Kategori: Billöshet

Inlägg där våndan av att vara utan objekt att lägga energin på,

2025 – det förlorade året, en resumé

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

I kalendern står det december. Ju typ halvvägs in i mot lucia är det allt. Det är kanske lika väl att redan i dag greppa tangentbordet för att försöka summera det i mångt och mycket förlorade året 2025.

Som säkert en och annan av er känner till så diagnostiserades min kära hustru av cancer i svalget i april. Detta efter en lång radda av besök i primärvården där man notoriskt blundade för alla symtom och hävdade att det var virus som gav känningarna. Så om januari fram till mars var otaliga försök att få hjälp på vårdcentraler och privatpraktiker. Så var resan därefter, en myriad av besök dagliga besök ”på jobbet” så att säga. Det är lite splittrat att vara it-tekniker på regionen för att samtidigt vara närstående till en av regionens behövande invånare. Turerna fortgick fram långt efter att industrisemestern var lagd till handlingarna. Så den planerade fritiden i garaget förbyttes abrupt mot att vara sondmatnings-ansvarig, logistisk-ansvarig, färdtjänst-ansvarig, matgeneral och jourhavande medmänniska när allt annat inte riktigt fungerat i livet. ”Vi” är ännu inte tillbaka till någon direkt vardag utan brottas med komplikationerna efter cellgifter och speciellt med strålnings effekter med söndertrasade slemhinnor i svalget. Men det är i alla fall inte helt nattsvart.

Så dierkt ljust har det inte varit på bilfronten heller. Året inleddes i stor stil med auktionsfyndet ”Alkoholisten”. En Ford Focus av den där tidiga ”miljösatsningen” där Etanol var hippt och på tapeten. Just mitt exemplar gav i alla fall 7-8 månader av upplevelser och intryck. Ja det var så länge jag orkade hålla ut innan det blev respass till skroten för eländet. På något vis fanns det ett uns terapi i att ha en riktigt värdelös vagn vars tillkortakommanden mest utgjorde lite spännande avbrott i den annars jobbiga vardagen.

Annars så har alla mina inköpsprojekt kommit på skam. Men ovanligt nog för min del så har jag faktiskt haft tillfällen att få åka och titta på en del teoretiskt spännande. Eller vad sägs om Trabant Tramp/Kübel av mediakänt ursprung, En Volvo 240 GLT som var perfekt på 7 meters håll eller i alla fall inte sedd underifrån. En Volvo 940 LTT på bilfirma här i stan. Därtill var jag lovad att få titta och köpa en Citroen 2CV ”AZAM” eller Lyx-Belgare som någon kallade dessa för. Där lyckades någon annan tjata sig före och gjorde affär dagen innan jag var lovad att det absolut var första möjliga tillfälle att bese härligheten. (Lite bittert).

Sedan finns ju alla vagnar jag av en eller annan anledning tappat sugen på innan jag kom iväg. Mest berömt fall av kalla fötter var när jag lyckas prisförhandla till mig ännu en Trabant Tramp. Men denna gång stående i England. Insikten exakt hur dyr den väl skulle bli innan den stod på uppfarten här hemma fick mig att ovanligt nog för mig  ´ghosta´ den stackars säljaren.

Ett annat missöde var när jag lyckades med det mindre taktfulla att brevledes råka kontakta ägaren till en trevlig uddavagn typ någon vecka efter att denne gått ur tiden. Upprinnelsen var att jag pratat med herren i fråga typ 10 dagar innan jag sände mitt brev. Det oturliga var att han dog tre dagar efter vår konversation. Det hela hade möjligen inte känts lika klavertrampsmässigt om jag inte råkade inleda brevet med några muntra fraser om att det var skönt att han fått komma hem… (syftandes på från lasarettet där han befann sig när vi pratade).

