The Audi-man must go

I alla år har jag kallat mig för Audi-människa, det har liksom fallit sig så sedan faderskapet släpade hem en röd Audi 100 2.0 (BXS393) som var ett par år gammal 1994, familjens första stora framhjulsdrivna bil, ett klart lyft från den Babyblå Volvo 245 GLT (EKD046) med den snygga svarta höga exportfronten som tagit familjen med tillhörande tattartermos (husvagn) till Jugoslavien/Kroatien varje sommar.

Visst det var den första bilen vi haft som hade ABS och AC en ljuvlig uppfinning när yttertermometern indikerar 45 grader varmt och visst den var ju bara utrustad med den vanliga 4-cylindriga 2-liters motorn men nånstans fanns just det där väl avvägda mellan skryt och funktionalitet och en fantastisk känsla av kvalitet.

Det är fortfarande lika imponerande att sätta sig i en Audi från slutet av 1980-talet och 1990-talets första hälft och känna på reglagen. Jag har ägt en och annan vagn med mer än 35000 mil på mätaren och fortfarande så var känslan i spakar och knappar som om det vore nytt, inget glapp eller slappa fjädrar utan distinkt och tajt. Närmast till hands ligger väl att jämföra med vår gamla SAAB 9-5 som pinnade på 33:e tusendet där blinkersreglaget mer hängde trumpet och som gav känslan av att det närmast skulle falla i bitar vilken sekund som helst.

Nån stans där har jag klamrat mig fast, där i det där lilla tidsspannet där nog Audi var som bäst, alltså kvalitet och funktionalitet utan att det bara var skryt för att matcha vagnarna från München eller Stuttgart. När denna feber grasserade som värst så fanns inte mindre än Tre representanter i min ägo, nu senast, Samco BinLadin, Titanic och den Zyklamenlila damen som jag aldrig riktigt fick liv i. I skrivandets stund, har Samco fått ny vårdare i trakten av Falun, Zyklamenvagnen gick till skrot igår och Titan’ic står på undantaget utanför MajksGarages Norra filial i väntan på att möta skrotdöden den också.

Ja här nånstans börjar det väl klarna, att det kommer nog aldrig bli samma som det varit – ty nu har jag så smått börjat inventera vad av allt som blev över från dessa härliga vagnar, det är bara att abdikera inför det faktum att det kommer nog aldrig behövas 14 st kryssekerfälgar som satt på 1990-1991 års modell, den där kompletta svarta bakljusrampen den lär ju bara bli liggande, de där speciella luckorna till bagageutrymmet som var tillval och synnerligen ovanliga, ja de blir säker över….

Bara börja att städa och utvärdera, kommer jag nån gång hitta en där det passar?!

Vid tangentbordet – en billös dag i juni 2013 – Er Vagnparksansvarige numera Mopedist:-)

2 svar på ”The Audi-man must go”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.