Byebye, best western friend

När nu februaris slut kan skönjas så summerar jag bilinnehavet till en(!) stackare som står och småfryser på garageplanen. Den kära Pontiacen ‘Black Beauty’ lämnade min ägo efter drygt en månad på blocket. Visst det var ett strategiskt val att inte göra världens mest aktiva säljkampanj men det var långdraget helt klart.

Over and out!

Så var 2015 lagt till handlingarna

Ja så var det dags att i bästa kvällstidningsanda sitta här och filosofera och spåna kring det bilmässiga Icke-året 2015…

Ja hur var det nu som man kokar soppa på en spik?

Japp det är bara att konstatera att 2015 var ett förlorat år på bilfronten för min del. Vän av ordning skulle givetvis inflika att jag visst haft mina beskärda delar av bilhandel och vandel då min ärade hälft faktiskt gjorde slag i saken och bytte vagn. Onekligen är det ställt bortom tvivel att hennes trogna följeslagare i form av Volvo S40’n Vince flyttade från gården och ersattes av Onkel Ben – en aningen stramare och yngre följeslagare från Mlada Boleslav. Men det känns liksom som lite renommésnyltande och att klä sig i lånta fjädrar….

Och summerar vi likt transportstyrelsen så har jag de facto blivit två registeringsposter fattigare, båda dessutom tvåhjulta. Redan i somras så försvann vår gamla Polar, eller vår/min? – det var ett Läs mer…

Av akvariet blev intet…

Dags för redovisa gångna veckors bilplanering.

Min föraning om att min grandmaster-plan givetvis skulle spolieras, varför inte lita på magkänslan för en gångs skull ringer in öronen….

Nu ska i ärlighetens namn tillstyrkas att bilen var över förväntan, startade perfekt efter lite övertalning, inga anliggande bromsar eller annat junk… på det hela räddningsbar… Dags för en liten övning i form av att vrida på ratten… och ett hjärtskärande skrik och ett väsen som frenetiskt vred emot minsta rörelse på styrhjulet… För att inte tala om den decimeter vatten som fanns i bagaget….

Denna stolta exkursion företogs givetvis i min givna följeslagare Black Thunder som liksom inte gillade att utmanas och givetvis tilltog en catfight vagnarna emellan. Som ett led så ville thunder göra skäl för namnet och antog basröst…. Ja avgassystemet bakre burk sprack….

Så nu har vintervilan infallit och black thunder har ersatts med Diesel Doris:-)

Smhi utlovar Höstrusk, regn och +8° – det är dags att kolla in akvariet!

Hösten har slagit till med alla de typiska dragen som präglar en svensk höst. Grått, +8° och regn, vindbyar som river ned varje blad som så smått börjat byta färg på björken här utanför. Och framför mig ligger 55 mil i bil för att titta och med en massa tur lyckas provstarta “The Aquarium”.

För att göra det hela lite mer spännande har jag valt följande upplägg;
måndag – resa till Göteborgstrakten för koll och provstart – om allt löper väl ut och vi kan bli ense om priset så gör vi affär. Lämnar kvar ett extra bilbatteri och lämpliga verktyg osv.
tisdag – tar tåget i arla morgonstund, framme om nu inte lövhalkan slår till på sen förmiddag. Hemfärd mot Örebro och stundande besiktning kl 15.20….

Som sagt – allt verkar ju tajmat och klart in i minsta detalj för att prarafrasera Sickan i Jönssonligan. En annan tanke som slår mig är vad det stod på vår klass avslutsningströja för en herrans massa år sedan vilket väl fritt ur minnet var något i stil med; Teori är när man vet allting men ingenting fungerar. Praktik är när allting fungerar men ingen vet varför.
I vår klass så var teori och praktik förenade, ingenting fungerade och ingen visste varför.

Det känns som upplagt för felberäkningar och allmänna bakslag au masse

När väntan känns lång

Jodå, Pontiacen häckar på uppfarten. I sann upptäckar-anda så rev jag givetvis ned bromsarna redan på lördagen i nån ambition att förstå varför de funkade, låt säga, mindre bra än förväntat.

9 års avställning resulterade, inte helt oväntat i att beläggen rostat fast, i ärlighetens namn hade de nog satt sig nått år eller två innan stillheten inföll för skillnaden mellan det inre och yttre belägget var trefalt, dvs 1,5-2 millimeter på yttersidan och 6-7 millimeter kvar på den inre sidan som verkligen gått in för att bli ett med bygeln.

Att nu montera ihop belägg med så stor skillnad kändes ju allt annat än seriöst och sonderingen efter vettiga alternativ gick fort; Hansenracing hade i lager för 585:- men visst det kändes ju lika spännande som inte så Rockauto.com fick uppdraget, så här sitter jag och inväntar paketet med diverse kul saker att ha på lager…. Det är ju lika bra att beställa lite mer än bromsbeläggen, så bromsslangar, bromsok, bromscylindrar, luftfilter, oljefilter, bränslefilter och tändstift landade i inköpskorgen på lördagkvällen, Expressfrakt och förbetald tull och moms så bör grejorna komma idag onsdag lagom till lunch….

När tankarna gnager

Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.

Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.

Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.

Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….

Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….

Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!

Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….

Inget är som väntans tider

Väl framme i Gräfsnäs möttes jag av denna syn och jag var så gott som såld.

Ett sunt objekt med minst ett brustet bromsrör, ett löphjul eller spännare till multiribbremmen som inte trivs och lite småplock och framför allt ett uppdämt servicebehov.

Nu återstår bara de små formaliteterna som att invänta att säljaren får nya registeringspapper och att jag har tid att åka samma härliga resa genom Sverige beväpnad med gott humör, massa bromsolja, ett otal meter bromsrör med tillhörande verktyg och nipplar innan vi förhoppningsvis rör oss i riktning mot gnällbältet.

Det lär finnas anledning för uppdateringar.:-)

Mot Gräfsnäs…

Mitt bilköpande trycks i mångt å mycket ha gått i stå. Inte för att idéer och objekt inte har lyst med nån frånvaro men det har liksom inte fallit på sin plats. Har det inte varit för dyrt, så har det varit för dåligt, eller för tråkigt eller bara allmänt fel.
Sitter just i skrivandets stund och upplever Tågsverige i ett nötskal, kopparstöld mellan Örebro och Arboga som gör att tåget blev minst 30 minuter sent bara på den enskilda sträckan….
Nåväl siktet inställt på en enägar-pontiac där säljaren köpt bilen ny i Utah 1993. Om bilderna håller vad det lovar så kan det tänkas bli affär, om nu tåget tar mig hela vägen till Alingsås i tid till bussen mot Gräfsnäs….