Med det udda eller daterade som USP

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Smått stolt kunde jag konstatera att mitt namn nämnts även i Våra_Klassiker.  Den stolta arvtagaren till tidningen Klassikers redaktionspod som somnade in i maj 2025. Bäst att tillägga årtalet, för när dessa rader plitas ned så är det nyårsafton och lite drygt fem timmar minus lite växel kvar på nämnda år. Passande nog var det i årets sista avsnitt, 32. .Nyårsarftonsreleasen  

Jag skriver även, för det har hänt i den tidigare podden vid en handfull tillfällen att jag råkat figurera som ”Michael i Örebro” när man nappat på ett eller annat uppslag till ämne att avhandla. Men den är gången var det en helt annan orsak, nämligen det faktum att jag skickat ett julkort, ja ett sånt med frimärke och allt.

Här någonstans så landar det möjligen i en av mina egenheter. Just det där med att hållas med antikverade manér. Möjligen är det där man kan anta att det finns en och annan dörröppnare. Det sticker möjligen ut i dagens mainstreamade medieflöde, just det där med att faktiskt göra insatsen och gå all in?

 

Redan utforskade tankevurpor ställer på ända.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Att prövade tankebanor stundom återuppstår torde inte förvåna någon. Givetvis inte mig heller. I sinnet uppenbarade sig en ’soundbite’ härom aftonen när jag insåg ett predikament jag trodde mig stå inför. Nu ska jag inte tråka församlingen med en allt för djuplodande utläggning om de tänkta implikationerna utan mer konstatera ett par omständigheter.

Ett, det finns två potentiella vagnar jag suktar efter. Den ena dyrare men troligen en mer allmänt erkänd ’entusiastbil’, den andra betydligt ovanligare och därmed garanterad ringaktad som något att samla på för framtiden. Som bonus är den även billigare, faktiskt mycket.
Två; den dyrare erkänt ’entusiastiska vagnen är ”köpbar” tämligen direkt. Medan den rara och påtagligt rare:are har fastnat i ett administrativt limbo. Ett limbo jag av erfarenhet skulle tro kommer kräva upp till ett halvårs tid och möjligen även lite juridiska krumbukter för att lösa ut.

Här någonstans kom just den formulerade ’sound bite’ in i bilden. Så catch frasen för stunden löd i stil med att det var läge ”att äta från menyn”. Det bör sig inte mycket bättre än att jag faktiskt avhandlade ämnet för tre år sedan här på bloggen. Blotta insikten fick mig att istället försöka spinna vidare på den där juridiska komplexiteten. För mitt inre dök nästa frasering upp, ”uppfinn inte rättsfall som inte finns”. Skämskudde-faktorn var hög när jag insåg att även just ett sånt inlägg lagts till handlingen, även det för 3-4 år sedan om än inte med den exakta ordalydelsen.

Möjligen är det bra att inse, det är inte var dag man lyckas formera helt nyskapande tankar. Det går gärna i cirklar, möjligen för det cirklar väl kring min egna person.

Jag hör vän av ordning ställa sig frågande kring vad sensmoralen kring bilval möjligen landar i? Jag ber att få återkomma i frågan, så snart ägaren till den typiskt entusiastiska bilen återkopplar om möjlig visit för att bekanta mig närmare….

Utgivningsåret 2025 till ända.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Visserligen är det lite av att vissla i vinjetten att proklamera att tidningsåret 2025 är lagt till handlingarna. Högst teoretiskt så återstår det för årets sista nummer av Motor att materialisera sig i min brevlåda. Om utgivningsplanen höll så är det den 18 december som är måldatum. Just motor verkar av någon anledning vara mindre ”utmanad” i postgången än Teknikens Värld och Vi Bilägare. För att inte tala om nya Saab Classic Cars som verkligen lyser med sin frånvaro, just nu en vecka för sedan från det att mani podden Våra_Klassiker skålade i bubbligt och förkunnande att den förstfödde lämnat tryckeriet.

Att min lilla samling tidningar inte växer med någon exponentiell faktor numera är … bra? Bra utrymmesmässigt – ja, Men som printnörd, solklart – nej.

