Repetition för perfektion?

Det sägs att repetition är såväl lärandets motor men även enda vägen till att nå perfektion i det man gör.

Med något som liknar grunden för någon form av agglomerationsteori skulle jag säga att merparten av mina fordon tenderar till att få samma problem – samtidigt. För några år sedan var det sommaren av bromsslangar. Om minnet inte mig helt spelar diverse spratt så fick fyra(!) av den dåvarande vagnparken anmärkningar på bromsslangarna. Nu på försommaren verkar det vara fjäderbrott som grasserar hej vilt. Såväl Trikålåren som Uncle Ben har diagnostiserats lida av sjukan.

Att Trikålåren lider, ja det var inget större dilemma, den lilla citroënen ingår inte i ryggraden i vagnparken så det gick att skjuta på framtiden. Men när jag vid en liten inspektion konstaterade ett utbrott även hos hustruns Skoda Unce Ben, var läget kapitalt annat. Just den lite större Skoda är den vagn som utgör livsnerven i hustruns och mitt gemensamma transportnav. Läget var dessutom inte direkt så det gick att skjuta på framtiden.

Här var det bara någon centimeters marginal innan totalhaveri och allt vad sånt skulle kunna innebära. Lika bra att lägga en beställning på allt som rimligen borde gå åt för att sätta nya fjäderben där fram. Budgetmässigt inget att skriva hem om. Allt som har med bil att göra om inte är femsiffrigt i beloppet får ju anses vara ett klipp. Ja i alla fall när det handlar om Uncle Ben där funktion behövs prioriteras.

Men fullt så enkelt avlöpte inte det hela. Ty det verkar finnas flera utföranden på stötdämpare. Det som väl fanns i kartongen hade inga direkta likheter med det som fanns på bilen. Snabbt rådslag mellan höger och vänster hjärnhalva. Byt fjädrar och skicka resten i retur.

Så efter en massa maratonskruvande av fjäderben, alternerat mellan såväl Trikålåren och Uncle ben så är trepå plats och bytta. Den fjärde och sista – utgör nu Triklåren som ligger i garaget och inväntar tid, engagemang och framför allt en något mindre misshandlad tekniker, helst en sådan med fungerade vänstertumme och betydligt mindre inflammation i övriga fingrars alla leder.

Att just repetition skulle göra att jag nått perfektion, det håller jag för otroligt. men ett par tips och trix har jag säkert kommit på. frågan är mer om jag kommer kunna nyttja kunskapen någon annan gång:-)

 

Om våndan av att dekorera

Ett axplock ur samlingen som jag testat montera, allt från Vagnmärke K anno 1975, Seniorvagnmärke 1960/70-tal och Internationellt vagnmärke modell Ä med kromat M

Just det här med trevliga vagnmärken för att signalera sina klubbmedlemskap är en lite klurig historia.

Här på bloggen så förekommer till och från lite texter kopplade till exempelvis Riksförbundet M Sveriges stolta tradition. Samt deras egenhet att ha trevliga ornament att dekorera framför allt äldre vagnar med.

Den här sommaren ställs det mesta på sin spets. Dels för att jag råkar gilla att visa upp mitt stolta medlemskap i nämnda riksförbund i allmänhet. Men detta valår och tillika 100-års jubileum för Riksförbundet M Sverige.

Dessvärre så går det lite i stå med möjligheterna att låta vagnarna få ha medlems-standaret synligt. Om vi börjar med patient Roffe så är bilen tämligen ”bubblig” till formen så det finns få om ens någon slät rak yta där exempelvis det gamla hederliga platsmärket i röd hårdplast sitter väl. För att inte tala om den organiskt ekliptiska grillen som dels är smal och minst lika svängd till formen.

Skam den som ger sig tänkte undertecknad. DD har ju snart säkrat förlängt kontrakt till september 2023 så snart vi fått visa upp oss på närmaste besiktningsstation. Och då är det ju läge att dekorera med Internationellt vagnsmärke. Om nu utrymme och tämligen slät grill står förfogande så är nu Passatens tillkortakommande just konstruktionen som inte riktigt tillåter att jag får in handen bakom plastgallret utan större de-montage.

Turligt nog så tillät i alla fall Ludovico en Audi och Uncle Ben att skruva dit nämnda Internationella vagnmärken. Lite synd bara att det inte handlar om de vagnar jag brukar mest dock. Båda vagnar med det sentida Int. vagnmärket med M i borstad vitmetall.

 

 

Semester dag 2, 3 och 4

Om nu någon skulle tro att mina bilbekymmer liksom bara skulle upphört så vill jag å det starkaste dementera detta..

kort sammanfattning bromshelvetet på Uncle Ben provar mitt tålamod, tre gånger har jag nu haft isär oket och hoppas på tredje gången gillt som garant för att det nu ska funka…

även om nu bromsfrågan rådbråkat min hjärna så finns det det i alla fall små framsteg, Pellefant rör sig för egen maskin och svarade väl på en tvätt bildbevis för endera finnes nedan

.

videolänk

Semesterrapport – dag 1

Föga trodde jag väl att min första semesterdag skulle upptas av massa bilproblem, ja möjligen bortsett från dem med Fiaten Pellefant…

Redan 45 minuter in på min frihet dag 0 ringde telefonen; svärfars gamla pickup hade luktat bränt, AC’n hade slutat fungera och nu stod eländet i anslutning till deras hem och vägrade starta…. bara ställa in de avhämtade salladerna från den lokala degknådande Kebabteknikern i kylen för en snabb analys… 20 min senare säger jag – misstänkt kabelbrand till tändningslåset eller något annat i kupén.

