Året 2019 – ur bilgalningens perspektiv.

Det är väl hög tid att lägga året 2019 till handlingarna, även om det teoretiskt sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.

Och som så ofta på den här sidan så får jag tillstå att bilinnehavet, eller ska jag säga det starkt reducerade sådana, har fått sin prägel av just det bristande behovet av bilar. Även detta år har jag jobbat på cykelavstånd från hemmet. Och för den del, jobbar på ett ställe där parkeringsplatsutbudet är så smått begränsat för dem, likt mig, som jobbar på bygget.

Ska man nu vara sådan så ska ju rätt vara rätt och då bör jag ju även redovisa att jag blivit av med den fina cykeln som överlevde att stå i central Örebro i nära två år utan att någon rörde den. Följaktligen så behövde jag då engagera en ersättarvelociped och därmed uppkom behov av inköp – ja inte en, eller för den del två, utan tre stycken tvåhjulingar släpades hem. Lika sanningsbeakande får redovisas att ingen av dessa har hittills nyttjats för något hojjande. Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.

Men åter till protokollet, här gällde ju Motorgalenskapernas fulla varv runt solen. Minnesgoda läsare kan nog själv ställa samman hur mitt motorår varit men jag lovar lika plikttroget att göra listan åt Eder och de hela två poster som finns att lägga till.

Projekt Pellefant – Sju sorger och åtta bedrövelser senare så återfinns denna alltjämt i garaget. En härlig mix av simplisitet och trevlig historik gör det hela sammanfattningsvis… appellerande.

Projekt Rover – ja hur summerar man något vars mest bestående intryck och avtryck är en massa rostflagor på uppfarten? Ja ägandet blev ju inte vidare långt och om sanningen ska fram, jag hade faktiskt inte en tanke på denna när dessa rader skulle sammanställas, så så mycket mindes jag den.

Ja längre än så blev inte listan och det känns väl liksom lagom med dagens mått mätt. Dock ska väl galenskapen i sin helhet summeras och då är säkrast att framhålla att jag köpt två bilstereos under året. Dock föll ingen helt i smaken så den ena återlämnades till säljande ställe, ja mest för att Pellefant nog inte behöver en stereo. Den andra – ett typiskt fyllebud på tradera ligger och påminner mig om min enfald på en strategiskt lämplig plats som måste passeras regelbundet.

Och likaledes bör ju redovisas att jag numera räknas som “card carrying member” av Riksförbundet M Sverige (tidigare mer känt som Motormännen) – om det hela är något faktiskt vara stolt över får väl tiden utvisa. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att lyfta mina åsikter om medlemskapet och bristen på sätt för mig att visa mitt stolta medlemskap, ja tänk hur föreningen valt att inte förvalta sitt grafiska arv – eller för den delen oss medlemmars stolta medlemskap. Det är för mig en stor gåta.

Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!

Över och ut

Major Rost mötte domkraften – resulterar i stoooora hål

Det finns tillfällen som man instinktivt vet utgången på förhand men att man är så illa tvungen att prova bara för att veta omfattningen eller hur illa något är..

I det här projektet inföll denna vattendelare veckan som gick. Ett strategiskt försök att lyfta bilen med domkraften i respektive hörn slutade med två ljudliga frasiga lyftförsök där bilen stod oväntat still på backen… Vare sig Vänster fram eller höger bak gick det att något som bar att lyfta i utom bärarmarna.

Snabb överläggning med höger och vänster hjärnhalva. Repkostnad uppskattad till minst 3000 per hörn alltså 12 för det lär vara lika illa inom kort i det övriga. Att bilen dessutom nu behagade misstända och vina betänkligt i löphjulen till kamremmen. Ja det var väl mest att betrakta som lök på laxen. Beslut – ring Fordonsflytten snarast…

Strax före 9 på fredagen den 13 så var saken hanterad. Bortsläpad och snudd på förträngd för min del. Ännu ett ekonomiskt tveksamt beslut. Men det kändes som om jag fått bilen på snudd till skänks och vetskapen om att det är så rostigt som det är så är det bättre att låta delarna hamna i bildelsbasens arkiv.

Major Rost – med rätt att söndra

Efter framgångarna med den lille Fiaten Pellefant så var det ju väntat med någon form av bakslag. Denna gång inkarnerad av någon som utgav sig för att vara en inte helt okänd överdetektivinspektör Lispington. En tidiga Rover 75 Touring med födsel nångång i september 2001.

Jo jag var väl medveten om att det förelåg två besiktningsanmärkningar. Ena var Parkeringsbroms rörelsereserv kort. Den andra på rost i tröskeln på förarsidan.

Att det var illa det anade jag. Moderna bilar är ju mycket bättre på att dölja hur illa ställt det är. Bilderna jag blev tillsänd var väl skvallrande. Men när jag skulle prova att lyfta lite så krasade det betänkligt. Nu återstår bara det gamla testet i form av att provborra lite varstans för att se om det finns något alls som bär… Jag anar vatten ovan mitt huvud, långt över mitt huvud… PS om du någon gång ser antydan till rost som kommer inifrån då är det garanterat ruttet hela vägen innanför och långt gånget.

