Importera bil – eller att uppfinna hjulet, igen…

Att få importera sin egen bil, det har länge varit min dröm. Kanske är det mer tanken på att lyckas hitta just den där bilen som man länge letat efter, i det där speciella utförandet med just den å den utrustningen som lockar. Eller så är det kanske tanken på att få ge efter för frestelsen när man står där någonstans ute i spenaten och hittar nått sånt där som bara säger ta med mig hem.

Summerar jag mina samlade erfarenheter av just det här med att importera bilar ihopsamlade till dags dato så är dem *noll*. Min bror köpte dock en Audi nån gång på 90-talet som stod på tyska exportplåtar, men den var hemma i trakten när han väl gjorde affär. Och min svärfar han lär ha släpat hem en rostbenägen Merca ungefär i samma veva. Visst, torrsimmat har jag och läst det mesta om vad man ska tänka på, införselregler och vilka intyg ska ska med osv, men torrsim är ju just torrsim.

Här förleden så råkade jag snubbla över en Volkwagen som stått i Sverige en längre tid, dock med ett förflutet i ett av de där länderna som alla varnar för när det handlar om att ta hem bilar, jag talar förstås om Schweiz. Som lök på laxen så har ägaren råkat glömma att stanna vid tullen när den väl gick över gränsen med bohaget vid hemflytten. Alltså ett dubbelt “No No” om man väl ska leta objekt att importera. Dels ska den tullas, dels ska den momsas och framför allt, det skulle den ha gjort för en hel massa år sedan. Än mer kompromenterande råkar vara att ägarinnan dessutom skickat tillbaka registreringsskyltarna till Schweiz så bilen är nu avförd ur alla register… Behöver jag säga att jag verkligen skulle vilja ha den, kanske just för att det är ett väldigt svårt case att få in i svenska rullor…

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.