Så var det dags att lägga bilåret 2022 till handlingarna.

Även detta år har ett par vagnar passerat garagets lugna vrå. Båda var inte några vagnar som jag egentligen hade tänkt införliva även om båda var trevliga. Men någonstans var ingen av dem ämnade för storverk i min ägo.

Möjligen kan jag väl tycka att Forden Roffe var ett intressant objekt att förlänga livet på. Ska man vara krass var det ingen ekonomisk vinst men väl ett kul projekt att öva felsökning av bil-el på,.

I ärlighetens namn behövs tilläggas att på tal om ekonomi så var “Ludovico en Audi” verkligen Ebberöds bank och resulterade i en förlorad månadslön på att ha ägt vagnen i typ 50-60 dagar. Men där och då var det Vagnen med stort V som helt plötsligt uppenbarade sig. Ska jag vara krass så var den även en starkt bidragande orsak till att den vagn jag tror jag skulle vilka ha rann mellan mina lätt reumatiska fingrar. Ledsen bilägare H – bara omständigheterna varit annorlunda.

2022 skriver även in sig i min historik sommarregn jag åkte 7 km för fort på 30-sträcka! Inte nog med denna nesa, jag missade även en skyltning om att p-skiva skulle nyttjas på en parkering. Ack ve vilka utsvävningar helt på grund av min ’hemmablindhet’. Samtidigt var det hela en god påminnelse om att trafikregler uppdateras över tid.

Har du tänkt på att stadskärnor numera har en hel palett av tänkbara hastighetsregleringar i tätorten. Här i “Ö” finns allt mellan 7, 30, 40, 50, 60, ja även 70 om man räknar in matarvägarna in till stan. Lägger man därtill motorvägens 90 ja då är provkartan nära på total. Möjligen saknas 80, 100, 110 och 120 – men i stadstrafik inte rimligt. Därtill finns ju även 10, 15 och 20 på enskilda vägar lokalt, men då är det privata väghållare på industri- och bostadsområden.

När det nu gäller att blicka framåt och ta ut riktningen för 2023 så kan jag torrt konstatera. Än så länge är mitt behov av en vardagsbil lätt obefintligt- eller i alla fall så pass litet att Diesel-Doris lär kunna täcka behovet i närtid. Det lämnar fältet för roligare alternativ öppet. Därmed inte sagt att jag kommer göra slag i saken såvida inte rätt objekt blir tillgängligt till rimliga pengar. Sedan vad rimliga pengar må vara är ju alltid en avvägning och varierar troligen över tid. Frågan om vad som är rätt objekt må även det vara ett synnerligen sluttande plan. Skulle jag göra listan idag skulle den troligen vara kort och koncis. Gemensamt för objekten i fråga är ”mötesplatsen vid trädet”.

Nu slutar inte årets fordonseskapader med detta, i garaget står även knallerten Moffe och väntar på lite blidväder och massa inspiration. Men mer om detta senare – ja säkert långt senare:-)

 

Som att finna lösningar på problem jag inte har.

För en väldig massa år sedan, ja någonstans under min KY-utbildning så hade vi en kurs i juridik. Mitt kära ex och jag gick samma utbildning och hon var synnerligen begeistrad i att konstruera rättsliga scenarion.

Ja hennes intresse och frenesi var sådan att den stackars inhyrda affärsjuristen till slut svarade något i stil ”uppfinn inte rättsfall som inte finns”. Jag tror att denne syftade på att det alltid finns ett intresse för viss vinning eller fördel som alla som hamnar i en rättstvist har ambitionen att dra nytta av eller få del av. Kanske är det många gånger den där alternativa segern är något som används just i affärsjuridik som en gemensam faktor för att lösa ut tvister.

Jag kan skönja samma driv hos mig själv. Eller ska jag säga feltänk? Under hösten har jag börjat samla delar på måfå. Eller ska jag säga på vinst, eller mer troligt, på förlust. Jag tänker givet på de där udda detaljerna som oftast gick sönder på en viss bilmodell av ett par enskilda årsmodeller i ett specifikt utförande:

Samlandet har väl gått halvbra. De två mest kända ”svagheterna” och misstänkta felkällorna har jag lyckats införskaffa. I sig kanske en bedrift med tanke på att ena detaljen gick ur produktion runt 1989. Den andra verkar man ha hållit liv i produktionen in på 2000-talet så där var det mindre problematiskt.