Ja då har vi inte berört de där vagnarna som var på tapeten i somras, typ den lågmilade brandbilen byggd på en Land Rover Series IIB, ja den som behövde passera nålsögat i form av att registreras in i Sverige sådär 5 år efter Brexit med allt vad sånt innebär. Eller för den delen, den Citroen 2CV som har en ägare sedan ny och verkar vara i ett fantastiskt orenoverat gott skick.

2025 kanske inte var fullt så tomt trots allt när jag tänker efter. Men jag tror det bestående intrycket kommer bestå av insikten att livet behöver erövras varje dag, för rätt som det är, ställs allt man tror sig veta om framtiden på ända.

Projektet Carly Simon

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

-”varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt”.

Det går väl inte att komma undan att vart och ett av alla projekt man för sitt inre skisserar, inte sällan just fastnar i att vara på skiss-stadiet. Men för den skull ska man väl inte nedslås på förhand och inte ge vart och ett av dessa frukter av ens tankeverksamhet storstilat, underfundiga eller helt enkelt bara kul projektnamn.

Att helgens tankeövning fått namnet efter den amerikanska sångerskan kom sig väl uteslutande av en slump. synapserna i skallen korskopplade projektet med en fundering om tidsandan möjligen hade någon film som var samma andas barn. I min inte fullt så cineastiskt bevandrade fatabur fanns bara en referenspunkt – filmen ”Working Girl”. Till nämnda film framförde denna Carly ledmotivet ”Let the river run” och den har bitit sig fast hos undertecknad.

Att Car-ly i sig är en kul ordlek som passar bra på en bil ja det gör väl att det automatiskt även bör vara ett superbt projektnamn. Det är på intet sätt ett invektiv utan passar väl som benämning på något utan att på något vis förarga eller förnedra.

Som alltid så är den där initiala projektfasen en ren förlustelse för mig. Att först och främst genomföra alla de skrivbordsstudier som får att företa. Allt från att skärskåda bilens historik via transportstyrelsens rullor. Sedan via privata aktörers rullor nagelfara besiktningshistoriken, hur den tillryggalagda distansen varierat år för år. Rent av hitta digitala spår lämnade via bilgrupper på nätet. 
Sedan appliceras mer släktforskningens ansatser. Man följer ägaren eller ägarnas spår i arkivvärlden. Här finns boenden över tid med som en faktor. Ty hur ska man tolka om ägaren hattat mellan mantalsskrivningar? Nej ultimat vore väl att ägaren var en av dem som skaffade villa bär någon gång runt 1970-talets boom och alltjämt bor kvar? Men riskfaktorn här är möjligen att garageväggarna och fordon bär minnesmärken över att avtagande perceptuella funktioner? Dessa brukar dock vara lätta att skåda på annonsbilderna, speciellt om välmenande närstående hjälper till med annons och inte direkt tänker på vad man förevigar bildmässigt.

Sedan kommer den intressantaste fasen. Att påbörja letandet av service och underhållsdetaljer, gärna för ett livslångt förvaltande. Jag vet inte hur många varukorgar jag plockat samman hos ”mina” reservdelsnasare. Det är dock väldigt bra att komma ihåg att tömma dessa korgar innan man väl ska handla. Ty det har hänt att det kommit med massa saker till bilar jag inte sedan köpt i villan när något brådstörtat behövt beställas.

När väl alla såna här kontroller gjorts, ja då har oftast bilen hunnit byta ägare, allt medan jag satt på kontoret och gjorde min efterforskning. Skulle det mot förmodan alltjämt finnas en vagn som nu söker ny köpare företas sista nålsögat i processen. Studierna på Youtube om bilmodellen, detta är speciellt väsentligt i de fall modellen på bil inte tillhör trafikbilden av idag, eller denna kontinent. I de fall det dessutom råkar vara en Amerikansk vagn, ja då är det snudd på ett obligatorium att titta igenom filmkartoteken med lite sarkastiska speglingar av bilmodellen. Bästa botemedlet brukar finnas i de fall där till exempel ”Regular Car Review” totalsågar bilen, ägartypen och den image att färdas av något dylikt utstrålar.

