Killing one’s darlings

Det brukar ju sägas att man ska inte vara rädd för att lägga bort sånt som ligger en varmt om hjärtat. Ja i skrivande kretsar uppmanas man rent av att vara synnerligen tuktande. Speciellt mot sina egna favoritpassager enkom för att de sällan, enligt teorin, tar storyn framåt.

Jag befinner min möjligen i en snarlik skärseld. Inte så mycket till det skrivna utan i möjligen mer kopplat till vad som får uppta min tid. I dagarna har minst en handfull webbforum fått sina inloggningar avslutade, en bilklubb, ett par forum på fb. Men även engagemanget i mitt kära M Sverige fått se sig som något från förfluten tid.

Möjligen kan jag höra en och annan fundera på om allt står rätt till i knoppen hos undertecknad. Svaret blir givet; Nej – det finns liksom inget driv och engagemang kvar att uppbringa. Kliniskt sett har jag fått inse att min utbrändhet inte släppt taget om mig och ska jag kunna verka och kunna leverera på arbetet till 100% så finns inget kvar till allt annat. Allt är givet inte nattsvart – för mycket av den positiva känsla som tidigare fanns i allt det där utanför jobbet finns hämtar jag nu på arbetstid – så vågskålarna väger jämt, men då faller det på att tiden och engagemanget utanför jobb och hemmatid får sättas på sparlåga.

Men i denna bräckliga tid så blir det tuffa beslut som måste fattas. Jag har gråtit blod över saker jag får inse att de inte kommer bli av. Likaledes har jag fått inse att det lagts tid, pengar och en massa engagemang på saker som jag kommer behöva avveckla eller rent av bara kasta bort.  Kill your darlings sägs det – svar ja det gör jag på löpande band.

 

Lite som att ägna sig åt Kremlologi

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?

 

Lite som att satsat på fel häst…

Jag kan konstatera, ibland blir det inte om som man tänkt sig. Eller handen på hjärtat – exakt hur ofta blir det exakt som man tänkt?

Nåväl, ibland är det liksom läge att retirera för att få läge att omgruppera. Just där tror jag mig befinna mig just nu.

Retirerades hem till skrivbordet för att fundera ut på vad man bäst gör med ett reservdelslager för Londontaxis(?!) när det inte verkar bli någon taxi alltså.

Svaret är väl inte helt okomplicerat – men Land Rover, då närmast Serie-bil?!

Vad jag samlat på mig hör jag dig undra;

  • Tja det mesta i tändningsväg speciellt för Ducellier-systemen, NOS Land Rover Rotorer, fördelarlock, brytarspetsar Kondensator
  • Renoveringssatser för förgasare, såväl Zenith som Weber
  • Renoveringssatser för bränslepumpar (stigpump), såväl Bensin som Diesel
  • Översynskitt för fördelningspumpen modell CAV DPA
  • Termostater vinter som sommar,
  • Packningssatser motor
  • Champions tändstift för 8:1 motorer
  • Lucas Tändspole
  • Kopplingsgafflar för manuella lådan, såväl Nos som förstärkt utförande, mothåll och annat spännande
  • Lite kopplingshydraulik-gregor

Listan kan göras längre med knutkors och annat spännande NOS Lucas-krafs som kommit med av bara farten. Men ju mer jag summerar inser jag att det är en och annan bra och ha pinal.

Som tur är passar alltsammans även på LandRover och sånna vet jag var jag hittar:-)

Majk’s Inn – Sometimes…

Med en visst mått av ironi skaffade jag en skylt att ha vid skrivbordet på kontoret. Inspirerad av den kände brittiske TV-kocken Keith Floyd var valet enkelt. Majks Inn med tillägget Sometimes… som skylthållare. I praktiken så det snarast en begivenhet att jag råkar befinna mig på plats på jobbet, speciellt om det skulle vara en hel dags närvaro.

Även den gode Floyd var sällan på plats på värdshuset han skaffade när tv-karriären tog fart – även han verkar ha påvisat en god portion med självinsikt och ironi för han kallade etablissemanget Floyd’s Inn (Sometimes). Mer att läsa om denna kulturutövning finns att läsa på https://www.devonlive.com/news/history/keith-floyd-maltsters-arms-devon-6184857

 

Den annalkande stormen för bilhobbyn. Eller -När ELV kom till byn…

I slutet av januari 2024 landade IVL’s rapport C 795 i Motor-Sverige. Den knastertorra namnet på skriften är Undersökning av långtidsavställda fordon.

