årsskiftet är nära förestående och skärselden för medlemskapen i olika klubbar och prenumerationer är inne.
Även i år har jag varit uppbragt och över mig uppgiven över hur dåligt det fungerat med brevleveranser. Om de förr fanns postmästare så har dessa idag förbytts mot mästare av prokrastinering. Eller möjligen rent av mästare av desinformation och utebliven leverans. Så för att om möjligt inte slita mer på tålamodet så får Teknikens Värld utgå. Det kommer garanterat vara säkrare att köpa tidningen på ICA än att hoppas på att den ska landa i brevlådan. Dessutom spar jag någon krona på kuppen.
Även så kommer jag inte att förlänga medlemskapet i SAAB-klubben. Det låter möjligen mer högtravande än vad det i praktiken är. Jag blev medlem i november enkom i syfte att ge tidningen med Carl, Claes och kollegor en bättre chans att få igång ett magasin. Allt efter OK-förlagets nesliga hantering och hårdhänta optimering av sin verksamhet. Det är inte det att produkten i sig skulle vara värd att främja eller stödja. Mer det att det nu kommit två alternativa sätt att skaffa tidningen, när den väl landar på diskarna. Då känns det rimligare att ta den extra portokostnaden men skippa klubben. Spiken i kistan var faktiskt intervjun med ordf som gästade Våra_klassikers podd i utgåva 29. Det brukar ju sägas att man bör skilja på person och rollen man axlar. Men det var något som triggade en aversion i största allmänhet. Möjligen spelar det även in att totalpriset för enkom två tidningar, blir skyhögt. Då tar jag hellre portot två gånger om året.
Att det finns ett och annat medlemskap i övrigt som kommer få förfalla står bortom tvivel. Garanterat blir det inget omtag med Trabantklubben, det törs jag utlova. Även Citroen-klubben hänger på gärdesgården så att säga. Men brasklapp föreligger.
Om ägaren till denna kulturvagn möjligen har en längtat till landet, ska jag låta vara osagt. Men ”landet” borde i alla fall sända en tacksamhetens tanke till ägaren. Som just har den goda smaken att hålla fast vid en så härlig SAAB.
Historiskt sett så har jag haft turen att istället vända detta till min fördel och nyttjat möjligheten att fynda udda objekt på bilfronten. Den klassiska Taurusius Flex här bredvid var just ett sånt objekt, men det var ju 10 år på dagen sedan den 23 januari.
Härförleden hade jag vägarna förbi i grannskapet till föräldrahemmet lite längre upp i gnällbältets tätskogsområden. Även om jag är där regelbundet så är det väl inte var dag som man gör en exkursion runt om i kvarteren. Plötsligt föll allt på plats – precis som jag mindes det, där stod den mörkröda 900’an precis som den gjort sedan 1988! Även om huset verkade ha bytt kulör så har de i alla fall haft den goda smaken att låta bilen vara kvar.
Okej, jag erkänner – rastlöshet föder impulser hos mig… Och visst, det är väl dessa som räddar min mentala frid dessa dagar då det inte händer så mycket. Sååå av det SAABSKA snikåret 2013 återstår – nada!