Att tidnings-Sverige inte direkt påvisar någon livlig återväxt är ställt bortom tvivel. Inte heller verkar tidningen som fenomen ha en växande skara tillskyndare. Men lite förhoppningar borde man väl få ha. Nattsvart är det, rent säsongsmässigt med fem dagar till midvinter solståndet. När till och med tidningen SAAB Classic Cars verkar ha samma distributionsproblem som annan press. Ja då känns det som om man borde få tänka i andra banor. Nu har jag ännu inte sett hur man valt att distribuera. Mitt förhandsbeställda ex saknas mig. SAAB-klubben har i alla fall lyckats sända medlemstidningen inplastad. Här finns det kanske andra sätt att få till en vettig leveranskedja, låt säga jag hoppas.

 

Att rensa i ”prenumerationslistan” – eller varför SAAB Classic Cars får stryka på foten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

årsskiftet är nära förestående och skärselden för medlemskapen i olika klubbar och prenumerationer är inne.

Även i år har jag varit uppbragt och över mig uppgiven över hur dåligt det fungerat med brevleveranser. Om de förr fanns postmästare så har dessa idag förbytts mot mästare av prokrastinering. Eller möjligen rent av mästare av desinformation och utebliven leverans. Så för att om möjligt inte slita mer på tålamodet så får Teknikens Värld utgå. Det kommer garanterat vara säkrare att köpa tidningen på ICA än att hoppas på att den ska landa i brevlådan. Dessutom spar jag någon krona på kuppen.

 

Även så kommer jag inte att förlänga medlemskapet i SAAB-klubben. Det låter möjligen mer högtravande än vad det i praktiken är. Jag blev medlem i november enkom i syfte att ge tidningen med Carl, Claes och kollegor en bättre chans att få igång ett magasin. Allt efter OK-förlagets nesliga hantering och hårdhänta optimering av sin verksamhet. Det är inte det att produkten i sig skulle vara värd att främja eller stödja. Mer det att det nu kommit två alternativa sätt att skaffa tidningen, när den väl landar på diskarna. Då känns det rimligare att ta den extra portokostnaden men skippa klubben. Spiken i kistan var faktiskt intervjun med ordf som gästade Våra_klassikers podd i utgåva 29. Det brukar ju sägas att man bör skilja på person och rollen man axlar. Men det var något som triggade en aversion i största allmänhet. Möjligen spelar det även in att totalpriset för enkom två tidningar, blir skyhögt. Då tar jag hellre portot två gånger om året.

Att det finns ett och annat medlemskap i övrigt som kommer få förfalla står bortom tvivel. Garanterat blir det inget omtag med Trabantklubben, det törs jag utlova. Även Citroen-klubben hänger på gärdesgården så att säga. Men brasklapp föreligger.

 

När framtiden inte riktigt landade där man trodde – ännu?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

För lite drygt ”två år och lite växel” sedan siade om en kommande framtid för klassiska bilar så tog jag avstamp i en ny produkt. Firman Aspens bensin ämnad för klassiska bilar. 

Där och då när vanlig bensin listade in en bit över 20 kronor så var uppsäljet till en produkt som tangerade 50-lappen kännbart. Men rimligen överstigligt för den som verkligen ville vårda natur och möjligen även sin känsliga motors komponenter. Jag får erkänna att jag övervägde att lägga en beställning på 75 friska liter ”finsoppa” bara för att ha hemma om och utifall att. Med facit i hand hade det varit en affär på över 3500 kronor med frakt. Där och då marknadsfördes ”go-juicen” som det självklara valet för alla bilresor.

Hösten 2024 var priset det samma, men nu toppade man höstkampanjen med en ganska hög kampanjrabatt (20% ?) om man köpte just 3 dunkar a 25 liter. Jag tvekade och tankade istället 98-oktanigt inför vintern.

I år var jag verkligen på G och skulle lägga den där beställningen. Men tji fick jag för dels hade man bytt från plåtkanistrar till plast, dels var det ingen rabattkampanj för att få mig att fylla bilen inför vintervilan. Jag noterade även att nu verkar man man fokusera på att sälja in ”guckan” som något att möjligen slå i tanken inför lagring/vintervila.

Tolkat av det ändrade språkbruket, en långt mer förmånlig prisbild för ”vanlig” bensin så verkar det som framtiden kommit av sig…. för stunden i alla fall.