Om nu bilen – ovanstående till trots finns kvar som en potentiell kandidat, ja då börjar jag tvivla och möjligen gå vidare till nästa kandidat på listan. Så är det bara att börja om.

Var det föll den här gången? Jo-tack, annonsen försvann kvickt. Men jag har plockat ihop en varukorg för ca 6000 hos min amerikanska hovleverantör av bra och ha prylar…. får försöka komma ihåg att nolla den innan jag lägger ned för idag.

 

 

 

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

orden är inte mina egna, Ty redan på på 1700-talet så lär en Thomas Thorild ha yppat konklusionen. De finns för övrigt även återgivna över ingången till en aula på Uppsala universitet.

Att just mitt sätt att tänka skulle uppnå den där större nivån, det är inte troligt. Finns ens behovet? Tänker att jag tänker – det räcker väl?

I dagarna har det varit en del fokus på att vinterbona garaget. När nu Volvon JYA förväntas husera hemmavid så känns det bra om allt är så bra det bara kan. Ett led i detta var att sortera. Att bilen skulle bli mitt projekt stod klart redan förra sommaren. En lätt sömndrucken inköpsrunda företogs. Ett knippe beställningar från kända leverantörer klickades hem. Uteslutande saker i Volvos Blå kartonger hamnade huller m buller bland allsköns andra saker.

När jag nu summerar så tror jag mig ha luftfilter att byta i alla fall tills vägmätarställningen säger 25 000 mil, tändstift som räcker till 24 000, Oljefilter är bara för tre byten till, så där lär det inte vara miltalet som styr. Nya tändkablar. En flång ny nedre del till luftintaget/filtehuset. Kopparringar till oljepluggen tiofalt. Nya tolkarblad till strålkastarna.

Ja listan kan göras lång.

Det väl här det varit på sin plats att fundera. Behöver jag verkligen 4 nya luftfilter utöver det nya jag satte in i somras? Det spontana svaret är väl jo det behövs. Men jag får erkänna, det är inte troligt att jag kommer komma till en mästarställning på 25000 mil, i alla fall in te i närtid. Jag summerade att medelkörsträckan per år uppgår till 55 mil. idag står mätaren på 10650 mil. Med dagens körmönster passeras 11000 mil någongång runt 2031-32, exakt när de nästkommande 14000 milen ska hinna tillryggaläggas får jag återkomma om – lite senare 😀

Ett brev betyder… ja vadå?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Med mitt intresse för bilar så faller det sig mer än lovligt ofta att det blir någon postal hälsning sänd. Ofta som vykort, ibland som brev numera. För låt säga 10-15 år sedan var det mest SMS. Då på den tiden vågade folk svara kändes det som. Idag är det mer regel än undantag att ens telefonnummer hamnar på någon blocklista och att meddelandet raderas illa kvickt. ja i den mån att det nu går att finna ett telefonnummer till någon.

I slutet av förra veckan, sände jag en i raden av hälsningar. Den här lite mer seriös än de flesta andra. Mången gång är det bara lite glada tillrop och en tänkt tumme upp till bilen, ägaren och smaken att hålla vid i förvaltandet. Ja för handen på hjärtat, råkar jag notera en bil och sedan inser att vagnen nyligen bytt ägare, ja då är jag kanske inte lika fullt engagerad. Troligen för den ägaren har gjort ett aktivt val att fortsätta på någon annans värv.

Men den här gången så kändes det naturligt att skriva. Hoppas på något att förtälja – i framtiden.

Våndan av att ha en blogg – hur öppenhjärtig må man vara?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Obestridliga fakta är att jag ibland håller mig från att skriva allt som passerar rent bilmässigt här på bloggen.

Ibland eftersom jag tror det saknar bärig på den lägre berättelsen som pågår här. Ibland, men väldigt sällan – av rent taktiska själ. Men alls som oftast eftersom det vara varit infall som det inte blev något av.

