så kastar jag förhoppningsfulla blickar och hoppas den ska stå kvar….