Edit Britparts:-) En vacker dag kanske jag hittar en passande bil till det hela. Tror det lär dröja, rent ärligt.
Kategori: Billöshet
Inlägg där våndan av att vara utan objekt att lägga energin på,
Våndan av att sakna ett skruvobjekt
Det mesta rår nog den skira vårsolen för. Ja den begynnande våndan av att det saknas något kul att skruva med.
Inte för att Diesel-Doris inte för den skull är befriad av förbättringspotential. Mest akut är möjligen att larmet konstant går när man låser bilen. Nu är jag väl inte nödbedd att fixa just det problemet. Stackars Doris rullar inte nämnvärt mycket om dagarna så det gå att jobba sig runt.
Redan i fjol höst fattade jag ett principbeslut – i korta ordalag, skaffa inget annan bil mer än möjligen en Londontaxi. Inte den enklaste av urval. Men samtidigt, det är ju en sån jag haft ambition att skaffa – länge nu..
När nu suget sätter till så blir det lite svårt att effektuera mitt beslut. För utbudet av lämpliga vagnar är milt sagt begränsat. Som ett brev på posten (!?) spårar hjärnan ur och börjar leta andra uppslag och spår… Måtte jag hålla mig på den ”smala vägen” och hålla mig från frestelser från japan eller Kentucky….
Så var det dags att lägga bilåret 2022 till handlingarna.
Även detta år har ett par vagnar passerat garagets lugna vrå. Båda var inte några vagnar som jag egentligen hade tänkt införliva även om båda var trevliga. Men någonstans var ingen av dem ämnade för storverk i min ägo.
Möjligen kan jag väl tycka att Forden Roffe var ett intressant objekt att förlänga livet på. Ska man vara krass var det ingen ekonomisk vinst men väl ett kul projekt att öva felsökning av bil-el på,.
I ärlighetens namn behövs tilläggas att på tal om ekonomi så var ”Ludovico en Audi” verkligen Ebberöds bank och resulterade i en förlorad månadslön på att ha ägt vagnen i typ 50-60 dagar. Men där och då var det Vagnen med stort V som helt plötsligt uppenbarade sig. Ska jag vara krass så var den även en starkt bidragande orsak till att den vagn jag tror jag skulle vilka ha rann mellan mina lätt reumatiska fingrar. Ledsen bilägare H – bara omständigheterna varit annorlunda.
2022 skriver även in sig i min historik sommarregn jag åkte 7 km för fort på 30-sträcka! Inte nog med denna nesa, jag missade även en skyltning om att p-skiva skulle nyttjas på en parkering. Ack ve vilka utsvävningar helt på grund av min ’hemmablindhet’. Samtidigt var det hela en god påminnelse om att trafikregler uppdateras över tid.
Har du tänkt på att stadskärnor numera har en hel palett av tänkbara hastighetsregleringar i tätorten. Här i ”Ö” finns allt mellan 7, 30, 40, 50, 60, ja även 70 om man räknar in matarvägarna in till stan. Lägger man därtill motorvägens 90 ja då är provkartan nära på total. Möjligen saknas 80, 100, 110 och 120 – men i stadstrafik inte rimligt. Därtill finns ju även 10, 15 och 20 på enskilda vägar lokalt, men då är det privata väghållare på industri- och bostadsområden.
När det nu gäller att blicka framåt och ta ut riktningen för 2023 så kan jag torrt konstatera. Än så länge är mitt behov av en vardagsbil lätt obefintligt- eller i alla fall så pass litet att Diesel-Doris lär kunna täcka behovet i närtid. Det lämnar fältet för roligare alternativ öppet. Därmed inte sagt att jag kommer göra slag i saken såvida inte rätt objekt blir tillgängligt till rimliga pengar. Sedan vad rimliga pengar må vara är ju alltid en avvägning och varierar troligen över tid. Frågan om vad som är rätt objekt må även det vara ett synnerligen sluttande plan. Skulle jag göra listan idag skulle den troligen vara kort och koncis. Gemensamt för objekten i fråga är ”mötesplatsen vid trädet”.
Nu slutar inte årets fordonseskapader med detta, i garaget står även knallerten Moffe och väntar på lite blidväder och massa inspiration. Men mer om detta senare – ja säkert långt senare:-)
Som att finna lösningar på problem jag inte har.
För en väldig massa år sedan, ja någonstans under min KY-utbildning så hade vi en kurs i juridik. Mitt kära ex och jag gick samma utbildning och hon var synnerligen begeistrad i att konstruera rättsliga scenarion.
