Ett kort betyder – ja vadå?

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga “ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!

 

Så var det det här med bilvalet…

Saturn i snöskrud

I mitt hushåll så får jag ibland frågan från min närstående och kanske inte allt för entusiastiske hustru hur *fnutt* det kommer sig att det där trånandet efter bilen av fabrikat A kan förbytas tillsynes i ett ögonblick till fabrikat B, C eller rent av Z, X eller Y.

Minst lika ofta får jag krypa till korset och säga att man får mätta mun efter matsäck, eller äta från meny. Leva i nuet eller rent av säga att det är bättre med en bil på uppfarten än tio i blockets bevakningslistor. Ja det sista var väl en omskrivning som säkert kommer gäcka folklivsforskare i framtiden.

När dessa rader skrivs så ser topp tre-listan på drömobjekt ut enligt följande; den diskreta röda Saturn-bilen från i vintras, den lågmilade Chevrolet Corsican jag såg för4-5 år sedan på blocket och kanske den stadskamouflerade Hyundai Matrix som figurerat hör på sida. Vart och ett av objekten har jag skärskådat registermässigt och känner mig trygg i att ha gjort min due diligence inför ett eventuellt köp.

Den här listan rör sig likt en älv ständigt och meandrar fram och tillbaka. På samma vis kan säkert någon av dessa objekt i en handvändning avpolletteras och raskt ersättas med något annat kul ’som jag alltid drömt om’. Just det epitetet har nog min sköna jag delar frukostbord med hört till leda och innebörden i hennes ögon är nog lika urvattnad som utspätt is-tea.

Nu ska ju erkännas att det här med nästa objekt legat lite på lut allt sedan Pellefant lämnade garaget. Inte det att garaget prompt måste ockuperas av något. Om det just så skulle vara fallet så skulle Diesel-Doris med lätthet kunna fylla tomrummet. Nej – det handlar nog mycket om det där med att sätta sig in i något annat, ja kanske utmana sig att lära något mer. Det ska även tillstås att det kan ju handla om att fräscha upp kunskaperna med att skruva något som jag skruvade med i ungdomen.

I bakhuvudet finns en Citroën GS/GSA som redan figurerat här i bloggen. Just Citroëns mellanstora, tekniskt komplexa rostburkar ligger varmt om hjärtat eftersom det var min första bil. Just att dessa bilar är komplexa rostburkar har ju inte direkt gjort urvalet av objekt att satsa på större. Noga räknat så tror, iallafall car.info, att vi har 338 stycken i landet. Glädjande nog hittas även en av de utrotade GS Birotor med wankelmotor i listningen. Och på tal om utrotning så skrotades 8 stycken det gångna året.

Om det blir något nytt, hör jag dig fråga? Även jag är lika frågandes – det vet man ju först när man får tummen ur. Statistiskt sett så talar det för att nästa bil inte alls är någon av dem ovan nämnda. Ett omnämnande som potentiellt objekt i mina spalter verkar nog snarast vara en garant för att ett förvärv ofelaktigen kommer gå i stöpet…

När blir en bilmodell en klassiker?

Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar “Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.

Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.

Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.

Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av “Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk “organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…

Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk “mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!

Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…

På bilfronten, intet nytt. Men väl några gamla uppslag?!

I brist på att Blocket ska leverera ett eller annat spännande uppslag så rådbråkade jag mitt sinne.

Och vips dök ett och annat minnesfragment om tänkbara eller otänkbara kandidater upp för mitt inre. Kanske en sån där udda stapelmodell från Ford’s amerikanska verksamhet… Ja namnet lät ju bekant Escort men av en senare årsmodell än när karosspressarna i Europa spottat färdigt. Meeen säljaren har ju inte svarat på meddelanden sedan hösten 2017….

Eller kanske en lika bantad Chevrolet Corsica om än svensksåld med ett par lagerår i frihamnen, lagom basutrustad med 4:an och grundmodell… Men ack var det inte som så att säljaren sa att hon helst hade sett ett bud i 6-siffriga tal?

Ja – det lutar väl åt att det fanns en orsak till varför aldrig blev någon affär trots allt?!

Ordnung muß sein! Garaget är åter en skruvarena

Så var det dags att säga tack och farväl till allas vår Rödingen. en dryg månad och några dagar efter inköpet så tror jag mig ha insett att det här med bilköp är långt mycket svårare än det tidigare varit. Inte nog med att bilar idag verkar vara mekaniskt mer känsliga och därmed större risk att gå på en rejäl mina. Men även jag har väl utvecklat någon liknande kontaktallergi till saker som bara nästan lyckas fylla checklistan – ja hustrun kan nog gå i god för att det är väldigt komplicerat för mig att köpa något tekniskt utan att ha gjort en långtgående konkurrentanalys och därtill kvalitetsutvärdering. Men visst, de gånger jag väl handlar så blir jag väldigt nöjd – ibland som på rikssvenska, ibland i värmländsk dialektal kontext (läs; besviken/ “urledt trött på”).

