Att skapa en nyanserad bild

Det ska erkännas, över tid har det blivit allt mer svårt att hålla sig objektiv till diverse objekt. Ivrigt påhejjad av Youtubers som hittar än det ena än det andra av objekt, lågmilade enägda eller allmänt superbt välhållna. Givetvis till priser som gör en rookie i grön av avund.

Visst, jag har väl på pappret haft ett par tre såna fynd i min samling – även om jag nog vill hävda att jag betalade så pass mycket som jag vågade chansa på. För mint condition har dem ju aldrig varit.

  • -En Fiat Ceicento med 978 mil på mätaren och en brukare i Warszawa och på pappret en arvinge som tog den till sverige. Här var dock något kapitalt galet med ventilföringen så den gick på tre cylindrar. mer om Pellefant finns här.
  • -En Opel som var utdömt till skrot av försäkringsbolaget på grund av vandalisering – död och bortglömd på Svenska bil i Akalla – Sixten fick den heta
  • -Och en Pontiac Grand Am V6 som bromsarna dragit sin sista suck på trots att den bara rullat 4200 mil – hemkörningen från väst-Sverige går till historien, speciellt att ta sig genom rondellerna i Alingsås utan bromsar – ja det var svettigt.

Men här någonstans tror jag det är lätt att gå vilse i det här med objekten och vad man väljer att säga. Hade jag varit Youtuber och slagit upp att jag köpt en Seicento med mindre än 1000 mil på mätaren för 5500 ja då hade jag väl fått ett visst klienten som gillat och like:at. Visserligen helt korrekt – även om motor behövde en grundlig genomgång och byte av ventilbrygga samt inslipning av ventiler osv.

På samma sätt hade nog Opeln Sixten öde med 4400 belagda mil för 5000 varit ett rejält click-bate speciellt när jag kunnat visa bilder på chassiet som alltjämt var i nyskick inklusive elförzinkningen på alla bultar och fästelement. Visst den tog sig hela vägen hem till Örebro från Akalla, men det var inte helt smärtfritt, speciellt eftersom någon tanklocksnyckel inte kom med i köpet. Men visst, som content till en social mediaplattform hade det ju varit som klippt och skuret – Kommer vår bilräddare kunna ta sig hela vägen hem på det som fanns i tanken? Till saken hör att bilen stått i minst 18 månader innan jag blev ny förvaltare.

Land Rover Series – inte en bil, mer ett verktyg

Att detta fastnat i mitt sinne just den här veckan kom sig av att jag hittade bilder i avpolletterad mobiltelefon som jag valde att skrota ut. Året var 2016 och objektet var en fascinerade Land Rover Series 3. Om skrönan stämmer, vilket jag inte ett dugg tvivlar på, så var detta den sista ”Series”-landyn som importerades till Sverige innan modellbytet till Defender. Bilen var till salu något år innan det att jag kom mig för att drömmande åka och titta. På sant komplicerande maner så fanns den givetvis inte nästgård – nej en 45-50 mil söder ut stod denna härlighet. Nu var ju det inte något som hindrade mig där och då. Jag satt ju inspärrad på ett kontor dagarna i ända med massa flex att ta ut. Sagt och gjort så bar det av.

Här någonstans bör väl jag som berättare inflika att jag inte är direkt slängd i att grovsmidesmässigt hålla liv i bilar, ja typ som att banka ut bucklor, grovräta karosser eller för den delen svetsa ramar eller allsköns andra delar av det strukturella. Nej min fäbläss ligger väl mer i att lokalisera nya delar och skruva dit. På samma sätt så tänker jag att det är väl så gemene bilägare gör, alltså byter till motsvarande ny detalj av samma utförande. Reservdelslistorna är min favoritlektyr och ja jag gillar att leta på reservdelsnummer.

För den som känner Land Rover-skået så är det i dessa led lite mer hands-on. Att byta inredningen mot något snarlikt, eller ännu hellre något annat som går att anpassa är legio. Speciellt när det gäller stolar och inredning. För en Series-bil är mer att betrakta som en sillburk på fyra hjul, om än med fantastik kapacitet att ta sig fram. Exakt hur bekvämt, om alls,  ja det lämnar mycket till tolkning, eller rent av att upplevas. Även en sån sak som att svetsa om ramen efter eget tycke och smak för att passa egna lastanpassningar, ja det gör tydningen en Serie-nörd utan att blinka.

