Höstens metamorfoser – bokstavligt som bildligt

Att hösten är tider av förändring torde väl stå var och en självskrivet. Det är bara att titta på närmaste Lönn eller Ek som byter sin färgskrud.

I garaget är inte förvandlingen fullt lika påtaglig. På JYA byts inga däck, för inte fnutt ska vägsaltet få chansen att ens nudda karossen. I alla fall inte så länge Rolands ande vilar över förvaltningen. Men väl, när jag tittade i korgen från bakluckan så materialiserade sig en uppsättning låsmuttrar. Eller ska vi säga, ”tror-det-ska-fördröja-kleptomanernas-ambition-att-sno-hjulen-tillägg”?

Att tristessen var stor nu när JYA officiellt är inställd för säsongen. Golvmattorna urtagna. allt löst förflyttat och batteriet bortkopplat och satt på laddning. Ja vad bättre än att ägna någn timme åt att rengöra och polera nämnda försvåra-stölden muttrarna. Resultatet helt ok om jag får säga själv. Att dessa inte suttit på JYA är solklart. den har någon ännu mer raffinerad variant. Men kanske har de suttit på en 240? Kanske rent av med de 25 ekrade turbin-fäljarna kallade ”Corona”.

Att dessa nog får ligga kvar i sin plastförpackning känns troligt. De kanske behövs en vacker dag.

Major improvement necessary

Ibland blir det lite väl mycket på paletten över saker och ting som pockar på. Eller mer realistiskt, allt sånt som redan borde ha fått sin beskärda del av engagemang och energi senast redan igår.

I mångt och mycket verkar den springande faktorn till att det fastnar någonstans längs vägen verkar bero på en lång kedja av hinder som var och en i sin tur måste lösas ut innan eller möjligen efter för att ta flödet i någon riktning.

Ja kalla det uppfartstetris, the Vicious circle eller för att citera pölsa – ’jävla oflyt’ på renaste värmländska. Hur som haver, att urskuldande rycka på axlarna och rent av ta det på latin ”Post hoc ergo propter hoc” må låta trevligt men löser inte grundproblemet. Alltså tanken på att ”efter något just på grund av detta.”

De gånga veckan har jag istället försök adressera problem ett efter ett då med målet att slutligen lösa ut så mycket som möjligt av allt det som skjutits upp till ett senare tillfälle.

I denna iver har 3 från ”nya hjul” till Audi C3 som inte rullat en meter fått sätta livet till. Eller nya och nya, gummit på det äldsta var datumstämplar vecka 12 1989 så det var väl samtida eller till och med före Berlinmuren föll?!

Som alltid saker man samlar på sig i någon form av missriktad ambition att någon gång lycka få att komma till användning. I ärlighetens namn finns det säkert lite fler delar till Audi C3:or i gömmorna som även dem på sikt hotar att få gå till returen utan att ha fått chansen till nya stordåd. Det mest markanta i samlingen de ytterst udda täckluckorna i bagareutrymmet som fanns som tillval för att få ett helt slätt lastutrymme.

Att jag inte ännu nått hela vägen i denna påbjuda reningsprocess står klart oavsett hur jag än vänder och vrider på det hela. Alltjämt finns ett och annat som skulle behöva granskas om dem är värt att ge utrymme på hyllorna.

Exakt var det hela kommer landa är väl svårt att sia om. Det kan helt klart gå på två olika sätt, aningen fortsätter utvärderingen in absurdum men aldrig blir klar. Eller så beslutar jag att det bara är att sopa ihop resterna och staplar upp på sånt sätt att en bil kan rullas in. Vågar jag tillstå att det har hänt frekvent tidigare. Just med resultatet att det går något halvår och sedan är våndan och ansamlingen åter i foruks?

Ja, var håller du du hus, Major Improvevent – nu när du nu behövs som mest?

*Major improvement necessary – det näst längsta omdömet som en restaurang i Storbritannien kan få som omdöme i samband med  motsvarigheten till inspektion av livsmedelsverksamhet.

