Etikett: moped

Så var det dags att lägga bilåret 2022 till handlingarna.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Även detta år har ett par vagnar passerat garagets lugna vrå. Båda var inte några vagnar som jag egentligen hade tänkt införliva även om båda var trevliga. Men någonstans var ingen av dem ämnade för storverk i min ägo.

Möjligen kan jag väl tycka att Forden Roffe var ett intressant objekt att förlänga livet på. Ska man vara krass var det ingen ekonomisk vinst men väl ett kul projekt att öva felsökning av bil-el på,.

I ärlighetens namn behövs tilläggas att på tal om ekonomi så var ”Ludovico en Audi” verkligen Ebberöds bank och resulterade i en förlorad månadslön på att ha ägt vagnen i typ 50-60 dagar. Men där och då var det Vagnen med stort V som helt plötsligt uppenbarade sig. Ska jag vara krass så var den även en starkt bidragande orsak till att den vagn jag tror jag skulle vilka ha rann mellan mina lätt reumatiska fingrar. Ledsen bilägare H – bara omständigheterna varit annorlunda.

2022 skriver även in sig i min historik sommarregn jag åkte 7 km för fort på 30-sträcka! Inte nog med denna nesa, jag missade även en skyltning om att p-skiva skulle nyttjas på en parkering. Ack ve vilka utsvävningar helt på grund av min ’hemmablindhet’. Samtidigt var det hela en god påminnelse om att trafikregler uppdateras över tid.

Har du tänkt på att stadskärnor numera har en hel palett av tänkbara hastighetsregleringar i tätorten. Här i ”Ö” finns allt mellan 7, 30, 40, 50, 60, ja även 70 om man räknar in matarvägarna in till stan. Lägger man därtill motorvägens 90 ja då är provkartan nära på total. Möjligen saknas 80, 100, 110 och 120 – men i stadstrafik inte rimligt. Därtill finns ju även 10, 15 och 20 på enskilda vägar lokalt, men då är det privata väghållare på industri- och bostadsområden.

När det nu gäller att blicka framåt och ta ut riktningen för 2023 så kan jag torrt konstatera. Än så länge är mitt behov av en vardagsbil lätt obefintligt- eller i alla fall så pass litet att Diesel-Doris lär kunna täcka behovet i närtid. Det lämnar fältet för roligare alternativ öppet. Därmed inte sagt att jag kommer göra slag i saken såvida inte rätt objekt blir tillgängligt till rimliga pengar. Sedan vad rimliga pengar må vara är ju alltid en avvägning och varierar troligen över tid. Frågan om vad som är rätt objekt må även det vara ett synnerligen sluttande plan. Skulle jag göra listan idag skulle den troligen vara kort och koncis. Gemensamt för objekten i fråga är ”mötesplatsen vid trädet”.

Nu slutar inte årets fordonseskapader med detta, i garaget står även knallerten Moffe och väntar på lite blidväder och massa inspiration. Men mer om detta senare – ja säkert långt senare:-)

 

Den vilda jakten på den tappade orken

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Charmen med att skaffa sig ny bil är ju att få utforska och kanske själv få uppleva det som andra redan känner till och beskrivit.

I mitt fall gjordes köpet av Mungan under mindre än optimala förutsättningar. Dels hann jag aldrig provköra fordonet innan köp, dels hade säljaren ingen möjlighet att vara med och reda ut kända eller okända egenheter. Hade jag någongång tidigare närmat mig en Munga i synnerhet eller dkw i allmänhet så hade nog mycket varit solklart. Men i mitt fall, som förstagångs ägare till en flercylindig tvåtaktare någanstans i mitten av livet så är det att lära mycket nytt och i viss mån återupptäcka ungdomsårens härliga tid på en Victoria Vicky MS51.

Vissa saker är ju lättare att ta ställning till än det rent mekaniska, karossen verkade rimligt rak och utan synliga genomrostningar. Kapellet och dörrar, om man nu kan kalla dem det, fanns om än i mer sentida vinyl med ett par revor vid vindrutan och i bakkant, på det hela taget lagom bra för att vara ett gott objekt att börja sin DKW-bana med.

Nåväl min munga verkar inte ha rullat nämnvärt de senaste decenniet, och skulle jag chansa så har nog mina provturer a 6 mil utgjort 25 % av det totala som den fått rulla sedan millenieskiftet. Ganska snabbt kunde jag konstatera att tomgången i bästa fall kunde kallas nyckfull men allt som oftast obefintlig. Jag bor ganska centralt inne i Örebro så det blir mest stadstrafik som den rullat. Försatt om möjligt hålla liv i motorgången så har jag fått öva tå-häl övningar med högerfoten för att traktera broms och gas, samtidigt. På samma sätt kunde jag ana att kraften och den stabilare motorgången var som bortblåst efter några kilometer i trafik. Inte förarens vid tredje provturer trillade polletten ned och insikten om att den riviga tvåtaktssången i schottistakt förbytts till försvårande sävlig foxtrot i fyrtakt.

