Om att inte ta över som förvaltare

Det här med bilar är en stor del av min fritid. Stundom kanske lite för stor del om man rent kliniskt skulle titta på det hela.

Mitt tidigare inlägg om den där lågmilade moderna vagnen som möjligen skulle komma ut till försäljning. Ja den är nu så gott som avfärdad. Det är inte utan ett stort mått av tvivel som jag avstyrt att bli näste innehavare av detta relativt moderna teknikmonster. Jag säger inte att den är i absolut teknisk framkant men de vore ett teknikspång med minst ett par tre teknikgenerationer att växla till denna.

För egen del känner jag att det finns så mycket mer spännande att lägga krut, tid och pengar på. Men förbannar lite smått att jag inte tar chansen att generationshoppa och uppgradera. Jag är dock ganska säker på att om jag tog chansen och tog språnget så skulle nog nämnda vagn hänga på gärdesgården ganska snart, speciellt när det var dags för förestående originalservice i tid och otid. För att inte tala om en och annan illavarslande återkallelse för att förebygga dels att dö av en korrosionsskadad airbag såväl som en bristfällig egr-kylare som tydligen ska få nämnda vagn att övergå till aska på nolltid.

Nej – den passar inte inte in det tämligt enkal tillvaron jag har idag. Bättre lägga krutet på något halvgammalt och betydligt enklare att hålla liv vid