Nu när höstluften så smått börjar skvallra om att cykling inte är en sysselsättning ämnad för dem likt mig är frusen av sig, ja då är det väl dags att summera sommaren 2017. Som den minnesgode läsaren säkert direkt reflekterat över så har det ju varit påtagligt tyst på vagnparksansvariges inlägg en längre tid. Och visst, det är inte lätt att koka soppa på den där väldigt urlakade spiken som vi lagt i kastrullen nu i snart 1000-talet dagar…

Därmed inte sagt att det inte varit nära, så nära att jag de facto fått göra två resor till Västerås för att först torrsimma i en Mercury Grand Marquis som vägrade starta dag ett,och dag två beväpnade jag mig med ett fräscht batteri och förfasades över missljudet som gav vid handen att minst ett vevlager lagt av…

Eller som i det andra fallet, när jag råkade springa på en Ford Escort Turnier av sen årgång, ja faktiskt sista på svenska marknaden med just den där underbara ägarhistoriken som säger 1 ägare… det äldre paret som framförde den var nog inte medvetna om att de borde låta mig ikläda mig rollen som ägare nummer två och gärna det å det snaraste… Ja skicket var så där ”flashback-aktigt”  men ändå så svårförnimmet att det liksom inte ville fastna i medvetandet – ja nästan som om bilen flög under radar med sin sobra nästan tidlöst transparenta silvermetallic och jag var bara tvungen att ta en bild för att kunna nypa mig i armen när jag kommit hem för att bekräfta att jag verkligen sett den, ja nästan som de där vita älgarna som verkar frodas i Arvikatrakten.

Sen så fortsätter den eviga följetongen med den före detta kollegan som bott i USA och vid återflytten tog med sig en typiskt amerikansk hemmafru-bil vid återflytten. Och där vet väl fåglarna bäst om det någonsin kommer bli så att jag får åka och skärskåda, ty redan i mars så talade vi om det, jag fick ett pris och sen rann det hela ut i sandlådan då de beslutade att de nog behövde ha den över sommaren osv.. Det senaste som hänt i frågan är nog bara att jag kollat om den fått sina airbags utbytta då denna vagn är en av dem famösa som fabrikanten helst tycker att man inte borde köra, i alla fall inte i USA där stämningarna i domstol avlöser varandra på grund av personskador. Oturligt nog har de inte bytts, men det skulle visst gå att få till via ett besök hos åf.

För att inte tala om alla dessa vagnar som jag spontant gått ”all in” på i typ någon halvtimme för att sedan lojt, ja nästan melankoliskt konstatera att jag faktiskt ’inte behöver någon mer bil’. För att i alla fall göra ett axplock, en gul Kangoo inredd som campingbil,  en Chrysler 300M som sjusovit i snart 5 år på någon uppfart i Linkan, Leif’s fantastiska Bluebird som nu stigit en bit i värde till om man nu ska tro säljaren. En och annan terrängrelaterat, en Transit-ambulans, en handfull Fiat av olika valörer och slutligen en SAAB – som jag idag insåg fått gå till de sällare jaktmarkerna. Men väl nog, tre besök på bilskrotens självplock har det minsann blitt:-)