Precis som i de flesta projekt så påkallade detta mankemang ett familjeråd, turliges bara mellan höger och väster hjärnhalva. Riva allt i form av förgasare, tändning och topp? Insikten att kalendern sade april månad och hela sommarsäsongens finturer stod på spel… snabb överläggning på ’huvudkontoret’ och beslut fattades, – riv möjligen förgasaren. Kolla tändningen efter överslag, men rör för guds skull inget… och leta fram den där borttappade kompressionsmätaren….

Resultatet av förgasaröversynen var inte helt solklar, lite skit och beläggningar i förgasarhuset, men inget uppenbart. Återmontering och nytt provkörning efter  grovjustering enligt film från youtube. Resultatet var nedslående, nu var tomgången obefintlig och startförsöken ackompanjerades av härliga avgassmällar som fick grannarna att ta betäckning och tänka på förorten.

I min ungdom någon  gång på slutet av 1980-talet så var standardlösningen för att lösa packningsproblem i förgasarna på mopeden att knacka ut egna ur gamla mjölkkartonger. Det ska erkännas att jag övervägde den genvägen för att komma vidare. Men efter lite sökning på nätet så stod det klart att Matz Autoteilie i Flensburg sannolikt var en långt bättre utväg även om det innebär en massa dagars tråkig väntan. I sann effektivitets anda så passade jag även på att beställa en komplett packningsats om nu jag skulle kunna hitta på den missplacerade kompressionsmätaren i garaget.

Så var 2015 lagt till handlingarna

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja så var det dags att i bästa kvällstidningsanda sitta här och filosofera och spåna kring det bilmässiga Icke-året 2015…

Ja hur var det nu som man kokar soppa på en spik?

Japp det är bara att konstatera att 2015 var ett förlorat år på bilfronten för min del. Vän av ordning skulle givetvis inflika att jag visst haft mina beskärda delar av bilhandel och vandel då min ärade hälft faktiskt gjorde slag i saken och bytte vagn. Onekligen är det ställt bortom tvivel att hennes trogna följeslagare i form av Volvo S40’n Vince flyttade från gården och ersattes av Onkel Ben – en aningen stramare och yngre följeslagare från Mlada Boleslav. Men det känns liksom som lite renommésnyltande och att klä sig i lånta fjädrar….

Och summerar vi likt transportstyrelsen så har jag de facto blivit två registeringsposter fattigare, båda dessutom tvåhjulta. Redan i somras så försvann vår gamla Polar, eller vår/min? – det var ett Läs mer…

The Audi-man must go

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige2 kommentarer

I alla år har jag kallat mig för Audi-människa, det har liksom fallit sig så sedan faderskapet släpade hem en röd Audi 100 2.0 (BXS393) som var ett par år gammal 1994, familjens första stora framhjulsdrivna bil, ett klart lyft från den Babyblå Volvo 245 GLT (EKD046) med den snygga svarta höga exportfronten som tagit familjen med tillhörande tattartermos (husvagn) till Jugoslavien/Kroatien varje sommar.

Visst det var den första bilen vi haft som hade ABS och AC en ljuvlig uppfinning när yttertermometern indikerar 45 grader varmt och visst den var ju bara utrustad med den vanliga 4-cylindriga 2-liters motorn men nånstans fanns just det där väl avvägda mellan skryt och funktionalitet och en fantastisk känsla av kvalitet.

Det är fortfarande lika imponerande att sätta sig i en Audi från slutet av 1980-talet och 1990-talets första hälft och känna på reglagen. Jag har ägt en och annan vagn med mer än 35000 mil på mätaren och fortfarande så var känslan i spakar och knappar som om det vore nytt, inget glapp eller slappa fjädrar utan distinkt och tajt. Närmast till hands ligger väl att jämföra med vår gamla SAAB 9-5 som pinnade på 33:e tusendet där blinkersreglaget mer hängde trumpet och som gav känslan av att det närmast skulle falla i bitar vilken sekund som helst.

Nån stans där har jag klamrat mig fast, där i det där lilla tidsspannet där nog Audi var som bäst, alltså kvalitet och funktionalitet utan att det bara var skryt för att matcha vagnarna från München eller Stuttgart. När denna feber grasserade som värst så fanns inte mindre än tre representanter i min ägo, nu senast, Samco BinLadin, Titanic och den Zyklamenlila damen som jag aldrig riktigt fick liv i. I skrivandets stund, har Samco fått ny vårdare i trakten av Falun, Zyklamenvagnen gick till skrot igår och Titan’ic står på undantaget utanför MajksGarages Norra filial i väntan på att möta skrotdöden den också.

Ja här nånstans börjar det väl klarna, att det kommer nog aldrig bli samma som det varit – ty nu har jag så smått börjat inventera vad av allt som blev över från dessa härliga vagnar, det är bara att abdikera inför det faktum att det kommer nog aldrig behövas 14 st kryssekerfälgar som satt på 1990-1991 års modell, den där kompletta svarta bakljusrampen den lär ju bara bli liggande, de där speciella luckorna till bagageutrymmet som var tillval och synnerligen ovanliga, ja de blir säker över….

Bara börja att städa och utvärdera, kommer jag nån gång hitta en där det passar?!

Vid tangentbordet – en billös dag i juni 2013 – Er Vagnparksansvarige numera Mopedist:-)