2025 – det förlorade året, en resumé

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

I kalendern står det december. Ju typ halvvägs in i mot lucia är det allt. Det är kanske lika väl att redan i dag greppa tangentbordet för att försöka summera det i mångt och mycket förlorade året 2025.

Som säkert en och annan av er känner till så diagnostiserades min kära hustru av cancer i svalget i april. Detta efter en lång radda av besök i primärvården där man notoriskt blundade för alla symtom och hävdade att det var virus som gav känningarna. Så om januari fram till mars var otaliga försök att få hjälp på vårdcentraler och privatpraktiker. Så var resan därefter, en myriad av besök dagliga besök ”på jobbet” så att säga. Det är lite splittrat att vara it-tekniker på regionen för att samtidigt vara närstående till en av regionens behövande invånare. Turerna fortgick fram långt efter att industrisemestern var lagd till handlingarna. Så den planerade fritiden i garaget förbyttes abrupt mot att vara sondmatnings-ansvarig, logistisk-ansvarig, färdtjänst-ansvarig, matgeneral och jourhavande medmänniska när allt annat inte riktigt fungerat i livet. ”Vi” är ännu inte tillbaka till någon direkt vardag utan brottas med komplikationerna efter cellgifter och speciellt med strålnings effekter med söndertrasade slemhinnor i svalget. Men det är i alla fall inte helt nattsvart.

Så dierkt ljust har det inte varit på bilfronten heller. Året inleddes i stor stil med auktionsfyndet ”Alkoholisten”. En Ford Focus av den där tidiga ”miljösatsningen” där Etanol var hippt och på tapeten. Just mitt exemplar gav i alla fall 7-8 månader av upplevelser och intryck. Ja det var så länge jag orkade hålla ut innan det blev respass till skroten för eländet. På något vis fanns det ett uns terapi i att ha en riktigt värdelös vagn vars tillkortakommanden mest utgjorde lite spännande avbrott i den annars jobbiga vardagen.

Annars så har alla mina inköpsprojekt kommit på skam. Men ovanligt nog för min del så har jag faktiskt haft tillfällen att få åka och titta på en del teoretiskt spännande. Eller vad sägs om Trabant Tramp/Kübel av mediakänt ursprung, En Volvo 240 GLT som var perfekt på 7 meters håll eller i alla fall inte sedd underifrån. En Volvo 940 LTT på bilfirma här i stan. Därtill var jag lovad att få titta och köpa en Citroen 2CV ”AZAM” eller Lyx-Belgare som någon kallade dessa för. Där lyckades någon annan tjata sig före och gjorde affär dagen innan jag var lovad att det absolut var första möjliga tillfälle att bese härligheten. (Lite bittert).

Sedan finns ju alla vagnar jag av en eller annan anledning tappat sugen på innan jag kom iväg. Mest berömt fall av kalla fötter var när jag lyckas prisförhandla till mig ännu en Trabant Tramp. Men denna gång stående i England. Insikten exakt hur dyr den väl skulle bli innan den stod på uppfarten här hemma fick mig att ovanligt nog för mig  ´ghosta´ den stackars säljaren.

Ett annat missöde var när jag lyckades med det mindre taktfulla att brevledes råka kontakta ägaren till en trevlig uddavagn typ någon vecka efter att denne gått ur tiden. Upprinnelsen var att jag pratat med herren i fråga typ 10 dagar innan jag sände mitt brev. Det oturliga var att han dog tre dagar efter vår konversation. Det hela hade möjligen inte känts lika klavertrampsmässigt om jag inte råkade inleda brevet med några muntra fraser om att det var skönt att han fått komma hem… (syftandes på från lasarettet där han befann sig när vi pratade).

Ja då har vi inte berört de där vagnarna som var på tapeten i somras, typ den lågmilade brandbilen byggd på en Land Rover Series IIB, ja den som behövde passera nålsögat i form av att registreras in i Sverige sådär 5 år efter Brexit med allt vad sånt innebär. Eller för den delen, den Citroen 2CV som har en ägare sedan ny och verkar vara i ett fantastiskt orenoverat gott skick.

2025 kanske inte var fullt så tomt trots allt när jag tänker efter. Men jag tror det bestående intrycket kommer bestå av insikten att livet behöver erövras varje dag, för rätt som det är, ställs allt man tror sig veta om framtiden på ända.

