Kategori: Billöshet

Inlägg där våndan av att vara utan objekt att lägga energin på,

Anar jag en trögare marknad?

Publicerad den

Veckan som passerade bjöd på en ett ovanligt fenomen. Inte mindre än TVÅ säljare på blocket återkopplade till mig på telefon! För den som inte varit bilspekulant på ett tag, må kanske inte höja på sina ögonbryn. Men för alla oss som ständigt försökt få säljarnas uppmärksamhet må vara förbryllade. Möjligen kan man ana en kantring i marknaden.

Nu ska det tilläggas var det ju inte heller några totalt optimistiskt prissatta vagnar heller det handlade om. Utan några av de mer realistiskt prissatta dito.: En Citroën 2CV under 70 och en 80-tals amerikanare med V8 under 35!

Anar man möjligen att marknaden är en smula trögare och allt inte springer iväg av sig själv?!

När tvivlen slår sina klor i sinnet

Publicerad den

I mitt polycykliska bilintresse så cirklar bilintresset runt flera olika vagnar och inriktningar.

Över tid har det varit ett antal cirklar som alltsammans roterat i. Allt från Audi från min uppväxt, Volvo kombis under åren de var överkomliga. Akterladdade Skoda och diverse andra östeuropeiska lågvattenmärken. Även dessa från sommarsemestrarna bakom järnridån. Och i mer vuxen ålder en tanke på London Taxis – som bevisligen alltjämt finns på näthinnan.

Just London Taxi-spåret har även emanerat i ett smärre reservdelslager av känt felande detaljer. Här någonstans så börjar misströstandet och tvivlen sätta sig i sinnet. Inte minst för prisbilden för det senaste objektet visade sig vara helt väsensskilt från mitt estimat.

Frågan är möjligen om det må vara läge att växla fokus för mitt intresse? Kanske sadla om och lägga fokus på något av de andra spåren?

(över-)Analyserade drivkrafter

Publicerad den

Såhär med bara någon vecka kvar inför det att årets stresstest. Då i form av semestern hägrar pågår en smärre kamp i mitt huvud. Det kan yttra sig i många olika faser och planer.

Allt från att sondera alla annonssajter efter lämpliga objekt. Fundera på om det finns spännande vagnar jag i borde uttrycka intresse för. Överväga alternativa vagnval. Reflektera över vad jag verkligen vill ha. Även fundera på hur jag ska lyckas bli av med kandidaten om kemin inte infinner sig.

Än mer förvirrat kan det bli när jag försöker sätta objektet i någon form av projektkontext. Här nedan ett försök till Youtube-uppslag för hur ett avhämtande långt bort i landet skulle kunna utspela sig. En plan timead och klar inte helt ovärdig en viss Charles Ingvar.

Här någonstans börjar det allt som oftast gå upp för mig,
-ett; Köpet är sällan det svåra – ja om nu väl säljaren svarar – och det är det ju inte alltid:-)
-två; Logistiken har blivit så mycket mer problematisk ju äldre jag blivit. Helt plötsligt ska det vara platsbiljett på tåget, ja rent av snabbtåg med frukost.
-tre; Ja vad gör jag om jag helt plötsligt vill komma ur ägandet? Hur mycket kommer jag gå back, eller kommer jag ens lyckas sälja?
-fyra; Vad har jag för vision med förvärvet? tänker jag att det ska vara något att bruka, skruva eller visa upp?

När allt detta sköljt över mitt sinne, ja då är det inte alltid kompassriktningen känns given. Nej skulle jag idag sätta en blank 25-öring på vad nästa objekt som landar på uppfarten verkligen kommer vara. Ja då får jag faktiskt bli svaret skyldig. Det är inte omöjligt att det skulle bli något helt annat än vad min vision är för stunden. Ty det nog bättre att köpa något som man tror man kan bli av med. När det stadiet av bilägandet står för dörren. Det behöver ju inte vara drömbilen av idag som är mest lättsåld…

Våndan av att sakna ett skruvobjekt

Publicerad den

Det mesta rår nog den skira vårsolen för. Ja den begynnande våndan av att det saknas något kul att skruva med.

Inte för att Diesel-Doris inte för den skull är befriad av förbättringspotential. Mest akut är möjligen att larmet konstant går när man låser bilen. Nu är jag väl inte nödbedd att fixa just det problemet. Stackars Doris rullar inte nämnvärt mycket om dagarna så det gå att jobba sig runt.

