Körjournal?! Håller man på med sånt än?

i mitt bilägandes barndom så förde jag körjournal, ja ni vet en sån där sladdrig litet tunt häfte där varenda liten tankning pliktskyldigt plitades ned med mätarställning, körd sträcka och tankad mängd. Inte för att det fanns något lagmässigt krav, men för att det liksom bara kändes lite mer vuxet att föra bok på utgifterna och antalet mil som tillryggalagts sedan senaste visiten vid pumpen.

Inspirationen kom säkert från farsan med ett förflutet som glassbilschaufför så föll det sig väl naturligt Läs mer…

Till norska däckkryss och tändinställningslampors lov…

Min ärade hälft kämpar allt som oftast för att om möjligt få ett grepp om vad det är som driver mig i mitt bilintresse. Föremålen för min begeistring kan ibland vara väsensskilda, många  och framför allt kastas jag mellan dem i snabb takt, det ska erkännas.

Merparten av alla de intryck som präglat min världsbild om hur ett garage ska vara beskaffat  härrör från perioden mellan 1980-talet och fram till tidigt 1990-tal, säkert kopplat till att det var just då som jag som storögd jusselin gick på exkursion och kikade in i grannskapets vidöppna garageportar var och varannan helg.

Följaktligen så har i alla fall, idag två obsoleta, saker sin givna plats
på den där mentala listan över totalt ovärderligt livsnödvändiga saker som bara måste finnas i ett typiskt garage, dels de norska slirskydden som ser ut som ett metallkors, dels den ovärderliga pistolformade tändinställningslampan av stroboskop modell.

Och som så ofta, finns sakerna med på den där mentala bra-att-ha-listan så har jag även ständig spaning efter om någon sån där uppsättning bara skulle råka dyka upp på någon loppis, eller tradera, eller på blocket eller på nästa bilmässa eller på… ja du anar varför min ärade hälft ibland undrar om allt verkligen är rätt kopplat däruppe i hjärnkontoret…

Eder

Vagnparksansvarige

 

Det kom ett paket…

Japp, jag erkänner, min automani är svår. Så pass allvarlig att jag till och med har svårt att montera en bilstereo i den stackars Opeln. Visst, det har aldrig suttit nått ljudverktyg i den och lockelsen att montera den där 90-tals radion har varit svår, ja stundom olidlig.

Där någonstans landade jag i ett beslut, ja det kan bli stereo, men det får absolut inte vara av fel årsmodell och helst inte heller fel fabrikat. En tysk bil ska givetvis ha en tysk radio – punkt. På tradera inhandlades en Philips, av ganska rätt modell tidsmässigt, men tanken på att Philips är ju inte tyskt så det förslår gnagde…

Tiden gick och på Ebay passerade en och annan originalradio med opel-logga och allt, men det kändes inte helt rätt det heller för de såldes ju inte i Sverige när det begav sig….

Men så plötsligt en dag strax efter nyår uppenbarade sig en Blaupunkt CR. Inte vilken CR som helst, utan den lagom snikiga CR Stockholm, den billigaste radion som Blaupunkt hade med kassettbandspelare hösten 1979. Den såldes i ett gör det själv-paket med två av de nu så eftersökta klassiska klot-högtalarna. Turligt nog fanns högtalarna kvar… Bara att slå till.

Nåväl det hela slutar inte där, för alltsammans har tydligen legat och väntat på att någon ska montera det hela – sedan 1979! Trumvirvel – givetvis i Obruten Kartong!


På köpet kom även två högtalare till hatthyllan – nya i kartong givetvis, en centerhögtalare och den obligatoriska monteringsramen. Lyckan kändes ofantlig när jag sprättade försändelsen för ett par dagar sedan,….

Nu ska ju tilläggas att jag faktiskt öppnat lådan för att se att allt är med och det är det!
Vad det hela kostade – ja det lär jag inte avslöja för min ärade hälft, då får jag nog sova i garaget ett tag…:-)