I sann metodisk anda så går den igenom läget för de ca 900.000 fordon som varit avställda mer än 12 månader. Lika systematiskt borrar man sig ned i om hur varför och vad månde bliva genom ett antal intervjuer och enkätsvar. Synnerligen givande läsning. Något jag tror likväl just är vad politiker vill ha för att förstå fenomenet men likväl sätter fingret på ytterst stora risker för vad EU’s ELV-direktiv COM (2023) 451 kommer få för verkningar på hobbyn som sådan.

För att man nu ska förstå effekter. EU’s ELV-förslag säger att ett fordon som inte kan repareras under marknadsmässigt ekonomiskt försvarbart ska betraktas som uttjänt och då ska det återvinnas och äganderätten förverkats. Det finns även en skrivning om att fordonet inte genomgått och klarat besiktningen på 24 månader ja då innebär även det att det ska betrakta som uttjänt och ska återvinnas. Nålsögon som möjligen kan ge lite respit och andningsrum kan vara om det finns sanktionerade klubbar med särintresse som kan driva och framför allt intyga vissa exemplars viktighet för hobbyns fortlevnad.

I rapporten framkommer en lägesbild av en helt annan verklighet.

  • Här är avställningstider på över 10 år ingen ovanlighet. Toppnoteringen lär vara en ett fordon som ställdes av för 121 år sedan:-)
  • 41 % av fordonen kommer vara dyrare att renovera än marknadsvärdet bedöms vara.
  • Ägarens egen skattning av vad renoveringskostnad för att komma i mål ligger i medel på över 60 000 kr.
  • 35 % av de långtidsavställda fordonen antas, av sina ägare,  kunna besiktas efter enklare översyn och underhåll
  • Men samtidigt hävdar majoriteten av dem att fordonet inte startats på ett år, (56%), 26% av enkätsvaren säger att det varit mer än 5 år sedan senast.

Så långt statistiken – här krockar dock ambitioner hos ägare med EU’s förslag till kommande förordning. Ty de där 41% av fordonen som blir dyrare att renovera än marknadsvärdet, ja de ska ju då återvinnas istället. Ett fordon som inte besiktigats och varit i trafik på 24 månader lika så. Att nu hoppas på att 26 % av vagnparken som stått i 5 år eller mer ska magiskt kunna starta ja det är en chansning.

Tillämpning i praktiken

För skojs skull så har jag valt att skärskåda lite av de Londontaxis jag känner till och deras tillkortakommanden som gjort att de idag står avställda eller besiktigade. Urvalet är ju lite skralt och jag ska på intet vis peka finger eller komma med rättesnören om hur man borde tänka. Dock är det intressant att ha urvalet som utgångspunkt för att se hur ELV-förslaget och dess risker för komplikationer för bilhobbyn i sig.

Vagn ett;

en äldre diesel som inte startar, skulle teoretiskt kvala in som besiktningsbefriad idag men ej bes sedan 2016. Tänkbart påkostade för att komma igång; fyra nya glödstift om man nu lyckas hittar några (ca 500:- styck) , byte av bränslepump och filter, eftermarknads-grejor ca 1 000 kr / 2500 kr original och renovering av dieselpumpen 600:-. Så delar för typ. Inget oöverstigligt om man skruvar själv, mun utsikten att hitta verkstad som vill skruva uråldrig diesel ja svårare. Erkännas bör, jag har redan delarna på hyllan om behovet någon gång skulle uppdagas:-)

Vagn två;

En svensksålda bensinare med grava tändningsproblem, stillastående sedan 2020. Här är problemet delar av bra kvalité. Eftermarknadsdelarna som finns idag verkar vara av tveksam kvalisort. Att få tag på NOS tänddelar så som fördelarlock, rotor, brytarspetsar och kondensator ligger idag på va 2-3 000 kr om man väl lyckas hitta. En tänkbar work-around skulle kunna vara att konvertera systemet till brytarlös tänding men det kräver alltjämt att man får tag på ett fördelarlock av god kvalitet. Kostnad för tändningskonvertering ca 2 000 kr, varav fördelarlocket står för ca 500 av summan. Även i det här fallet så råkar lämpliga NOS ersättningdetaljer finnas i regalen:-)

Vagn tre;

en 1980-tals variant med manuell växellåda. Här är det lite mer spännande, Under 1980-talet drogs man med ett kvalitetsproblem på kopplingen. Eller rättare sagt, mothåll och kopplingsgaffeln. Här finns det det på samma sätt ett problem att hitta delar, ny kopplingsgaffel finns inte i det utförande som bilen hade från fabrik, däremot en uppgraderad dito som som är snarlik. Om den verkligen passar för en taxi vet man först när man rivit isär det hela. Pä samma vis är det lite mix and match rörande den kulled som kopplingsarmen vilar emot. Dessa finns i minst tre olika utföranden. Kostnad i delar; från några hundra till att blott himlen sätter gränser. Om nu mönster kan anas från exemplen ovan, jovisst jag har lämpliga detaljer på hyllan även för den här vagnen.

