Okej, jag erkänner, jag är rastlös så i i den. Delarna till min kära Taurus ligger ock skakar landsväg på andra sidan Atlanten, nu senast var de synliga i trakten av Memphis. Så utsikten att få sätta tänderna i denna känns långt borta.

Så vad göra? På blocket fanns en Fiat Uno med blott 9 (nio) ägare och defekta bromsar. Köpläge? Nja, telefonpåringingen gav vid handen att ägaren, en utblottad student, nu beslutat sig för att nyttja cykeln för att ta sig de 800 metrarna till utbildningens högborg, alltsammans förmedlat via dennes moder som var behjälplig över telefon. I samma andetag meddelade hon att intresset varit stort och det ringde hela tiden. Så med andra ord inte läge att framföra ett skambud i ambition att bli ny vårdare till denna.

Men men, bilden på objektet ovan fick mig i alla fall att dra mig till minnes att jag sett en annons på www.Orebrotorget.se för en tid sedan, nån sån där skum annons om en bil till ett historiskt lågt pris, så pass lågt att det inte ens kändes lönt att ringa. Att nu fastighetsmäklarna kör med lockpriser för att driva upp budnivåerna känns ju som allmän kunskap och på senare tid verkar även en och annan glad bilsäljare anammat samma principer, ett lågt pris i annonsen och någon luddig skrivning typ eller bud, eller ännu hellre, ange priset för bilen utan diverse bra och ha saker, typ däck och motor osv.

Nåväl minnet gav vid handen att jag i begynnelsen – eller sådär ett par veckor sedan forskat lite kring vart denna bil borde kunna ha sin hemvist – namnet i annonsen verkade faktiskt höra samman med personen med det mobilnumret som angavs i annonsen. Dessutom verkade personen bo i grannskapet, visserligen inte på vår gata men bra nära, ett par tvärgator bort och lite till.

Så det kändes som ett läge att ta fram cykeln för årets första tur, och framför allt, den första turen på den här sidan stan. Nu ska jag inte påstå att jag på nått vis känner den här delen av Örebro, som barn huserade jag på Berggatan på norr och lite kring bromsplan osv. Därefter följe en herrans massa år i exil, för att först vid 30 års ålder mer ingående få lära mig den stora handels och sjöfartsstadens villande gator.

Sagt och gjort, fram med min stolta springare i form av en Crescent CityBike anno 1990, den där svarta modellen med röd gaffel och pakethållare fram för portföljen. Ett mindre klokt val kom jag att inse, ja inse med samma som ändalykten landade på sadeln vars klädsel varit sprucken de senaste 4 åren. Sadelstoppningens mjuka inre har nog mer övergått till att husera all den väta som fallit sedan midsommar, ty ack vad blöt jag blev där bak. Ett läge för snabbt byte till sambons kära Briceburg från Pryltema istället och iväg över isbelagda gator i riktning sydvart.

Ett par minuter senare och ett par vändningar, så stod jag framför den fina Fiaten, och visst den var jämnfärgad, begynnande rost i skärmkanter, oroväckande rost i nederkant av framdörren osv men inte direkt någon köpkänsla. Lika bra att ställa kosan mot den trodda hemvisten för den där konstigt prissatta bilen strax i närheten. Ett par funderingar över hur kartan sett ut på nätet och iväg. Några minuters irrfärd och sedan befann jag mig på en parkering som visade sig husera just en sådan bil av det märket som utannonserats. Jag tog ett litet notat på regnumret och trampade hemåt.

Väl hemma företogs den sedvanliga hedersstunden med inloggning på transportstyrelsens hemsida, framtagande av fordonsuppgifter, begrundande av antal ägare och senast noterad mätarställning. Beställande av faxutdrag och den spända väntan på att det ska plinga till i mailboxen med pdf-filen från faxboxen. Någanstans mitt däri så lyfte jag luren, slog numret till annonsören och saken var som vi väl kan säga – historia.

Så nu gott folk låt mig presentera André en Citroen AX anno 1994. Prislappen var väl som en bättre magnumflaska Champagne eller nått. Nu återstår väl att se om den ger lika mycket huvudvärk som de ädla dryckerna.:-)