Nu var det väl på målsnöret som just Rödingen kom att landa på något som kan likna onåder. Var och en av pusselbitarna i nämnd ordning:
*Platsbrist – det är svårt att hålla rangerbangården rörlig med tre bilar på samma uppfart. framför allt om det faktiskt borde vara en plats till för att hålla garaget “skruvbart”.
*Lacken på motorhuven – tanken på omlack har varit ständigt närvarande men inte helt enkel att motivera eftersom det sällan blir så bra som man önskar för dem pengarna.
*Bristen på fotstöd för vänsterfoten och avsaknaden av farthållare – på det hela petitesser men det är just sånt som är tröttande i längden

Nu lär Rödingen istället få byta ort till staden på A i österled och vara extrabil när Herr R är sporadiskt hemförlovad från jobbet i söder. Jag kommer garanterat sakna bilen men samtidigt även känna att min vardag blir lite enklare varje gång trädgårdsmaskinerna behöver in på översyn, eller när nya köksstommar ska byggas till någon lägenhet, eller när ett flyttlass måste mellanlanda några dagar mellan lägenhetsbyten eller när jag bara vill få in Diesel-Doris på oljebyten, eller cyklarna ska in för däckbyten till dubbdäck eller eller eller, ja du förstår säkert att det är svårt att ha en bil som bör få vila i garaget om den den tar upp just de kvadratmetrarna man behöver till massa annat akut.

I sommarhettan lurar bilköpen i vassen?!

Det är dags att summera sommarmånaden Juli 2018 – på det personliga planet så har jag nog slagit rekord i att torrsimma på bilköpsfronten…. Hela 4 olika vagnar har jag varit ute på vift för att beskåda.

Det började med den underbara Rover-vagnen som dessvärre inte riktigt hade motor nog att få med hem uppe i Insjön. Läs mer…

Då var det så smått dags igen…

Det har gått snart 10 1/2 år sedan jag gjorde en postning om att det vankades resa till Norrland för att avhämta en Pontiac Bonneville. Med facit i han har det har varit åtminstone 7 år av frekvent bilbytande och 3 år av djuplodande blocketkollande. Å visst – jag har svårt att sticka under stol med att bilbytandet minskade drastiskt när den dagliga sysselsättningen låg på bekväma 7 minuter av cykling kontra att betala 85 kr dagen bara för att parkera.

Nu faller det sig väl inte bättre än att jag efter synnerligen djupa våndor, frekvent fel-letande och allmänt försökt att inse att det är läge att skaffa nått att åka med. Diesel-Doris må förlåta, men det kostar alldeles för mycket att betala i skatt och försäkring för nått som sällan rullar.

Så, om allt faller på plats så rullar undertecknad, idag mot lärdomens näste för att avhämta “Puck”. Puck besitter på pappret följande fina egenheter; en träfärgad CD-stereo, en tistel-lila lackering, fyra hjul och en ratt, ja utöver ett fjäderbrott och ojämn bromsverkan det vill säga..

Med lite tur blir det uppdatering framåt aftonen.

Ännu intet nytt på bilfronten….

Nu när höstluften så smått börjar skvallra om att cykling inte är en sysselsättning ämnad för dem likt mig är frusen av sig, ja då är det väl dags att summera sommaren 2017. Som den minnesgode läsaren säkert direkt reflekterat över så har det ju varit påtagligt tyst på vagnparksansvariges inlägg en längre tid. Och visst, det är inte lätt att koka soppa på den där väldigt urlakade spiken som vi lagt i kastrullen nu i snart 1000-talet dagar…

Därmed inte sagt att det inte varit nära, så nära att jag de facto fått göra två resor till Västerås för att först torrsimma i en Mercury Grand Marquis Läs mer…

I dessa tider av brexit – dags för en brittisk vagn månde?

Jag är uppvuxen i ett hem där boken “Allt om bilen” utgiven av Motormännen/Det Bästa’s förlag stod som källa för en stor del av mina teoretiska kunskaper om bilens konstruktion och vårdande av den samma.

För ett år sedan lyckades jag hitta ett eget exemplar på en loppis och det var ett kärt och väldigt hemtamt återseende. När jag idag tittar på de rika illustrationerna så slås jag av hur många brittiska vagnar som fått stå modell för allsköns av ingreppen, rostlagning av framskärmar på en Morris Minor, eller påfyllning av Bromsvätska i en Cortina  Läs mer…

Körjournal?! Håller man på med sånt än?

i mitt bilägandes barndom så förde jag körjournal, ja ni vet en sån där sladdrig litet tunt häfte där varenda liten tankning pliktskyldigt plitades ned med mätarställning, körd sträcka och tankad mängd. Inte för att det fanns något lagmässigt krav, men för att det liksom bara kändes lite mer vuxet att föra bok på utgifterna och antalet mil som tillryggalagts sedan senaste visiten vid pumpen.

Inspirationen kom säkert från farsan med ett förflutet som glassbilschaufför så föll det sig väl naturligt Läs mer…