Möjliga kryphål;

I den mån att någon av dessa vagnar skulle fått byta ägare i detta tillstånd om ELV-förslaget varit ett faktum. Det skulle i mångt och mycket bero på om någon klubb kunnat garantera att respektive exemplar verkligen skulle gå att laga inom de stipulerade reglerna.

Fotnot; rapporten från IVL om långtidsavställda fordon finns att ta del av från IVL’ sida; https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2024-01-25-flera-utmaningar-med-langtidsavstallda-fordon-och-skrotbilar.html

ELV har avhandlats på diverse ställen – en start kan vara att titta på MHRF’s sida https://mhrf.se/huvuduppdraget/elv/

Biltidningssamlingen inbjuder till interaktion

I min självpåtagna roll som arkivarie för svensk nyhetsorienterad motorpress så kommer en och annan förfrågan emellan åt.

Jag skulle ljuga om jag skulle hävda att det var särdeles frekventa frågor. Men en handfull på ett år i alla fall. Frapperande nog så oftast utan koppling just till det motorrelaterade. Två exempel i närtid.

-Dels en påstridig person som prompt hävdade att det snudd på var min skyldighet att leta upp alla artiklar om ett cykelprojekt(!) från 1970-talet. Trots idoga svar från min sida så landade inte insikten att jag inte är ett offentligt bibliotek, än mindre någon som verkar gratis.

-Dels en förfrågan om att ta fram artikelunderlag på artiklar om TV-spel! Visst det kan ju ha funnits någon artikel inför någon jul om förslag på klappar i exempelvis Vi Bilägare. Då under åren när dem hade sin ambition att vara allmän teknisk ciceron till allmänheten. Men så frekvent artikelunderlag vet jag väl inte direkt.

Som så ofta landar mitt svar i att be sitt lokala bibliotek låna hem utgåvorna som de tror kan vara av intresse. Alternativt söka inspiration från mina bilder och sedan köpa lämpliga tidningar exempelvis på Tradera.

Slutsatsen är möjligen den att det är tämligen smärtfritt att publikt visa hyllinnehållet ur sin tidningssamling. Ty den bilintresserade verkar totalt lysa med sina ambitioner att höra av sig:-)

Detta är ett inlägg som knyter an till mitt tidningssamlande – fler artiklar finns under vinjetten I katalogiserandets otjänst

20-års jubilaren genomgår ansiktslyftning – grattis Klassiker

 

Lagom tills dess att helgen var ett faktum landade inte mindre än tre nya nummer av tidningarna jag prenumererar på landa i brevlådan. Ett av numren var årets andra nummer av tidningen Klassiker, som passade på att behålla den omarbetade grafiska profil som var ett faktum i och med årets första nummer. Jag hade inte fullt noterat det faktum att faceliften skulle vara ett permanent faktum.

Jag får åberopa faktorer så som säsongsbetonad sinnesförvirring till mitt försvar, förra numret landade väl i mina händer i mellandagarna. Därtill var möjligen det faktum att det föregående numret råkade just vara ett jubileums-dito. Något som gick att tolka som hela havet stormar och osade ”one-off”. Men här verkar kostymen vara mer i sin slutgiltiga form. Inte helt oäven men möjligen känns det lite tanigt när man fyller ut innehållet med ett alster av Sam Glovers penna och därmed översatt artikel hur kul och relevant den än kan vara vid första inblick. Nåväl med en redaktion på 4-5 själar som ska spotta ur sig 1100-1200 sidor klassiker, säkert 200 sidor Volvo-klassiker och troligen 5-600 dito SAAB Cars magazine och därtill typ 3-400 om andra märken ja då förstår jag att det kan vara svårt att ständigt hitta nya ypperliga uppslag. Nuvarande redaktionsledning är väl inne på 18 året och har säkert hittat sin samverkansform och tre av fyra har varit med sedan dess.

Just det här med en tidnings evolution är något som jag gillar att peta i. Just Klassiker startades som jag förstår det av den kände tidningsmakaren Kjell Broberg, där och då 2003 så hade han ett förflutet på tidningar så som Automobil och senare Premium Motor. Om jag inte helt missminner mig så var en av marknadsföringsgrejorna vid introduktionen att man skulle lotta ut en en Volvo Amazon – man kan undra dess livsöde därefter – Så bästa red, har ni grävt något i vad som blev av den första av klassikers bilar?