När dessa rader skrivs så har 2/3-delar av september passerat. Det är kanske två veckor kvar innan ”vintervilan” infaller för många entusiastbilar. Eller vintervila och vintervila. möjligen vinterförvaringen.

Min blocket-bevakning består av i alla fall 3 kanske fyra intressanta vagnar. Ingen av dem har rört sig annonsmässigt på ett antal veckor. Möjligen annonseringsförbannelsen i form av att om den inte sålts på 3 dagar, ja då är den sannolikt ”död” annonsmässigt. Att just något är ”dött” beror ofta på att man ligger fel rent säljmässigt. Cabben som har prisnivån som råder strax före semestern, just då när möjligheterna är oändliga. Eller husvagnens som kommer ut lagom till midsommar.

Men här trivs även vagnarna av det där alltjämt mest uppskattade varianterna. Lite som att försöka sälja en Citroen 2CV för ”topp-pengar” men det inte är en tvåfärgad Charleston. Eller en lågmilad men på tok för högt prissatt Volvo 2-/4-/940/ inroparmodell, då utan AC och ABS. Chansen finns dock att någon i riket verkligen är ättling till Evert som köpte just en sån som sista bil. Uträknad är den inte – helt.

Här stångas jag just nu. Men just en lite för dyr (20/25 %) Citroen 2CV, En lite för på säsongen och väldigt dyr Land Rover Camper. Men framför allt ett stort ha-begär efter en Volvo 240 som var med på sidan för någon tid sedan. Den sistnämnda har jag i klartext bett dem höra av sig om den är till salu. Men icke….

När hösten kommer och tiden gått för fort. Ett återbesök.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

När jag för snart ett år sedan satt och orerade i ett inlägg med samma rubrik var det känslan av att något var i görningen i tidnings-Sverige som fanns i maggropen. Såhär 11 månader senare så kan jag väl säga att min magkänsla möjligen var mer rätt än vad jag själv anade. Vet inte om det i sig skulle vara något att slå sig på bröstet för. Mer möjligen en indikator på att lita mer på den inre kompassens riktighet då.

Om nu känslan av att det finns massa saker som inte hanns med under sommaren 2025 känns närvarande. Ja då kan man rent kliniskt även säga att så varit fallet. Alla storstilta tankar om att utvidga fordonsparken men fler intressanta objekt har kommit på skam. Lika så förhoppningarna om att kunna utvidga tidningsarkivets omfång drastiskt. Om det möjligen funnits tid till något så har det varit att reflektera över livet, tiden och prioriteringar.

Utkomsten i sin helhet av sådana övningar kanske inte är lämpade för allmänhetens beskådan så här i en bilorienterad blogg som denna. Men jag kan nog lugnt säga att insikten tangerar bilinnehaven och vad jag suktat efter. Minnesgoda läsare vet att en Land Rover Brandbil varit på tapeten. Lika så en Trabant av mediakänt ursprung. Därtill har en lång och intressant mailväxling förekommit kring en Citroen 2CV. I det fallet har historiken varit en avgörande faktor till varför intresset att få bli nästa förvaltare finnes. Att få förvärva en av de klassiska ”kryphåls CV2:orna” från första ägaren och få fortsätta minutiöst vårda vore en ära och ynnest.  Nu faller det möjligen lite på två tråkigheter. Dels prisbilden, här pratar vi en av landets för tillfället dyraste ”Dussar”. Dels att den inte är tvåfärgad. Att den är Gul, ja det är Kul, men det hade varit än mer spännande om den varit tvåfärgad med förslagsvis Vinröda detaljer. Åter till det där med avvägningar, hade priset varit låt säga 25% lägre hade det varit en baggis att svälja, men när man pratar högt upp på  topp-10 i prisbild, ja då vore rätt utförande enklare att acceptera.