Omedvetet i grumliga vatten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

För lite mer än 30 år sedan så var jag med och kikade lite i kulisserna när bilmärket skulle återetablera sig här i Sverige. Min utkikspunkt var från Örebro-filialen av dåvarande Scaniabilars bifirma Auto Forum. Till verksamheten hade man rekryterat en huvudsäljare säljare, för formens skull kallar vi honom för C. C kom från ett familjeföretag kopplat till något med bostaden. Nu kan jag inte minnas om det var inom tapet och färg, eller om det möjligen var något med våtrum. Så ett karriärbyte till att nu bli bilhandlare av ett av historiens mest bespottade bilmärken. Just orsaken till att Skoda fört en tynande existens kom sig mest av en famös rundslagning i samband med att TV-programmet Trafikmagasinet provkörde en bil från nämnda firma, Det här lär ha varit någon gång runt 1977.

Nåväl, vår säljare C berättade en gång om hur han fått ett antal listor på potentiella bilköpare, alltså bilägare som idag hade en Skoda och som möjligen skulle kunna vara intresserade. Där och då var det säkert så att alla uppslag till att hitta någon som ville köpa en bil av ett fabrikat som var ett skämt i folkmun. Nåväl det bar sig inte bättre än att C i sin oförtrutna jakt på köpare råkade ringa upp efter listan. I ett av fallen så blev det lite tyst i luren när C presenterat sitt ärende och frågat efter herr X när då synbart hustrun svarade på telefon. Det blev tyst i luren, men så kom svaret med en röst om knappt bar… ”-Olle gick bort i veckan som var….”

Historien har jag burit med mig som en tanke i bakhuvudet. Speciellt de gånger som man lite på måfå kontaktat människor till höger och vänster i jakt på uppslag och information. Men det var först i veckan som var som jag drabbades av samma omedvetet dåliga timing när jag skickade ett uppföljande litet brev som hälsning efter ett telefonsamtal för två veckor sedan. Personen jag pratat med i mitten av månaden hade visserligen antytt att han nu befann sig på sjukhuset. Men att utsikterna var att snart få komma hem igen. När jag nu igår tittade i befolkningsregistret såg jag till min förskräckelse att herr S anmäldes som avliden tre dagar efter vårt samtal och 5 dagar innan jag plitat ihop mitt brev och sänt. Möjligen ett av de mest oturligt sända brev jag knåpat ihop.

 

Oväntade nyanser ger färgad fägring i trafikbilden

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

även om Forden på den övre bilden kan misstolkas som svart så är den härligt mörkt rödbrun. Ett färgval som hintar om en belevad smak. Jag trodde nog att vagnen skulle varit en engägar-kärra. men förvånade nog så är den inne på i alla fall tredje brukaren.

Att den pastellgröna Skodan inte lämnar sinnet helt utan en kamp vill jag väl tillstå. Lite kul att Skoda valde en så kulörintensiv palett och dessutom på en inropare i prislistan. Möjligen just därför. Vågat val redan då. Men underbart frisinnat.

Förbryllande prispolitik

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja jag vet, det är lätt för mig att stirra blint i backspegeln och förundrat fastna i vad som föregick för sådär ett mannaminne sedan.

General Motors regelbundna försök att återetablera sig i de breda marknadslagren ligger mig varmt om hjärtat, det vet säkert en och annan vid det här laget. Det har blivit några inlägg över tid om primärt Chevrolet-modeller som typ en gång per decennium kommer på tapeten när höjdarna i Detroit fått vittring på köparna i Europa.

Eller ska vi säga, det hände typ 1978, 1988, 1998 och 2008. Att det inte skedde 2018 förvånade mig en smula. Men förklaringen ligger möjligen i att 2018 så var den kinesiska marknaden mer i fokus. Ty där tycks de amerikanska idealen vara lättare att matcha lynnet. Lite krasst sagt så är kanske fejk-lyx i form av syntetiska träpaneler och läderpräglad vinyl mer comme il faut där än här. Jag tror dessutom att GM hamnat tämligen rätt och fått åtminstone halvgod snurr på säljet.