Körjournal?! Håller man på med sånt än?

i mitt bilägandes barndom så förde jag körjournal, ja ni vet en sån där sladdrig litet tunt häfte där varenda liten tankning pliktskyldigt plitades ned med mätarställning, körd sträcka och tankad mängd. Inte för att det fanns något lagmässigt krav, men för att det liksom bara kändes lite mer vuxet att föra bok på utgifterna och antalet mil som tillryggalagts sedan senaste visiten vid pumpen.

Inspirationen kom säkert från farsan med ett förflutet som glassbilschaufför så föll det sig väl naturligt Läs mer…

Till norska däckkryss och tändinställningslampors lov…

Min ärade hälft kämpar allt som oftast för att om möjligt få ett grepp om vad det är som driver mig i mitt bilintresse. Föremålen för min begeistring kan ibland vara väsensskilda, många  och framför allt kastas jag mellan dem i snabb takt, det ska erkännas.

Merparten av alla de intryck som präglat min världsbild om hur ett garage ska vara beskaffat  härrör från perioden mellan 1980-talet och fram till tidigt 1990-tal, säkert kopplat till att det var just då som jag som storögd jusselin gick på exkursion och kikade in i grannskapets vidöppna garageportar var och varannan helg.

Följaktligen så har i alla fall, idag två obsoleta, saker sin givna plats
på den där mentala listan över totalt ovärderligt livsnödvändiga saker som bara måste finnas i ett typiskt garage, dels de norska slirskydden som ser ut som ett metallkors, dels den ovärderliga pistolformade tändinställningslampan av stroboskop modell.

Och som så ofta, finns sakerna med på den där mentala bra-att-ha-listan så har jag även ständig spaning efter om någon sån där uppsättning bara skulle råka dyka upp på någon loppis, eller tradera, eller på blocket eller på nästa bilmässa eller på… ja du anar varför min ärade hälft ibland undrar om allt verkligen är rätt kopplat däruppe i hjärnkontoret…

Eder

Vagnparksansvarige

 

Det kom ett paket…

Japp, jag erkänner, min automani är svår. Så pass allvarlig att jag till och med har svårt att montera en bilstereo i den stackars Opeln. Visst, det har aldrig suttit nått ljudverktyg i den och lockelsen att montera den där 90-tals radion har varit svår, ja stundom olidlig.

Där någonstans landade jag i ett beslut, ja det kan bli stereo, men det får absolut inte vara av fel årsmodell och helst inte heller fel fabrikat. En tysk bil ska givetvis ha en tysk radio – punkt. På tradera inhandlades en Philips, av ganska rätt modell tidsmässigt, men tanken på att Philips är ju inte tyskt så det förslår gnagde…

Tiden gick och på Ebay passerade en och annan originalradio med opel-logga och allt, men det kändes inte helt rätt det heller för de såldes ju inte i Sverige när det begav sig….

Men så plötsligt en dag strax efter nyår uppenbarade sig en Blaupunkt CR. Inte vilken CR som helst, utan den lagom snikiga CR Stockholm, den billigaste radion som Blaupunkt hade med kassettbandspelare hösten 1979. Den såldes i ett gör det själv-paket med två av de nu så eftersökta klassiska klot-högtalarna. Turligt nog fanns högtalarna kvar… Bara att slå till.

Nåväl det hela slutar inte där, för alltsammans har tydligen legat och väntat på att någon ska montera det hela – sedan 1979! Trumvirvel – givetvis i Obruten Kartong!


På köpet kom även två högtalare till hatthyllan – nya i kartong givetvis, en centerhögtalare och den obligatoriska monteringsramen. Lyckan kändes ofantlig när jag sprättade försändelsen för ett par dagar sedan,….

Nu ska ju tilläggas att jag faktiskt öppnat lådan för att se att allt är med och det är det!
Vad det hela kostade – ja det lär jag inte avslöja för min ärade hälft, då får jag nog sova i garaget ett tag…:-)