I min ungdom så figurerade två Volvo 340. Den ena en tidig Remjohan som, om minnet inte helt sviker, varit min flickväns farfars bil just innan frånfället. Den andra, en lite senare 345:a, som morsan skaffat för att ersätta sin Toyota Tercel där rosten gnagt på diverse ställen, inklusive bränslepåfyllningsröret.

Så här med snart 30 års perspektiv och filtrering av minnesfragmenten så framstår vagnarna som inte helt oävna. I praktiken kom att jag ta över förvaltandet av den senare och den var med mig i ett antal år. Möjligen skulle jag säga att den svagaste punkten var bakhjulslagren som jag fick byta regelbundet. Ja jag tror det blev tre eller fyra byten med mindre än ett år mellan tillfällena. Råkade förresten hitta den specialsplipade gigantiska hylsan på heltumssockel som gjordes för att kunna lossa medbringaren från navet.

Förra året så dök det upp en vagn på blocket som triggade vissa tankar. En senare (dvs efter 1982) 343:a med variomatic-lådan – alltså en äkta Remjohan. Tråkigt nog var det lite andra objekt som hann före i min prioritering, så som Roffe och Ludovico – En Audi. Så här med facit i hand så borde jag ha tittat på nämnda vagn, ty hur många åker på bilträff i dag med en bil som går lika snabbt bakåt som framåt?

Myndighets-Sverige kunde inte leverera en digital utgåva för mitt beskådande. Men väl – Stadsbibiliotetet i Ö kunde fixa texten på papper.

Letar du likt mig efter TSVFS 1985:55 för att förstå mer om F97B som dispenskod. be ditt lokala bibliotek göra ett fjärrlån av nämnda författningssamling.

 

Att Sverige nog kunnat uppfattats som ett litet kavat land långt upp i nord det tror jag kan vara allmänt känt.

Den första december 1972 fastställdes SFS1972:596. Ja det må låta som ännu en i raden av författningar. Men tro mig, den kom att prägla mycket av fordonsflottans utformning i Sverige under lång tid framöver.

Jag talar givetvis om Bilavgaskungörelsen som slår fast att lilla landet i nord i praktiken inför samma regelverk från 1976 som Förenta staterna gör från 1973 års modeller. Vill man gotta ned sig i den exakta ordalydelsen med mer sentida referenser så säger

§4 Anordning som avses i 2 § första stycket 1 b skall anses vara godtagbar,

1. i fråga om personbil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1976 t. o. m. 1988 års modell samt lastbil och buss som vid sådan besiktning betecknats som 1976 eller senare års modell, om motorn vid prov i huvudsaklig överensstämmelse med det förfarande, som fastställts av vederbörande federala myndighet i Amerikas Förenta Stater för prov med lätta motorfordon av 1973 års modell, avger avgaser som, räknat för kilometer, innehåller högst 24,2 gram koloxid, högst 2,1 gram kolväten uppmätta som metan och högst 1,9 gram kväveoxider uppmätta som kvävedioxid, och om anordningen uppfyller hållbarhetskrav som i huvudsak överensstämmer med de krav som fastställts av vederbörande federala myndighet i Amerikas Förenta Stater i fråga om lätta motorfordon av 1973 års modell,
2. i fråga om bil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1971, 1972, 1973, 1974 eller 1975 års modell, om motorn vid prov i huvudsaklig överensstämmelse med det förfarande, som fastställts av Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa för sådana prov, avger avgaser som, räknat för kilometer, innehåller högst 45 gram koloxid och högst 2,2 gram kolväten uppmätta som hexan,
3. i fråga om bil som vid registrerings- eller typbesiktning betecknats som 1970 eller tidigare års modell, om motorn vid tomgång avger avgaser, vilkas halt av koloxid ej överstiger 4,5 volymprocent eller, om driftstörningar hos motorn förekommer vid detta värde, det lägsta 4,5 volymprocent överstigande värde vid vilket sådana störningar ej förekommer. Förordning (1985:1117).

Intressant nog specificeras inte hur man ska nå detta, bara att det handlar om lägre utsläpp i körcykeln.
Att denna regelförändring aktivt kom att göra så våra nationella generalagenter stundom slet sitt hår för att klara att nå kraven står klart. att leda tillbaka en del av avgaserna i motorn för en andra förbränning var en teknik oftast kallad för EGR, andra försök bestod av att leda in frisk luft i avgaserna för att ett få till en efterförbränning och därmed minska koncentrationen (Pulsair och VW Sekundärluftpump exempelvis).

Andra importörer knöt näven i fickan och lät ibland sin frustration spilla igenom på andra sett. Här hämnat ur reperationshandboken till en VAZ/Lada utgiven av ett mindre svenskt förlag i Lyrestad. allt med behjälpligt stöd av den sovjetiske generalagenten

Det kan ju vid första anlick inte vara någon större sak, en lättare skärpning. Men betänk att denna lilla regeländring fick till följd att många spännande bilmodeller aldrig lyckades klara nålsögat. Än mindre att lågvolym-märken klarade av att få fram motorer som klarade kraven på bred front. Det skulle dröja långt in efter att vi gått med i EU som regelverket jämkades ihop och gjorde att om en bil godkänts i annat medlemsland så var de fullt tillåten även här.

Jag skulle nog även sträcka mig så pass långt att säga att hade Sverige inte valt avgaskravs-spåret ja då hade den mystifika ”air” som idag omger tilläggskod F97B ”Infört tillfritt / Flyttgods” aldrig uppkommit. Den som vill förkovra sig mer i detta rekommenderas en djupdykning i TSVFS 1985:55…

Men låt oss hoppa över egenheter så som Löntagarfonder och Proms som kom att vara på tapeten på senare delen av 1970-talet.

Moderata riksdagsledamoten Charlotte Cederschiöld var framsynt våren 1992. Redan för trettio år sedan lobbade hon för att vi skulle få framföra motoriserade kickboard – Go-ped lagligt i landet. Möjligen var miljönyttan mindre än hos dagens El-scooters, Go-peden hade en tvåtaktsmotor.