Ja hennes intresse och frenesi var sådan att den stackars inhyrda affärsjuristen till slut svarade något i stil ”uppfinn inte rättsfall som inte finns”. Jag tror att denne syftade på att det alltid finns ett intresse för viss vinning eller fördel som alla som hamnar i en rättstvist har ambitionen att dra nytta av eller få del av. Kanske är det många gånger den där alternativa segern är något som används just i affärsjuridik som en gemensam faktor för att lösa ut tvister.
Jag kan skönja samma driv hos mig själv. Eller ska jag säga feltänk? Under hösten har jag börjat samla delar på måfå. Eller ska jag säga på vinst, eller mer troligt, på förlust. Jag tänker givet på de där udda detaljerna som oftast gick sönder på en viss bilmodell av ett par enskilda årsmodeller i ett specifikt utförande:
Samlandet har väl gått halvbra. De två mest kända ”svagheterna” och misstänkta felkällorna har jag lyckats införskaffa. I sig kanske en bedrift med tanke på att ena detaljen gick ur produktion runt 1989. Den andra verkar man ha hållit liv i produktionen in på 2000-talet så där var det mindre problematiskt.
Här förleden så hade jag turen att sammanstöta med ägaren till just en sådan vagn. Turligt eller kanske tråkigt nog påvisar den dessa symtom där detaljerna i fråga skulle kunna tänkas vara felkälla eller om man så vill lösningen
Vagnägaren i fråga tror mer på att det handlar om en annan inte helt oväsentlig detalj längre bort i mekaniken. Inte heller denna detalj är direkt lättfunnen. De gånger de dyker upp med rätt märkning, alltså med biltillverkarens detaljnummer så är priset låt säga runt 2000 kr när den landat hemma i Sverige uppskattningsvis. Fördelen med just den delen är att den går att byta utan att ta ned massa bitar av drivlinan vilket annars krävs. Så då är ”pris kontra arbetsinsats-faktorn” fördelaktig. 2000 kr för 15 minuters skrivande.
Nämnda bilmodell är väl inte direkt någon volymvagn och tillverkaren i fråga tog det säkra före det osäkra och köpte drivlina från andra tillverkare. Något som teoretiskt i alla fall är bra. Ja för då har delarna bör ju ha funnits på fler modeller än just den jag är nyfiken på. För att nu göra det hela mer spännande så har förstås vagntillverkaren i fråga valt att numrera sina delar på helt eget manér så matchningsproceduren är som att lägga pussel. Ty vad motsvarar detaljen med artikelnummer xxxyyyy i de andra tillverkarnas nummerologi?
Lite som att läsa Kalle anka på utrikiska
Om nu bilmodellen jag imaginärt samlar delar till varit tillverkad 20 år senare så tror jag internet kunnat matcha allsköns träffar framlänges och baklänges. Nu finns nog inte riktigt samma ambition hos dem som är entusiaster kring bilen idag. Den som vet har säkert ingen ambition att delge övriga att detalj X motsvarar detalj y hos annan firma, för y går säkert att hitta för en spottstyver bara man vet var man ska leta. Men visst då skulle ju även jag ta chansen att sälja 3-4 gånger så dyrt:)
I mitt tidigare värv som reservdelshandlare så har jag i viss mån lärt mig att matcha på gehör – och eftersom ingen minns en fegis har jag nu beställt även den där tredje delen. Visserligen inte för en ren spottstyver men väl så pass billigt att jag vågade chansa. Inte för att detaljen än ramlat in i min ägo, men postnord skvallrar om att den är i antågande. Eftersom jag inte har någon bil att sätta den på så kommer jag bara kunna konstatera att det är ännu en detalj som kanske skulle kunna lösa problemet på en bil jag inte har:-)
Eller som man även skulle kunna konstatera, jag lägger pussel utan passande bitar eller objekt att applicera dem på, helt i blindo…
Det svårt att ta sig ur träsket…
En insikt som kommit med åren är vetskapen om min förmåga att ”go all in” när jag väl fattar tycke och intresse för ett ämne.
Det kan ta sig allsköns former, allt från intresset för ett bilfabrikat eller modellserie. Tidningsarkiverandet är kanske det mest handfasta, där det först är klart när alla utgåvor finns katalogiserade och insorterade i kronologisk ordning.
Även så kortlivade intresseobjekt som minibussen som fanns i mitt medvetande lade grunden till en diger lista över potentiella saker att skaffa. Dessbättre inskränkte sig anskaffningen till att få hem ett knippe broschyrer och diverse arkivmaterial från transportstyrelsen.
Men när jag nu i natt vaknade med ett ryck, djupt engagerad i någon form av mentalt letande efter reservdelar i drömmarnas värld. Detta då till ett imaginärt objekt av någon halvt ovanlig vagn. Just det där när sinnet spinner vidare och uppenbarligen låter det omedvetna hålla fast i tanken även när den rimligen borde kunna läggas åt sidan. Ja sånt känns alarmerade om än också lite fascinerande.