Det kan man inte direkt säga varit fallen i Europa. Visst Chevrolet Citation sålde med viss volym där i slutet av 1970-talet. Det skrevs spaltmetrar, ja rent av snutt på kilometer om dem. Försöken tio år senare satte ingen toppnotering även om modellfloran i alla fall i Sverige omfattade såväl Corsica som Beretta. Den senare var inte helt ovanlig som den attraktiva Kupé den var. Lägger man där till övriga fabriket som var med på tåget så var modellpaletten tämligen bred.

När man inför millennieskiftet valde att göra ett nytt försök så föll lotten på en bil som inte var en Chevrolet, i alla fall inte i USA. Nej här ändade sig GM åt bästa/värsta sortens Badge Enginering och försökte sminka om Oldsmobile Alero till att bli en Chevrolet. GM är en biltillverkare som haft många snarlika fabrikat i sin produktportfölj. Om nu Chevrolet var någon form av medelklass vagn så vände sig Oldsmobile till en lite äldre och möjligen något konservativ kundgrupp. Men inte fullt så konservativ och lyxorienterad som exempelvis Buick. Definitivt inte så sportig som en Pontiac, inte heller så nytänkande och tekniskt revolutionär som en Saturn. Nej tänk mor- och farföräldrar som strävade efter det invanda och definitivt inga försök till att lära nytt.

Här någonstans så sattes väl standarden. En fyrdörrars bil för den som kommer köpa sin sista nya bil i livet. Motorutbudet här i Europa var två, båda bensin, en sexa och en fyrcylindrig. Redan där satte man väl standarden, eller ska man säga missade? I Europa var vi på väg in i Diesel-boomen.

Det är här det blir lite förvirrat och rent av förtvivlat. Sexan verkar varit den man trodde mest på. Här i Sverige så fick typ tre av fyra bilar sexan. En antikverad pjäs med stötstänger och en slagvolym på 3.4 liter som gav just under 180 hästar. Givet kopplad till en 4-stegs automat. Och för att toppa erbjudandet slängde man in läderklädsel och elmanövrerad förarstol. Dock gick Aleron att få med den mindre 2.4-liters fyran. En mer modern sak med 4 ventiler per cylinder, dubbla balansaxlar, 140 hästar och på pappret kopplad till en 5-växlad manuell låda. Jag skriver på pappret för det verkar som om av de drygt 50 bilar jag hittar i statistiken så var 7 begåvade med den där manuella lådan.
Förvirringen uppkommer speciellt när man stirrar i prislistan. En 2.4 manuell lär ha kostat 199 000:-. Medan v6 liters modellen med skinn, elstol och automat 220.000. Fine, en skillnad på 21000 eller typ 10 procent snabbt höftat. Men eftersom de flesta 2.4 fick automatlådan som i sin tur lär ha kostat 9300 kronor i prispåslag. Så är skillnaden ”bara” 12000 upp till ”DeLuxe-alternativet” lägger man därtill att merparten av alla 2.4:or verkar ha Skinninredningen med Elstol (listpris 6 900 så är skillnaden ynka 5 000:-?!

Att den stackars fyran verkar vara en aning ringaktad verkar lysa igenom när man läser de olika test och provkörningsrapporterna som landade i svensk motorpress. Jag hittar ingen som testat den lilla motorn utan journalistskrået har fått den starkare vagnen att skärskåda. Lite förvånade är dock att tyska biltidningen Auto Motor & Sport passade på att provköra den mindre. Omdömet går väl att koka ned till att den var ”Amerikansk standard”. Lagom dräpande är tillägget att den finns även med v6:a men det mest bara låter mer och att färden blir ännu sämre. Svenska utgåvan kokade ned omdömet i provkörningen i nummer 6 år 1999; ”på frågan varför, finns inget övertygande svar”.

Så det är inte utan att man funderar, tänk om svensk motorpress fått testa bilen med lilla motorn och manuell låda? Hade det möjligen varit en annan upplevelse som satts på pränt?

GM’s eskapad för 2010-talets början landade i en ännu mer udda lösning. När rebrandade man det koreanska varumärket Daewoo till Chevrolet och nådde inte helt oävna volymer. Det är möjligt att dessa asiatiska derivat passade in bättre på vad våra förväntningar var på en bil. Något nättare, bättre bränsleekonomi och ett mer modernt formspråk.