Redan i fjol höst fattade jag ett principbeslut – i korta ordalag, skaffa inget annan bil mer än möjligen en Londontaxi. Inte den enklaste av urval. Men samtidigt, det är ju en sån jag haft ambition att skaffa – länge nu..

När nu suget sätter till så blir det lite svårt att effektuera mitt beslut. För utbudet av lämpliga vagnar är milt sagt begränsat. Som ett brev på posten (!?) spårar hjärnan ur och börjar leta andra uppslag och spår…  Måtte jag hålla mig på den ”smala vägen” och hålla mig från frestelser från japan eller Kentucky….

Så var det dags att lägga bilåret 2022 till handlingarna.

Publicerad den

Även detta år har ett par vagnar passerat garagets lugna vrå. Båda var inte några vagnar som jag egentligen hade tänkt införliva även om båda var trevliga. Men någonstans var ingen av dem ämnade för storverk i min ägo.

Möjligen kan jag väl tycka att Forden Roffe var ett intressant objekt att förlänga livet på. Ska man vara krass var det ingen ekonomisk vinst men väl ett kul projekt att öva felsökning av bil-el på,.

I ärlighetens namn behövs tilläggas att på tal om ekonomi så var ”Ludovico en Audi” verkligen Ebberöds bank och resulterade i en förlorad månadslön på att ha ägt vagnen i typ 50-60 dagar. Men där och då var det Vagnen med stort V som helt plötsligt uppenbarade sig. Ska jag vara krass så var den även en starkt bidragande orsak till att den vagn jag tror jag skulle vilka ha rann mellan mina lätt reumatiska fingrar. Ledsen bilägare H – bara omständigheterna varit annorlunda.

2022 skriver även in sig i min historik sommarregn jag åkte 7 km för fort på 30-sträcka! Inte nog med denna nesa, jag missade även en skyltning om att p-skiva skulle nyttjas på en parkering. Ack ve vilka utsvävningar helt på grund av min ’hemmablindhet’. Samtidigt var det hela en god påminnelse om att trafikregler uppdateras över tid.

Har du tänkt på att stadskärnor numera har en hel palett av tänkbara hastighetsregleringar i tätorten. Här i ”Ö” finns allt mellan 7, 30, 40, 50, 60, ja även 70 om man räknar in matarvägarna in till stan. Lägger man därtill motorvägens 90 ja då är provkartan nära på total. Möjligen saknas 80, 100, 110 och 120 – men i stadstrafik inte rimligt. Därtill finns ju även 10, 15 och 20 på enskilda vägar lokalt, men då är det privata väghållare på industri- och bostadsområden.

När det nu gäller att blicka framåt och ta ut riktningen för 2023 så kan jag torrt konstatera. Än så länge är mitt behov av en vardagsbil lätt obefintligt- eller i alla fall så pass litet att Diesel-Doris lär kunna täcka behovet i närtid. Det lämnar fältet för roligare alternativ öppet. Därmed inte sagt att jag kommer göra slag i saken såvida inte rätt objekt blir tillgängligt till rimliga pengar. Sedan vad rimliga pengar må vara är ju alltid en avvägning och varierar troligen över tid. Frågan om vad som är rätt objekt må även det vara ett synnerligen sluttande plan. Skulle jag göra listan idag skulle den troligen vara kort och koncis. Gemensamt för objekten i fråga är ”mötesplatsen vid trädet”.

Nu slutar inte årets fordonseskapader med detta, i garaget står även knallerten Moffe och väntar på lite blidväder och massa inspiration. Men mer om detta senare – ja säkert långt senare:-)

 

Som att finna lösningar på problem jag inte har.

Publicerad den

För en väldig massa år sedan, ja någonstans under min KY-utbildning så hade vi en kurs i juridik. Mitt kära ex och jag gick samma utbildning och hon var synnerligen begeistrad i att konstruera rättsliga scenarion.

Ja hennes intresse och frenesi var sådan att den stackars inhyrda affärsjuristen till slut svarade något i stil ”uppfinn inte rättsfall som inte finns”. Jag tror att denne syftade på att det alltid finns ett intresse för viss vinning eller fördel som alla som hamnar i en rättstvist har ambitionen att dra nytta av eller få del av. Kanske är det många gånger den där alternativa segern är något som används just i affärsjuridik som en gemensam faktor för att lösa ut tvister.