Det sägs på samma sätt att vi inte kan ändra det som vi inte kan förutse. Om nu insikten finns att det är möjligen aningen ohälsosamt att fortsätta på inslagen linje – borde jag då hitta andra områden att fokusera mitt intresse på. Eller kommer möjligen nästa intresse spinna vidare och omedvetet kidnappa sinnet likaså?
Jag får erkänna, säker är jag inte. Men min egen teori är att det där stora engagemanget i sig är frukten av att det kanske saknas något annat i tillvaron att nyttja intellektets kapacitet. Frågan är väl snarast, ska jag sitta på läktaren och vänta som värsta panelhönan. Eller är det läge att göra något åt det hela.
Sannolikt är det inte läge att fatta beslut en sen fredagseftermiddag.
Vem är att tacka för entusiastbilens existens?
Jag får nog tillstå att jag stundom kan bli lite irriterad på Klassikers lilla post för presentation av ägaren till fordonen som dem valt att ha som testobjekt till sin köpguide. Inte på något sätt att den dagsaktuella innehavaren skulle vara ointressant.
Men, handen på hjärtat, är det inte den tidigare ägarlängden som möjligen utgjort förutsättningen för vagnens existens. Möjligen har ägaren idag haft smaken, investeringsambitionen, turen eller rent av framsynen att skaffa vagnen. Jag förstår att ur ett rent publicistiskt perspektiv så är det innehavaren som upplåtit vagnen och möjligen är denne som kan presenteras mer ingående. Dem som tidigare har ägt har inte chansen att ge bilden av sig själv eller ge bilden av sin tid som ägare. Sådant lär spela in får man anta.
I senaste numret av Klassiker så har man med en Bentley som nyligen bytt ägare och till just ägaren som är med och presenteras i artikeln. Ägaren, den verktygsnasande Lars från Boråstrakten är ju inte helt okänd för tidningens läsare. Men turligt nog lyckas man även presentera den före detta ägaren från norra Djurgården och ett par anekdoter om sin tid som förvaltare. Dock inte i anslutning till artikeln utan i tidningens andra ända. Det är möjligen guldkornet i tidningen, historien om hur man håller vid i +20 år i en sån imposant vagn och att den verkligen fått smaka på Autobahn osv.
Jag har haft äran att få ta över förvaltandet av en handfull vagnar efter det att långvariga ägare valt att lämna över. För mig har deras förvaltningsberättelser varit bidragande orsaker till att jag trollbundits och strävat efter att få ta vid.
Ty – vad kan toppa att få lära sig processen när en Skanska-medarbetare skaffade bil i Saudiarabien i slutet av 1980-talet som i fallet med samco bin laden. Eller Ericsson-ingenjören som var posterad i Utah köpte en Pontiac som sedermera dubbades till Black Thunder i min kronologi. En berättelse jag gärna hade fått ta del av var hur det kom sig att min Opel Rekord från 1979, kallad Sixten, verkligen bara kom att rulla 3900 mil innan jag fick ta vid 36 år senare. Dessvärre var ägaren så pass dement att gode mannen som höll i trådarna vi försäljningen vare sig hade vetskap eller ville att jag skulle kontakta ägaren alls. Därtill historiken om hur en av tidning-Sveriges publicistfamiljer och deras Audis väl och ve gav ännu lite krydda till innehavet. Tråkigare var bara att vagnen inte höll måttet.
Idag önskar jag innerligt att leksaksbudgeten var större så den stackars Ford Freestar-bussen skulle kunna få ta plats på uppfarten. Men satt att, jag egentligen vill skaffa LondonTaxi så får utsvävningarna och tillika chansningarna hållas till ett minimum. Ja i alla fall inom en väldigt snäv budget. Även här anar jag att det kan rymmas en spännande historieskrivning att upptäcka.
Men samtidigt, om någon av de Hackney-carriages som jag spanat in skulle komma ut till försäljning, ja då finns gott om spännande stoff att brodera ut bilden utifrån. Frågan handlar väl nu mer om det någonsin kommer bli av. Ja tvivlen må stocka sig.
Ombytta roller
Det är inte utan att det känns en smula omvänt. Större delen av sommaren klagade jag på att det var lite för mycket av biltetris i vardagen.
Just där och då var källaren en naturlig tillflyktsort. Visserligen lite ostädad men fullt navigerbar. På senare tid så har dock källaren övertagit rollen av slagfält. Där litteraturansamlingen utgör naturliga hinder att överbrygga närhelst man ska förflytta något i denna labyrint.
Att nu garaget börjar upplevas som en fristad och nära på spatiös känns en smula ironiskt, speciellt eftersom jag alltjämt inte sorterat allsköns bråte som just belamrar garagets golv.