För något år sedan så skrev jag ett inlägg om det där med mental prisbild för olika objekt. Exemplet jag hade då var Skoda från slutet av 1970 talet fram till 1989, dem med motor bak. Som aktiv i ”träsket” när det begav sig så är för evigt min sinnebild präglad av att ett bra ex kostar max 15000 kr och en vettigt objekt 4000 kr. Jo jag vet, det var så det såg ut innan millennieskiftet, och har sannolikt ingen bäring på hur det är 25-30 år senare och bilbeståndet än mer decimerat.

Med samma blick så har jag även svårt att realt värdera gamla Volvobilar på samma vis som marknaden gör 2025.  Samma mentala broms har slagit till och säger att en Amazon det är 35-50. I realiteten bör väl siffran vara minst det tredubbla i alla fall för vettiga seriösa exemplar. Även här ligger en hämsko. Min kära Rullo torde väl vara ett av de bättre exemplaren värdemässigt som oskruvad, fullspecad Turbo Plus bil i ett mycket gott skick där allt funkar och är som nytt. Men även här har jag otroligt svårt att se att den borde stå i de pengar som värderare och spekulanter bjuder. Nu lär Rullo få vara kvar så länge jag får råda, ett arv är ett arv och sak på så sätt vårdas. Men det känns skevt. Minst lika skevt känns att någon annan än jag skulle köra just den bilen?!…. Det känns som knappt jag kan leva upp till ”morbror Rolands” standard och få förvalta den, men jag tror än mindre att någon annan skulle fylla kostymen bättre än just jag. Samtidigt så är jag väldigt nyfiken på den härliga 240GLT’n som jag såg i veckan. Tänk om man kunde få äran att först och främst titta på bilen lite närmare, eller rent av bli näste förvaltare även av denna.

Möjligen har jag här nått insikten, min kompass är lite off och skulle behöva kalibreras. Förövrigt något jag ofta hävdat att man bör göra titt som tätt.

Nu får jag hoppas att inte ägarna till alla bilar här ovan verkligen lyckas övertyga mig om det ärofyllda att få ta vid i förvaltandet. För då lär det bli akut platsbrist och möjligen väldigt ansträngd ekonomi i framtiden.

 

Om att fatta beslut och välja väg.

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Det är inte utan att det känns om vissa vägval är såna man gör väldigt sällan. Idag gjorde jag just ett sådant. Ja troligen kommer jag förbanna och tvivla på mitt sinnestillstånd. Ja över att inte ha köpt just den där unika….

Det är kanske därför jag behöver skriva dessa rader. Som en liten påminnelse till mig själv, härnäst som tvivlet sätter till. För ja det lär det göra. Men som liten notering till mig själv. Hur ska man enklast förvara en dylik tingest? 2 å 40 hög, alltså 45 centimeter för hög för garaget i stan. Om nu inte det var nog som skäl. Den har stått i 20 år i väntan på att registrera…. Den har visserligen bara gått 1500 miles sedan ny. så allt har säkert bekat ihop…. Men framför allt – den saknar rätt alarmutrustning. Ingen sån brittisk ringklocka för att påkalla fri väg. Så så gick beslutet till. Kom nu ihåg det Michael lille…. närhelst tvivlen sätter in igen.

-Men tänk om jag ångar mig, och ångrat mig igen?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Redan.i vintras fångades mitt öga av TT’n. En riktig fånge på uppfarten här i grannskapet. Kontakt togs. Prisbild avhandlades. Projekt avfärdades. Konklusion – för dyr och för osäker om motorn var kurant.

Ve och fasa, idag är den borta, dess plats på uppfarten ersatt. Av en ELBIL. Ja det är som de säger. det är först när båset efter kon ekar tomt man saknar något… 2025 levererar i alla fall frånfällen på många plan.

Om vågade vägval på bilfronten

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Javisst är det den där tiden på året när suget efter en sommarbil är uthärdligt men påtagligt.