Jag kan skönja samma driv hos mig själv. Eller ska jag säga feltänk? Under hösten har jag börjat samla delar på måfå. Eller ska jag säga på vinst, eller mer troligt, på förlust. Jag tänker givet på de där udda detaljerna som oftast gick sönder på en viss bilmodell av ett par enskilda årsmodeller i ett specifikt utförande:

Samlandet har väl gått halvbra. De två mest kända ”svagheterna” och misstänkta felkällorna har jag lyckats införskaffa. I sig kanske en bedrift med tanke på att ena detaljen gick ur produktion runt 1989. Den andra verkar man ha hållit liv i produktionen in på 2000-talet så där var det mindre problematiskt.

Här förleden så hade jag turen att sammanstöta med ägaren till just en sådan vagn. Turligt eller kanske tråkigt nog påvisar den dessa symtom där detaljerna i fråga skulle kunna tänkas vara felkälla eller om man så vill lösningen

Vagnägaren i fråga tror mer på att det handlar om en annan inte helt oväsentlig detalj längre bort i mekaniken. Inte heller denna detalj är direkt lättfunnen. De gånger de dyker upp med rätt märkning, alltså med biltillverkarens detaljnummer så är priset låt säga runt 2000 kr när den landat hemma i Sverige uppskattningsvis. Fördelen med just den delen är att den går att byta utan att ta ned massa bitar av drivlinan vilket annars krävs. Så då är ”pris kontra arbetsinsats-faktorn” fördelaktig. 2000 kr för 15 minuters skrivande.

Nämnda bilmodell är väl inte direkt någon volymvagn och tillverkaren i fråga tog det säkra före det osäkra och köpte drivlina från andra tillverkare. Något som teoretiskt i alla fall är bra. Ja för då har delarna bör ju ha funnits på fler modeller än just den jag är nyfiken på. För att nu göra det hela mer spännande så har förstås vagntillverkaren i fråga valt att numrera sina delar på helt eget manér så matchningsproceduren är som att lägga pussel. Ty vad motsvarar detaljen med artikelnummer xxxyyyy i de andra tillverkarnas nummerologi?

Lite som att läsa Kalle anka på utrikiska

Om nu bilmodellen jag imaginärt samlar delar till varit tillverkad 20 år senare så tror jag internet kunnat matcha allsköns träffar framlänges och baklänges. Nu finns nog inte riktigt samma ambition hos dem som är entusiaster kring bilen idag. Den som vet har säkert ingen ambition att delge övriga att detalj X motsvarar detalj y hos annan firma, för y går säkert att hitta för en spottstyver bara man vet var man ska leta. Men visst då skulle ju även jag ta chansen att sälja 3-4 gånger så dyrt:)

I mitt tidigare värv som reservdelshandlare så har jag i viss mån lärt mig att matcha på gehör – och eftersom ingen minns en fegis har jag nu beställt även den där tredje delen. Visserligen inte för en ren spottstyver men väl så pass billigt att jag vågade chansa. Inte för att detaljen än ramlat in i min ägo, men postnord skvallrar om att den är i antågande. Eftersom jag inte har någon bil att sätta den på så kommer jag bara kunna konstatera att det är ännu en detalj som kanske skulle kunna lösa problemet på en bil jag inte har:-)Eller som man även skulle kunna konstatera, jag lägger pussel utan passande bitar eller objekt att applicera dem på, helt i blindo…

Det svårt att ta sig ur träsket…

Publicerad den

En insikt som kommit med åren är vetskapen om min förmåga att ”go all in” när jag väl fattar tycke och intresse för ett ämne.

Det kan ta sig allsköns former, allt från intresset för ett bilfabrikat eller modellserie. Tidningsarkiverandet är kanske det mest handfasta, där det först är klart när alla utgåvor finns katalogiserade och insorterade i kronologisk ordning.

Även så kortlivade intresseobjekt som minibussen som fanns i mitt medvetande lade grunden till en diger lista över potentiella saker att skaffa. Dessbättre inskränkte sig anskaffningen till att få hem ett knippe broschyrer och diverse arkivmaterial från transportstyrelsen.

Men när jag nu i natt vaknade med ett ryck, djupt engagerad i någon form av mentalt letande efter reservdelar i drömmarnas värld. Detta då till ett imaginärt objekt av någon halvt ovanlig vagn. Just det där när sinnet spinner vidare och uppenbarligen låter det omedvetna hålla fast i tanken även när den rimligen borde kunna läggas åt sidan. Ja sånt känns alarmerade om än också lite fascinerande.

Det sägs på samma sätt att vi inte kan ändra det som vi inte kan förutse. Om nu insikten finns att det är möjligen aningen ohälsosamt att fortsätta på inslagen linje – borde jag då hitta andra områden att fokusera mitt intresse på. Eller kommer möjligen nästa intresse spinna vidare och omedvetet kidnappa sinnet likaså?