Frågan landar väl i – är det kanske dags att hitta något roligt att ställa i garaget?
Bäst att skynda långsamt
Min lilla egenhet att sända brev till glada fordonsägare har stundom fallit mindre väl ut. Det mest famösa exemplet borde vara den stackars ägaren till en Daewoo.
I våras sände jag en hälsning till nämnde ägare och bad om att få ringa för att ställa några frågor. Mycket slående var att jag hann ringa en signal, presentera mig och sedan sa det klick. Nästa påringning landade direkt i upptaget, mitt nummer sannolikt blockerat och vips var alla chanser att få svar på mina funderingar lagda på hyllan.
Även samma vår hamnade ett, för mig och londontaxi-klubben, ”nytt” och okänt exemplar hamna på mitt fokus. En vacker dag kommer jag förhoppningsvis kunna bena ut alla spännande förvecklingar nämnda vagn givit det halvår som gått. Men det involverar allt från brevskrivande, mailande och snudd på skallgång men ambitionen att få tag på ägaren.
Men idag nöjer jag mig med att säga ägaren; ”Tack K, för att jag fick ställa lite frågor! Synnerligen spännande att få lära sig lite mer om hur det är att ha ett snart 40 år långt engagemang för en vagn”.
När målbild och menyns utbud missmatchar
Mitt verkliga behov av bil motsvaras av sån här;
.jpg#/media/Fil:1965_Peel_P50,_The_World's_Smallest_Car_(Lane_Motor_Museum).jpg)
By <a rel=”nofollow” class=”external text” href=”https://www.flickr.com/photos/mrflip/”>Philip (flip) Kromer</a> from Austin, TX – <a rel=”nofollow” class=”external text” href=”https://www.flickr.com/photos/mrflip/”>Philip (flip) Kromer</a> from Austin, TX, CC BY-SA 3.0, Länk>
Men mina ögon fastnar på och sinnet finner intresse för på i blockets utbud;
By <a href=”//commons.wikimedia.org/wiki/User:Kevauto” title=”User:Kevauto”>Kevauto</a> – <span class=”int-own-work” lang=”en”>Own work</span>, CC BY-SA 4.0, Länk
Ja det är inte lätt alla gånger, speciellt inte när tilltänkt budget är än mer diminutiv än vagnen överst….
Disclaimer, båda illustationerna är hämtade från Wikipedia och är publicerade i enlighett med CC BY-SA
Gräv där du står – att spana på bakgårdarna i grannskapet.
För en kort tid levererade moder natur en oväntad snösmocka. Att övriga tillvaron inte riktigt var i fas med nämnda väderchock syns i var och varannan trädgård. Diverse träd och buskar fick ny form eller helt sonika kommer få tas bort.
Yxsnabbt vikingaskepp
Samtidigt så pågår det ständiga flöde av annonser på annonssajter runt om på nätet. Merparten av allt spännande som dyker upp så återfinns de inte direkt i mitt trakt av landet. Just nu skulle jag säga att Linköping verkar vara en spännande plats där flera objekt just nu rågar bli till salu. Nu idag en en-brukar Rover med den starka motorn är ju alltid spännande i sig. Men jag är nog lite mer intresserad av de lite större varianterna.
Fascinerade Fiero
Andra kul varianter att nämna borde vara en Fiero med en ägare i Sverige, dock inte hemtagen i samband med återflytt utan hembeställd av yngling med ambitioner. Pappersarbetet lär ha varit en mardröm och jag noterar att det tog nära ett år att få den pappers-redo innan insats. Då var modellen redan skrotad och världen gått vidare. Inte konstigt att mätarställningen så här 30+ år senare möjligen snurrat upp ca 10 000 mil.
På grannskapets bakgårdar
Att jag råkar husera i ett grannskap där det etablerade Örebro huserat länge är en stor tillgång. Häradet härbärgerar allt från dramaqueen-aktiga italieranare med stegrande hästar och frustande tjurar och vardagsfäiga Porschar. Till jovialiska Morgans och allt där emellan. I dagarna, ja lagom efter snövädrets effekter råkade jag notera en grannes Audi 80 från tidigt 1990-tal. Nu ska jag på intet sätt ranka ned Audin, men nämnde granne har betydligt mycket mer spännande vagnar. Primärt då med stjärna i fronten. Så den ultra-realistiska helgalvaniserade Ingolstäter’n med lagom-motorn på 2 liter och 115 hästkrafter känns lite som en katt bland hermelinerna.
Oavsett, modellen ligger undertecknad varmt om hjärtat. Möjligen så pass varmt om hjärtat att det kan bli aktuellt med att sända en liten hälsning…. Kanske får jag anledning att presentera nämnda ädelsten närmare?