Lite som en retroaktiv prenumeration på tidningen Connoisseur

Jo jag vet, det har varit lite tyst på bilfronten en tid nu. Jag tror det nära på passerat ett helt år sedan senaste förvärvet i form av Trikålåren var ett faktum. Jag vet inte om jag ska skylla på att det är en materialsport eller helt sonika citera den store filosofen Pölsa i filmen ”Smala Sussies” smått geniala konstaterade ”jävla oflyt hele ti’n”.

Möjligen är det sviterna av att inte ha varit riktigt i takt med min samtid som fått mig att tveka och indirekt komma än längre från samtidens prisbild och värderingshets. Kanske även frukten av att nu ha jobbat på sånt sätt att behöva ta med bilen till jobbet mest varit en belastning. Aningen då i form av bristen på parkeringsmöjligheter. Eller som idag, kostnaden för att få parkera vara så på pass ansenlig att det är svårt att motivera de extra hundralappar varje vecka det nu kostar.

Uppslagen har funnits men det har alltid kommit något emellan. Här senast var det en Renault Safrane som kom på fall av vädrets makter. Utsikterna att försöka felsöka en stendöd fransyska i -20° ja det var inte att tänka på. När säljaren dessutom råkade inflika att vagnen dött under en provtur och varnat för att något ”securité” deklamerats i kupén. Ja då kändes steget så pass stort att det blev oöverstigligt.

I andra fall har allt liksom runnit ut i sanden oftast på grund av allt praktiskt. Omöjligt att få till ett lämpligt datum för hämning som passar säljare och köpare. Här för leden föll det på att säljaren fått bege sig till andra landsänden för att utbilda och förväntades vara borta all överskådlig tid.

Tid ger perspektiv

Nej, i brist på roliga uppslag så har det blivit naturligt att fokusera på andra spännande saker och företeelser som fått mig att reflektera. Lite som en teaser så får jag flagga för att det kommer komma något på ämnet ”Portföljer”. Ja minns ni dessa dokumentväskor som fanns överallt under 1980 & -90-talen. Ja de var till och med så vanliga att Lasse Åberg lyckades få i referensen i Sällskapsresan. Ja den om båtsporten, SOS hette den om jag inte helt missminner mig. Där travesterad i form av en referens till den polska attachéväskan mer känd som plastkassen.

Här någonstans fastnar jag i en känsla av portföljens inbyggda tyngd, värdighet och seriositet jag känner svår att applicera på tillvaron och yrkesvärvet av idag. Möjligen är attachéväskan att betrakta med samma burgna men möjligt utdaterade blick som att få en retroaktiv prenumeration på inkomstmiljonärernas husorgan Connoisseur utan att riktigt ha monetära muskler att matcha livsstilen.

Att skapa en nyanserad bild

Det ska erkännas, över tid har det blivit allt mer svårt att hålla sig objektiv till diverse objekt. Ivrigt påhejjad av Youtubers som hittar än det ena än det andra av objekt, lågmilade enägda eller allmänt superbt välhållna. Givetvis till priser som gör en rookie i grön av avund.

Visst, jag har väl på pappret haft ett par tre såna fynd i min samling – även om jag nog vill hävda att jag betalade så pass mycket som jag vågade chansa på. För mint condition har dem ju aldrig varit.

  • -En Fiat Ceicento med 978 mil på mätaren och en brukare i Warszawa och på pappret en arvinge som tog den till sverige. Här var dock något kapitalt galet med ventilföringen så den gick på tre cylindrar. mer om Pellefant finns här.
  • -En Opel som var utdömt till skrot av försäkringsbolaget på grund av vandalisering – död och bortglömd på Svenska bil i Akalla – Sixten fick den heta
  • -Och en Pontiac Grand Am V6 som bromsarna dragit sin sista suck på trots att den bara rullat 4200 mil – hemkörningen från väst-Sverige går till historien, speciellt att ta sig genom rondellerna i Alingsås utan bromsar – ja det var svettigt.

Men här någonstans tror jag det är lätt att gå vilse i det här med objekten och vad man väljer att säga. Hade jag varit Youtuber och slagit upp att jag köpt en Seicento med mindre än 1000 mil på mätaren för 5500 ja då hade jag väl fått ett visst klienten som gillat och like:at. Visserligen helt korrekt – även om motor behövde en grundlig genomgång och byte av ventilbrygga samt inslipning av ventiler osv.

