Hoppa till innehåll

Att skapa en nyanserad bild

Det ska erkännas, över tid har det blivit allt mer svårt att hålla sig objektiv till diverse objekt. Ivrigt påhejjad av Youtubers som hittar än det ena än det andra av objekt, lågmilade enägda eller allmänt superbt välhållna. Givetvis till priser som gör en rookie i grön av avund.

Visst, jag har väl på pappret haft ett par tre såna fynd i min samling – även om jag nog vill hävda att jag betalade så pass mycket som jag vågade chansa på. För mint condition har dem ju aldrig varit.

  • -En Fiat Ceicento med 978 mil på mätaren och en brukare i Warszawa och på pappret en arvinge som tog den till sverige. Här var dock något kapitalt galet med ventilföringen så den gick på tre cylindrar. mer om Pellefant finns här.
  • -En Opel som var utdömt till skrot av försäkringsbolaget på grund av vandalisering – död och bortglömd på Svenska bil i Akalla – Sixten fick den heta
  • -Och en Pontiac Grand Am V6 som bromsarna dragit sin sista suck på trots att den bara rullat 4200 mil – hemkörningen från väst-Sverige går till historien, speciellt att ta sig genom rondellerna i Alingsås utan bromsar – ja det var svettigt.

Men här någonstans tror jag det är lätt att gå vilse i det här med objekten och vad man väljer att säga. Hade jag varit Youtuber och slagit upp att jag köpt en Seicento med mindre än 1000 mil på mätaren för 5500 ja då hade jag väl fått ett visst klienten som gillat och like:at. Visserligen helt korrekt – även om motor behövde en grundlig genomgång och byte av ventilbrygga samt inslipning av ventiler osv.

På samma sätt hade nog Opeln Sixten öde med 4400 belagda mil för 5000 varit ett rejält click-bate speciellt när jag kunnat visa bilder på chassiet som alltjämt var i nyskick inklusive elförzinkningen på alla bultar och fästelement. Visst den tog sig hela vägen hem till Örebro från Akalla, men det var inte helt smärtfritt, speciellt eftersom någon tanklocksnyckel inte kom med i köpet. Men visst, som content till en social mediaplattform hade det ju varit som klippt och skuret – Kommer vår bilräddare kunna ta sig hela vägen hem på det som fanns i tanken? Till saken hör att bilen stått i minst 18 månader innan jag blev ny förvaltare.

Land Rover Series – inte en bil, mer ett verktyg

Att detta fastnat i mitt sinne just den här veckan kom sig av att jag hittade bilder i avpolletterad mobiltelefon som jag valde att skrota ut. Året var 2016 och objektet var en fascinerade Land Rover Series 3. Om skrönan stämmer, vilket jag inte ett dugg tvivlar på, så var detta den sista ”Series”-landyn som importerades till Sverige innan modellbytet till Defender. Bilen var till salu något år innan det att jag kom mig för att drömmande åka och titta. På sant komplicerande maner så fanns den givetvis inte nästgård – nej en 45-50 mil söder ut stod denna härlighet. Nu var ju det inte något som hindrade mig där och då. Jag satt ju inspärrad på ett kontor dagarna i ända med massa flex att ta ut. Sagt och gjort så bar det av.

Här någonstans bör väl jag som berättare inflika att jag inte är direkt slängd i att grovsmidesmässigt hålla liv i bilar, ja typ som att banka ut bucklor, grovräta karosser eller för den delen svetsa ramar eller allsköns andra delar av det strukturella. Nej min fäbläss ligger väl mer i att lokalisera nya delar och skruva dit. På samma sätt så tänker jag att det är väl så gemene bilägare gör, alltså byter till motsvarande ny detalj av samma utförande. Reservdelslistorna är min favoritlektyr och ja jag gillar att leta på reservdelsnummer.

För den som känner Land Rover-skået så är det i dessa led lite mer hands-on. Att byta inredningen mot något snarlikt, eller ännu hellre något annat som går att anpassa är legio. Speciellt när det gäller stolar och inredning. För en Series-bil är mer att betrakta som en sillburk på fyra hjul, om än med fantastik kapacitet att ta sig fram. Exakt hur bekvämt, om alls,  ja det lämnar mycket till tolkning, eller rent av att upplevas. Även en sån sak som att svetsa om ramen efter eget tycke och smak för att passa egna lastanpassningar, ja det gör tydningen en Serie-nörd utan att blinka.

När någonstans så kolliderade dessa världar – och det hård. Jag med min sinnebild av att det skulle gå att hålla i nära originalutförande och LRofilerna som mer resolut valt att göra tillvaron något så här uthärdlig. Till deras försvar så är jag å ena sidan övertygad om att stolarna från SAAB 900 är milsvida bättre än skumgummibänken från Solihull. Men min sinnebild av att strax kunna få till en nära original Serie 3 för voltmarscher upp till sommarstugan året om – ja den blekande fort. Speciellt när bakstammen på bilen fått förlängas eftersom ägaren valt att likaledes förlänga ramen av någon anledning.

Här någonstans så bottnade min ambition, eller ska jag säga, fastnade jag nedsjunken till låren i en sur torvmosse! Mina förväntningar hade inte matchat marknaden och hur man nyttjar en verktyg som en serie-vagn. Milt sagt besviken styrde jag kosan hemåt – om än med ett påbjudet stopp på GeKås i Ullared längs vägen hem. Jag minns inte om det blev något inköpt, ja då möjligen mer än bakplåtspapper. Men jag minns att jag gjorde det mesta för att förtränga mitt intresse för en Serie-bil

Att det hela nu kom upp på tapeten kom sig av att jag skrotade ned en gammal telefon som innehöll fotona jag tog. Så här i efterhand så känns det inte fullt lika ogörligt att få liv i och att på sikt även förvalta nämnda vagn. Men till historien hör väl att nämnda vagn numera står i typ tre gånger pengarna från när det begav sig. Och fullt så likvid vill jag nog inte hävda att jag är – definitivt inte på leksakskontot.

Dock fick jag äran att återknyta kontakten med en härlige ägaren som alltjämt står som förvaltare till härdligheten såhär 8 år senare. Hatten av till herren, och som jag sa till honom – det var ju en god investering att inte sälja:-D

 

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.