Med facit i hand skulle jag själv säga så var den så kallade överdetektivinspektör Lispington en bedräglig skepnad. Mycket snart stod det klart att det snarare handlade om någon helt annan. Någon med förflutet i underrättelseväsendet eller annan ljusskygg verksamhet. Mamnet var  Major Rost – med rätt att söndra… Exakt hur det gick när Majoren träffade sin överman Domkraften Herkules finns att läsa här

 

Ödets intrikata ironi – eller att utmana St Christophers alla goda välsingelser

Föga anade jag när jag ett halvt dygn tidigare satt och plitade ned min “bucket list” över tänkbara kandidater att förvärva härnäst.
Att jag redan nästa förmiddag skulle sitta och ömsom nicka infallande och samtidigt ojja mig över att jag borde ha lyft luren istället för att sända ett sånt där sonderingsmail.

Att jag lite moloket likaledes skulle konstatera att objektet för mina suckar och bifallande nickar inte alls skulle utgöras av någon av vagnarna på listan över tänkbara kandidater.

Att det skulle vara något kul det hade jag ju i alla fall bestämt. Men inte heller där så tror jag mig ha valt helt rätt, i alla fall inte om man ska titta på objektet med kritisk blick. En och annan skulle väl kanske dock säga att vissa fakta åtminstone skulle kunna ge sken av att uppfylla kriteriet, ja menar 170 hk, v6 och manuell växellåda samt dragkrok, ja det låter ju som garanter för måluppfyllnad.
Det viktigaste i det här fallet var väl egentligen bara en sak, att jag faktiskt inte bara satt hemma och muttrade utan gjorde en egen ansats att just ge mig hän och iväg, ja så där lagom brådstörtat som kännetecknade mycket av mina inköp sådär i lindan av denna bloggs födelse.

Förnimmelser av det fasansfulla

Nu ska jag väl i alla fall för mitt minnes skull påminna om att jag hyst starka tvivel på att köpa bil från orten där det där fasansfulla hände för sådär en 4-5 år sedan – minnesbilder av haveristen LändRöven ståendes på en busshållplats i väntan på skamtaxin strax norr om Finspång har väl etsat in bestående ärr i stoltheten över att kunna köpa bil. Likaledes de rytmiska knattret som spred sig över nejderna för snart 11 månader sedan när jag, hjälpligt i alla fall, lyckats undvika ännu ett förnedrande totalhaveri, allt beroende på att jag gått på den felande magkänslan och kört hem P(j)uck från Uppsala utan olja!

Track Recordet talade ju inte för en ny seger så att säga. Att jag dessutom nu vågade utmana St Christopher, ja vägfararnas beskyddare än en gång med en kombinationsmission där dels Norrköping stod som spelplats och en nedärvd Ford stod som aktör ja snacka om att utmana all den välgång som St Christopher möjligen skulle kunna låta skina över resan.

Nåväl, nu är det gjort och Rödingen är officiellt den 73 posten i listan över fordon jag förvärvat.

 

I sommarhettan lurar bilköpen i vassen?!

Det är dags att summera sommarmånaden Juli 2018 – på det personliga planet så har jag nog slagit rekord i att torrsimma på bilköpsfronten…. Hela 4 olika vagnar har jag varit ute på vift för att beskåda.

Det började med den underbara Rover-vagnen som dessvärre inte riktigt hade motor nog att få med hem uppe i Insjön. Läs mer…

Ännu en bil som det inte blev…

Som kommentaren på tidigare inlägget skvallrar om så blev det inget av planen på att söka revansch för Ländröven’s tillkortakommande. Glad i hågen så företog jag i veckan en lättare voltmarsch upp till Leksand för att i alla fall stämma av läget med den stackars Rover Streetwise’n som gäckat mitt sinne sedan mitten av maj. Säljaren Magnus, en trevlig och rättfram dalkarl som väl var något mer belevad än undertecknad gav ett gott, ärligt intryck på telefon och stack inte under stol med att bilen motormässigt väl hade ett litet ventiltickande, vilket väl skulle kunna förklaras av att oljan i de hydrauliska ventiltryckarna gått med en viss fuktstadad olja. I övrigt så verkade bilen seriöst hållen och med en ägare som haft den sedan 2005.

Att Sverige är ett långt land det blir man lätt varse när man reser på andra leder än till Hufvudstaden eller goa Götet. Att riksvägen 50 dessutom inte direkt håller motorvägsstandard gör väl det hela inte fullt lika smidigt som Läs mer…

Chans till revansch?!

Det har varit ovanligt tyst här på sajten under väldigt lång tid, ja jag vet och skäms. Då jag satte mig och läste igenom de mer sentida av inläggen så kunde jag skönja en röd tråd – ja fast läsa inläggen hade jag ju inte behövt om jag tänkt efter, för texterna är ju skrivna utifrån vad jag tänkt och gjort på bilfronten så de ligger ju väldigt nära i sinnet… Lite smärtsamt medveten blir jag ju dock om mina tillkortakommanden som varit på ovannämnda front….

Nåväl, att erkänna sina tillkortakommanden är väl en viktig del i läkningsprocessen, i alla fall om Läs mer…