en god natts sömn och så var kl 9 i morse och äntligen fick jag börja beta av lite av min egen backlogg. Först och mest akut. grundmåla den nyligen omklädda garageporten… sen avfärd till svärföräldrarnas sommarstugor för felsökning av bredband och lokalt nätverk – en baggis tänkte jag…

Att åka till platsen för sommarnöjet så involverar det en 20-25 minuter av motorvägsfärd, ja i motorvägshastighet… När vi i princip är framme så börjar hustruns kära Uncle Ben låta väldigt skumt, ja liksom om om något hjullager är på upphällningen…. som tur var så återstod bara någon kilometer av småväg vilket kändes väldigt befriande… väl framme konstateras, det är visserligen 30 grader varmt ute men höger bakhjul påvisar temperaturer värdiga en stekhäll…. så misstänkt anligg på bromsen…

Hemfärden gick över villande skogsvägar i maklig takt ska tilläggas…

Nu väntar bilskruvade i morgon – utsikterna att traktera stekheta bromsar på garageuppfartens till lika stekheta asfalt lockade föga så nu hoppas jag kunna vakna tidigt för att om möjligen riva ner bromseländet för mer djupgående analys, ja kanske är det dags att faktiskt göra slag i saker och byta de där vajrarna som legat och väntat sedan ifjol..

Fientlig väntan på en Fiat…

Örebro i mars 2019

Givetvis så ska väl det här handla om det där som man innerligt hoppas skola hända… Jo så är det väl…

Men dessa rader tar sina första trevande steg i elektronisk form flera månader innan. Eller om man så vill, likväl efter det att historien har sin början.

Snurrigt? Nja låt mig nu får reda ut ett eller annat.

Den historiskt varma sommaren 2018 så fick jag korn på en blå Fiat som skulle vara till salu. Säljaren var en polack som bor i Spanien men som har ett sommarhus i Ställdalen av alla ställen. Förutsättningarna var väl inte som upplagda för att det skulle bli affär. Bilen gick inte helt bra, eller om ska jag säga, rent sagt dåligt. På det personliga planet så var inte heller sysselsättningsnivån på topp. Mitt frilansande gav väl inte full så mycket ”efterrätt” de här månaderna och jag kände mig väl lite nödbedd att lägga ett bud på ca 65 % av utgångspriset. Responsen från säljaren var allt annat än lyrisk. Men jag lyckades, efter lite tjatande, få komma och kolla.

Titten gav väl inte heller full köpkänsla. Mycket berodde nog på att tidens tand gjorde den allmänna uppsynen lite ”trött” med matt lack och allmänt solkig. En större repa på passagerarsidan fick mig genast att tänka på den underbara Opeln Sixten som fick lämna vagnparken just på grund av liknande lackskador. Nu ska väl sägas att i Sixtens fall så var det det väldigt omfattande skador

På pappret så var nog priset rätt, eller rent av lågt.

Ja priset var i häradet av en skattad en månadslön. för pengarna fick man alltså en 16 år gammal bil med en äldre avliden burkare i Polen. En arvinge som valt att ta bilen till Sverige som arvegods runt 2011. Denne hade inte kört bilen mer än från Warszawa via bilprovningen i Stockholm till viloplatsen i norra länsdelen där den nu stod. Vägmätaren skvallrade om att miltalet var just under 1000-strecket varav en tiondel var väl transporten från södra Polen till parkeringen i bergslagens skogar. Ingen hade väl egentligen nyttjat bilen sedan sent 00-tal.

När någonstans så körde väl det hela ihop sig. Några dagar efter jag varit och tittat på bilen så skulle ägaren flyga hem till Spanien. Men det skulle komma några tändstift strax dessförinnan så dessa skulle testas och utfallet återrapporteras till mig… Väntan kändes årslång. Annonsen försvann innan något svar kommit och förhoppningarna om att bli ägare till denna Pellefant landade i minnets mörka vrå… På sms fick jag sedermera svaret att tändstiften nog inte löst problemet till fullo och nu var ägaren på resa hem söder över.

Poverty-Spec och brittisk influenser på Youtube

Som så ofta när jag och min tveksamhet slår till så sås ett frö av tvivel eller kanske ha-begär. Gränsen dem emellan är nog hårfin i vilken av fållorna som objekten må hamna. I det här fallet så har det nog gått mot begär. Lätt omedvetet så har i alla fall de senaste reservdelsbeställningarna fått med en eller annan ”bra att ha”- produkt… Allteammans med en teoretisk plats i ett kommande Fiat-projekt. Det började så smått med ett ”kvarglömt” luftfilter i varukorgen när jag skulle ha delar till Diesel-Doris, jag lovar det var helt omedvetet.  Och i veckan som kommer så lär det även komma ett och annat oljefilter och tändstift inblandat i varorna som Uncle Ben behöver för att klara besiktningen….

Jag skulle nog tro att den avgörande faktorn till varför jag alltjämt hoppas på att få bli ny ägare beror på Ian på HubNut.org som envisas med att köpa och köra de mest ordinära vagnarna från 80/90 och 00-talen. Han verkar faktiskt tycka att dem är bland de bästa. Att han dessutom råka hävda med emfas att det är bättre med mindre motorer (!)     för dem kan man verkligen nyttja fullt ut på fullaste allvar gjorde väl att det var som upplagt för en Fiat… Nu återstår väl bara förhoppning om att Pellefant verkligen kommer bli till salu till sommarn, men det kanske vore läge att sända att sms?!

Så statusen är väl att historien om Pellefant har inte börjat riktigt än, men inte heller tagit slut?! Så fortsättning kanske följer… Om inget annat kommer emellan?!