Jag får erkänna, säker är jag inte. Men min egen teori är att det där stora engagemanget i sig är frukten av att det kanske saknas något annat i tillvaron att nyttja intellektets kapacitet. Frågan är väl snarast, ska jag sitta på läktaren och vänta som värsta panelhönan. Eller är det läge att göra något åt det hela.

Sannolikt är det inte läge att fatta beslut en sen fredagseftermiddag.

Vem är att tacka för entusiastbilens existens?

Publicerad den

Jag får nog tillstå att jag stundom kan bli lite irriterad på Klassikers lilla post för presentation av ägaren till fordonen som dem valt att ha som testobjekt till sin köpguide. Inte på något sätt att den dagsaktuella innehavaren skulle vara ointressant.

Men, handen på hjärtat, är det inte den tidigare ägarlängden som möjligen utgjort förutsättningen för vagnens existens. Möjligen har ägaren idag haft smaken, investeringsambitionen, turen eller rent av framsynen att skaffa vagnen. Jag förstår att ur ett rent publicistiskt perspektiv så är det innehavaren som upplåtit vagnen och möjligen är denne som kan presenteras mer ingående. Dem som tidigare har ägt har inte chansen att ge bilden av sig själv eller ge bilden av sin tid som ägare. Sådant lär spela in får man anta.

I senaste numret av Klassiker så har man med en Bentley som nyligen bytt ägare och till just ägaren som är med och presenteras i artikeln. Ägaren, den verktygsnasande Lars från Boråstrakten är ju inte helt okänd för tidningens läsare. Men turligt nog lyckas man även presentera den före detta ägaren från norra Djurgården och ett par anekdoter om sin tid som förvaltare. Dock inte i anslutning till artikeln utan i tidningens andra ända. Det är möjligen guldkornet i tidningen, historien om hur man håller vid i +20 år i en sån imposant vagn och att den verkligen fått smaka på Autobahn osv.

Jag har haft äran att få ta över förvaltandet av en handfull vagnar efter det att långvariga ägare valt att lämna över. För mig har deras förvaltningsberättelser varit bidragande orsaker till att jag trollbundits och strävat efter att få ta vid.

Ty – vad kan toppa att få lära sig processen när en Skanska-medarbetare skaffade bil i Saudiarabien i slutet av 1980-talet som i fallet med samco bin laden. Eller Ericsson-ingenjören som var posterad i Utah köpte en Pontiac som sedermera dubbades till Black Thunder i min kronologi. En berättelse jag gärna hade fått ta del av var hur det kom sig att min Opel Rekord från 1979, kallad Sixten, verkligen bara kom att rulla 3900 mil innan jag fick ta vid 36 år senare. Dessvärre var ägaren så pass dement att gode mannen som höll i trådarna vi försäljningen vare sig hade vetskap eller ville att jag skulle kontakta ägaren alls. Därtill historiken om hur en av tidning-Sveriges publicistfamiljer och deras Audis väl och ve gav ännu lite krydda till innehavet. Tråkigare var bara att vagnen inte höll måttet.

Idag önskar jag innerligt att leksaksbudgeten var större så den stackars Ford Freestar-bussen skulle kunna få ta plats på uppfarten. Men satt att, jag egentligen vill skaffa LondonTaxi så får utsvävningarna och tillika chansningarna hållas till ett minimum. Ja i alla fall inom en väldigt snäv budget. Även här anar jag att det kan rymmas en spännande historieskrivning att upptäcka.

Men samtidigt, om någon av de Hackney-carriages som jag spanat in skulle komma ut till försäljning, ja då finns gott om spännande stoff att brodera ut bilden utifrån. Frågan handlar väl nu mer om det någonsin kommer bli av. Ja tvivlen må stocka sig.

Ombytta roller

Publicerad den

Det är inte utan att det känns en smula omvänt. Större delen av sommaren klagade jag på att det var lite för mycket av biltetris i vardagen.

Just där och då var källaren en naturlig tillflyktsort. Visserligen lite ostädad men fullt navigerbar. På senare tid så har dock källaren övertagit rollen av slagfält. Där litteraturansamlingen utgör naturliga hinder att överbrygga närhelst man ska förflytta något i denna labyrint.

Att nu garaget börjar upplevas som en fristad och nära på spatiös känns en smula ironiskt, speciellt eftersom jag alltjämt inte sorterat allsköns bråte som just belamrar garagets golv.

Frågan landar väl i – är det kanske dags att hitta något roligt att ställa i garaget?