Hustrun är duktig på att påminna om mitt mantra om att garaget är fyllt. Som den petimäter jag är konstaterat jag raskt; Nej garaget är tomt på bil, ty Volvon står inte hemma just nu. Eller om vi ska vara petimäter. Den har aldrig stått i garaget vid bostaden. Nej den huserar i eget dubbelgarage med låst och larmad villa.

Nåväl – nu har möjligen ”önskelistan” kokat ned i ett par, möjligen det dubbla kandidater. Den första, Citroen dö sövå / 2CV. Illasinnade mås äga Apgunga. Ett bohemiskt val om än ett socialt acceptabelt dito. Två – Den flygande papplådan från Öst – Trabbi. Ett statement på många sätt, går att lägga in mången vinkling. Allt från sympatin för de förtryckta folken under kommunismen i öst, till att påvisa anhängartendenser i kritiken av kapitalism. Givet så finns doldisen Londontaxi – här är väl utbudet den största akilleshälen. Och så den allmänna stortysken – här må vagnen bara vara en bekväm kontinentenkryssare, fabrikatet må spela mindre rill.

Men här och nu så stor det mellan.  det projicerade Franska måttet av oengagemang. där det finns stora anammande i skaran. Ja så pass vanlig till sin natur att det finns ca 1400 bilar i landet. Till öststatskritiken, såväl positiv som negativ. Vagnparken att välja från är dock betydligt skralare, ca 160 vagnar att välja mellan. Ska vi nu gå den brittiska vägen så är utbudet nere kring 30 bilar, högt räknat.

Så frågan får nog koka ned i, är det en udda kuf i en stor och socialt engagerad kontext jag vill bli en del av. Ja då är det Ankvagnen från frANKriken som gäller. Vill jag vara svår att sätta i något fack politikskt. Så liebe Genossen – Trabant.

Jag tror det är bäst om jag får fundera på detta ett varv till – ja innan jag lägger 3-4 skattade månadslöner på en pseudokodad vagn där innebörden inte alltid är det man står för.

I tider av tvivel – sök rötterna, sägs det

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Det får erkännas. Det är prövande tider såväl i stort som smått. Jag ska inte sparka in några redan uppslagna dörrar. Men en herre på andra sidan Atlanten gör det mesta för att skaka om världsordningen på det stora plantet. I det mindre, nöjer jag mig att säga att det är ohälsa och mer realt prövande för oss.

Möjligen som en not till mig själv, jag läser ofta mina äldre inlägg för reflektion och nostalgi, jo leksakskontot är välfyllt. Det är ambitionen det fallerar på. Möjligen även utbudet, ty för om något, så är marknaden svårgreppad. Det är facebook marketplace. Där svarsfrekvensen är lika oförutsägbar som åsknedslag. Det är Blocket, där säljfrekvensen och utfallet möjligen är lika svårgreppat. Men i det fallet mer beroende på att allt attraktivt säljs direkt. Det som blir kvar är det som köpts på spekulation och förhoppning av att trippla priset. Nu senast en Londontaxi som gick på Facebook markets för strax under 30 och där nu någon nyetablerad försöker kräma ut 100.

Sedan har vi ju alla auktionssajter som försöker fresta med låga utrop men hiskeliga reservationspris. Nu senast en Panther Kallista som jag var med och bjöd på en bit bortom komfortzonen, men där jag vet att vi ändå inte nådde reservationspriset, som jag tror var det dubbla mot vad slutbudet låg på.

Nej då är det väl bättre att gapa efter sånt som jag i alla fall förstår och har suktat efter historiskt. Så Tyskt – ja, gärna lagom gammalt och inte allt för tekniskt. Eller Svenskt – nu börjar ju stofilen i mig tycka att även sånt ska vara lastgammalt. Eller hur ser man på 32 år som minimigräns?

Om det blir något – tveksamt. Om kontakt tagits -Ja. Har någon respondereat – inte ett ljud. Men det är väl det som är svårt när man kontaktar någon ovetandes själ om något som står någonstans. Möjligen även något som inte direkt rullar till vardags.