På samma sätt hade nog Opeln Sixten öde med 4400 belagda mil för 5000 varit ett rejält click-bate speciellt när jag kunnat visa bilder på chassiet som alltjämt var i nyskick inklusive elförzinkningen på alla bultar och fästelement. Visst den tog sig hela vägen hem till Örebro från Akalla, men det var inte helt smärtfritt, speciellt eftersom någon tanklocksnyckel inte kom med i köpet. Men visst, som content till en social mediaplattform hade det ju varit som klippt och skuret – Kommer vår bilräddare kunna ta sig hela vägen hem på det som fanns i tanken? Till saken hör att bilen stått i minst 18 månader innan jag blev ny förvaltare.

Land Rover Series – inte en bil, mer ett verktyg

Att detta fastnat i mitt sinne just den här veckan kom sig av att jag hittade bilder i avpolletterad mobiltelefon som jag valde att skrota ut. Året var 2016 och objektet var en fascinerade Land Rover Series 3. Om skrönan stämmer, vilket jag inte ett dugg tvivlar på, så var detta den sista ”Series”-landyn som importerades till Sverige innan modellbytet till Defender. Bilen var till salu något år innan det att jag kom mig för att drömmande åka och titta. På sant komplicerande maner så fanns den givetvis inte nästgård – nej en 45-50 mil söder ut stod denna härlighet. Nu var ju det inte något som hindrade mig där och då. Jag satt ju inspärrad på ett kontor dagarna i ända med massa flex att ta ut. Sagt och gjort så bar det av.

Här någonstans bör väl jag som berättare inflika att jag inte är direkt slängd i att grovsmidesmässigt hålla liv i bilar, ja typ som att banka ut bucklor, grovräta karosser eller för den delen svetsa ramar eller allsköns andra delar av det strukturella. Nej min fäbläss ligger väl mer i att lokalisera nya delar och skruva dit. På samma sätt så tänker jag att det är väl så gemene bilägare gör, alltså byter till motsvarande ny detalj av samma utförande. Reservdelslistorna är min favoritlektyr och ja jag gillar att leta på reservdelsnummer.

För den som känner Land Rover-skået så är det i dessa led lite mer hands-on. Att byta inredningen mot något snarlikt, eller ännu hellre något annat som går att anpassa är legio. Speciellt när det gäller stolar och inredning. För en Series-bil är mer att betrakta som en sillburk på fyra hjul, om än med fantastik kapacitet att ta sig fram. Exakt hur bekvämt, om alls,  ja det lämnar mycket till tolkning, eller rent av att upplevas. Även en sån sak som att svetsa om ramen efter eget tycke och smak för att passa egna lastanpassningar, ja det gör tydningen en Serie-nörd utan att blinka.

När någonstans så kolliderade dessa världar – och det hård. Jag med min sinnebild av att det skulle gå att hålla i nära originalutförande och LRofilerna som mer resolut valt att göra tillvaron något så här uthärdlig. Till deras försvar så är jag å ena sidan övertygad om att stolarna från SAAB 900 är milsvida bättre än skumgummibänken från Solihull. Men min sinnebild av att strax kunna få till en nära original Serie 3 för voltmarscher upp till sommarstugan året om – ja den blekande fort. Speciellt när bakstammen på bilen fått förlängas eftersom ägaren valt att likaledes förlänga ramen av någon anledning.

Här någonstans så bottnade min ambition, eller ska jag säga, fastnade jag nedsjunken till låren i en sur torvmosse! Mina förväntningar hade inte matchat marknaden och hur man nyttjar en verktyg som en serie-vagn. Milt sagt besviken styrde jag kosan hemåt – om än med ett påbjudet stopp på GeKås i Ullared längs vägen hem. Jag minns inte om det blev något inköpt, ja då möjligen mer än bakplåtspapper. Men jag minns att jag gjorde det mesta för att förtränga mitt intresse för en Serie-bil

Att det hela nu kom upp på tapeten kom sig av att jag skrotade ned en gammal telefon som innehöll fotona jag tog. Så här i efterhand så känns det inte fullt lika ogörligt att få liv i och att på sikt även förvalta nämnda vagn. Men till historien hör väl att nämnda vagn numera står i typ tre gånger pengarna från när det begav sig. Och fullt så likvid vill jag nog inte hävda att jag är – definitivt inte på leksakskontot.

Dock fick jag äran att återknyta kontakten med en härlige ägaren som alltjämt står som förvaltare till härdligheten såhär 8 år senare. Hatten av till herren, och som jag sa till honom – det var ju en god investering att inte sälja:-D