När någonstans så kolliderade dessa världar – och det hård. Jag med min sinnebild av att det skulle gå att hålla i nära originalutförande och LRofilerna som mer resolut valt att göra tillvaron något så här uthärdlig. Till deras försvar så är jag å ena sidan övertygad om att stolarna från SAAB 900 är milsvida bättre än skumgummibänken från Solihull. Men min sinnebild av att strax kunna få till en nära original Serie 3 för voltmarscher upp till sommarstugan året om – ja den blekande fort. Speciellt när bakstammen på bilen fått förlängas eftersom ägaren valt att likaledes förlänga ramen av någon anledning.

Här någonstans så bottnade min ambition, eller ska jag säga, fastnade jag nedsjunken till låren i en sur torvmosse! Mina förväntningar hade inte matchat marknaden och hur man nyttjar en verktyg som en serie-vagn. Milt sagt besviken styrde jag kosan hemåt – om än med ett påbjudet stopp på GeKås i Ullared längs vägen hem. Jag minns inte om det blev något inköpt, ja då möjligen mer än bakplåtspapper. Men jag minns att jag gjorde det mesta för att förtränga mitt intresse för en Serie-bil

Att det hela nu kom upp på tapeten kom sig av att jag skrotade ned en gammal telefon som innehöll fotona jag tog. Så här i efterhand så känns det inte fullt lika ogörligt att få liv i och att på sikt även förvalta nämnda vagn. Men till historien hör väl att nämnda vagn numera står i typ tre gånger pengarna från när det begav sig. Och fullt så likvid vill jag nog inte hävda att jag är – definitivt inte på leksakskontot.

Dock fick jag äran att återknyta kontakten med en härlige ägaren som alltjämt står som förvaltare till härdligheten såhär 8 år senare. Hatten av till herren, och som jag sa till honom – det var ju en god investering att inte sälja:-D

 

Året 2019 – ur bilgalningens perspektiv.

Det är väl hög tid att lägga året 2019 till handlingarna, även om det teoretiskt sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.

Och som så ofta på den här sidan så får jag tillstå att bilinnehavet, eller ska jag säga det starkt reducerade sådana, har fått sin prägel av just det bristande behovet av bilar. Även detta år har jag jobbat på cykelavstånd från hemmet. Och för den del, jobbar på ett ställe där parkeringsplatsutbudet är så smått begränsat för dem, likt mig, som jobbar på bygget.

Ska man nu vara sådan så ska ju rätt vara rätt och då bör jag ju även redovisa att jag blivit av med den fina cykeln som överlevde att stå i central Örebro i nära två år utan att någon rörde den. Följaktligen så behövde jag då engagera en ersättarvelociped och därmed uppkom behov av inköp – ja inte en, eller för den del två, utan tre stycken tvåhjulingar släpades hem. Lika sanningsbeakande får redovisas att ingen av dessa har hittills nyttjats för något hojjande. Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.

Men åter till protokollet, här gällde ju Motorgalenskapernas fulla varv runt solen. Minnesgoda läsare kan nog själv ställa samman hur mitt motorår varit men jag lovar lika plikttroget att göra listan åt Eder och de hela två poster som finns att lägga till.

Projekt Pellefant – Sju sorger och åtta bedrövelser senare så återfinns denna alltjämt i garaget. En härlig mix av simplisitet och trevlig historik gör det hela sammanfattningsvis… appellerande.

Projekt Rover – ja hur summerar man något vars mest bestående intryck och avtryck är en massa rostflagor på uppfarten? Ja ägandet blev ju inte vidare långt och om sanningen ska fram, jag hade faktiskt inte en tanke på denna när dessa rader skulle sammanställas, så så mycket mindes jag den.

Ja längre än så blev inte listan och det känns väl liksom lagom med dagens mått mätt. Dock ska väl galenskapen i sin helhet summeras och då är säkrast att framhålla att jag köpt två bilstereos under året. Dock föll ingen helt i smaken så den ena återlämnades till säljande ställe, ja mest för att Pellefant nog inte behöver en stereo. Den andra – ett typiskt fyllebud på tradera ligger och påminner mig om min enfald på en strategiskt lämplig plats som måste passeras regelbundet.

Och likaledes bör ju redovisas att jag numera räknas som ”card carrying member” av Riksförbundet M Sverige (tidigare mer känt som Motormännen) – om det hela är något faktiskt vara stolt över får väl tiden utvisa. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att lyfta mina åsikter om medlemskapet och bristen på sätt för mig att visa mitt stolta medlemskap, ja tänk hur föreningen valt att inte förvalta sitt grafiska arv – eller för den delen oss medlemmars stolta medlemskap. Det är för mig en stor gåta.

Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!

Över och ut

Major Rost mötte domkraften – resulterar i stoooora hål

Det finns tillfällen som man instinktivt vet utgången på förhand men att man är så illa tvungen att prova bara för att veta omfattningen eller hur illa något är..

I det här projektet inföll denna vattendelare veckan som gick. Ett strategiskt försök att lyfta bilen med domkraften i respektive hörn slutade med två ljudliga frasiga lyftförsök där bilen stod oväntat still på backen… Vare sig Vänster fram eller höger bak gick det att något som bar att lyfta i utom bärarmarna.

Snabb överläggning med höger och vänster hjärnhalva. Repkostnad uppskattad till minst 3000 per hörn alltså 12 för det lär vara lika illa inom kort i det övriga. Att bilen dessutom nu behagade misstända och vina betänkligt i löphjulen till kamremmen. Ja det var väl mest att betrakta som lök på laxen. Beslut – ring Fordonsflytten snarast…

Strax före 9 på fredagen den 13 så var saken hanterad. Bortsläpad och snudd på förträngd för min del. Ännu ett ekonomiskt tveksamt beslut. Men det kändes som om jag fått bilen på snudd till skänks och vetskapen om att det är så rostigt som det är så är det bättre att låta delarna hamna i bildelsbasens arkiv.

Major Rost – med rätt att söndra

Efter framgångarna med den lille Fiaten Pellefant så var det ju väntat med någon form av bakslag. Denna gång inkarnerad av någon som utgav sig för att vara en inte helt okänd överdetektivinspektör Lispington. En tidiga Rover 75 Touring med födsel nångång i september 2001.

Jo jag var väl medveten om att det förelåg två besiktningsanmärkningar. Ena var Parkeringsbroms rörelsereserv kort. Den andra på rost i tröskeln på förarsidan.

Att det var illa det anade jag. Moderna bilar är ju mycket bättre på att dölja hur illa ställt det är. Bilderna jag blev tillsänd var väl skvallrande. Men när jag skulle prova att lyfta lite så krasade det betänkligt. Nu återstår bara det gamla testet i form av att provborra lite varstans för att se om det finns något alls som bär… Jag anar vatten ovan mitt huvud, långt över mitt huvud… PS om du någon gång ser antydan till rost som kommer inifrån då är det garanterat ruttet hela vägen innanför och långt gånget.

Med facit i hand skulle jag själv säga så var den så kallade överdetektivinspektör Lispington en bedräglig skepnad. Mycket snart stod det klart att det snarare handlade om någon helt annan. Någon med förflutet i underrättelseväsendet eller annan ljusskygg verksamhet. Mamnet var  Major Rost – med rätt att söndra… Exakt hur det gick när Majoren träffade sin överman Domkraften Herkules finns att läsa här

 

Ännu en bil som det inte blev…

Som kommentaren på tidigare inlägget skvallrar om så blev det inget av planen på att söka revansch för Ländröven’s tillkortakommande. Glad i hågen så företog jag i veckan en lättare voltmarsch upp till Leksand för att i alla fall stämma av läget med den stackars Rover Streetwise’n som gäckat mitt sinne sedan mitten av maj. Säljaren Magnus, en trevlig och rättfram dalkarl som väl var något mer belevad än undertecknad gav ett gott, ärligt intryck på telefon och stack inte under stol med att bilen motormässigt väl hade ett litet ventiltickande, vilket väl skulle kunna förklaras av att oljan i de hydrauliska ventiltryckarna gått med en viss fuktstadad olja. I övrigt så verkade bilen seriöst hållen och med en ägare som haft den sedan 2005.

Att Sverige är ett långt land det blir man lätt varse när man reser på andra leder än till Hufvudstaden eller goa Götet. Att riksvägen 50 dessutom inte direkt håller motorvägsstandard gör väl det hela inte fullt lika smidigt som Läs mer…

Chans till revansch?!

Det har varit ovanligt tyst här på sajten under väldigt lång tid, ja jag vet och skäms. Då jag satte mig och läste igenom de mer sentida av inläggen så kunde jag skönja en röd tråd – ja fast läsa inläggen hade jag ju inte behövt om jag tänkt efter, för texterna är ju skrivna utifrån vad jag tänkt och gjort på bilfronten så de ligger ju väldigt nära i sinnet… Lite smärtsamt medveten blir jag ju dock om mina tillkortakommanden som varit på ovannämnda front….

Nåväl, att erkänna sina tillkortakommanden är väl en viktig del i läkningsprocessen, i alla fall om Läs mer…