Här förleden så hade jag turen att sammanstöta med ägaren till just en sådan vagn. Turligt eller kanske tråkigt nog påvisar den dessa symtom där detaljerna i fråga skulle kunna tänkas vara felkälla eller om man så vill lösningen

Vagnägaren i fråga tror mer på att det handlar om en annan inte helt oväsentlig detalj längre bort i mekaniken. Inte heller denna detalj är direkt lättfunnen. De gånger de dyker upp med rätt märkning, alltså med biltillverkarens detaljnummer så är priset låt säga runt 2000 kr när den landat hemma i Sverige uppskattningsvis. Fördelen med just den delen är att den går att byta utan att ta ned massa bitar av drivlinan vilket annars krävs. Så då är ”pris kontra arbetsinsats-faktorn” fördelaktig. 2000 kr för 15 minuters skrivande.

Nämnda bilmodell är väl inte direkt någon volymvagn och tillverkaren i fråga tog det säkra före det osäkra och köpte drivlina från andra tillverkare. Något som teoretiskt i alla fall är bra. Ja för då har delarna bör ju ha funnits på fler modeller än just den jag är nyfiken på. För att nu göra det hela mer spännande så har förstås vagntillverkaren i fråga valt att numrera sina delar på helt eget manér så matchningsproceduren är som att lägga pussel. Ty vad motsvarar detaljen med artikelnummer xxxyyyy i de andra tillverkarnas nummerologi?

Lite som att läsa Kalle anka på utrikiska

Om nu bilmodellen jag imaginärt samlar delar till varit tillverkad 20 år senare så tror jag internet kunnat matcha allsköns träffar framlänges och baklänges. Nu finns nog inte riktigt samma ambition hos dem som är entusiaster kring bilen idag. Den som vet har säkert ingen ambition att delge övriga att detalj X motsvarar detalj y hos annan firma, för y går säkert att hitta för en spottstyver bara man vet var man ska leta. Men visst då skulle ju även jag ta chansen att sälja 3-4 gånger så dyrt:)

I mitt tidigare värv som reservdelshandlare så har jag i viss mån lärt mig att matcha på gehör – och eftersom ingen minns en fegis har jag nu beställt även den där tredje delen. Visserligen inte för en ren spottstyver men väl så pass billigt att jag vågade chansa. Inte för att detaljen än ramlat in i min ägo, men postnord skvallrar om att den är i antågande. Eftersom jag inte har någon bil att sätta den på så kommer jag bara kunna konstatera att det är ännu en detalj som kanske skulle kunna lösa problemet på en bil jag inte har:-)Eller som man även skulle kunna konstatera, jag lägger pussel utan passande bitar eller objekt att applicera dem på, helt i blindo…

Vem är att tacka för entusiastbilens existens?

Jag får nog tillstå att jag stundom kan bli lite irriterad på Klassikers lilla post för presentation av ägaren till fordonen som dem valt att ha som testobjekt till sin köpguide. Inte på något sätt att den dagsaktuella innehavaren skulle vara ointressant.

Men, handen på hjärtat, är det inte den tidigare ägarlängden som möjligen utgjort förutsättningen för vagnens existens. Möjligen har ägaren idag haft smaken, investeringsambitionen, turen eller rent av framsynen att skaffa vagnen. Jag förstår att ur ett rent publicistiskt perspektiv så är det innehavaren som upplåtit vagnen och möjligen är denne som kan presenteras mer ingående. Dem som tidigare har ägt har inte chansen att ge bilden av sig själv eller ge bilden av sin tid som ägare. Sådant lär spela in får man anta.

I senaste numret av Klassiker så har man med en Bentley som nyligen bytt ägare och till just ägaren som är med och presenteras i artikeln. Ägaren, den verktygsnasande Lars från Boråstrakten är ju inte helt okänd för tidningens läsare. Men turligt nog lyckas man även presentera den före detta ägaren från norra Djurgården och ett par anekdoter om sin tid som förvaltare. Dock inte i anslutning till artikeln utan i tidningens andra ända. Det är möjligen guldkornet i tidningen, historien om hur man håller vid i +20 år i en sån imposant vagn och att den verkligen fått smaka på Autobahn osv.

Jag har haft äran att få ta över förvaltandet av en handfull vagnar efter det att långvariga ägare valt att lämna över. För mig har deras förvaltningsberättelser varit bidragande orsaker till att jag trollbundits och strävat efter att få ta vid.

Ty – vad kan toppa att få lära sig processen när en Skanska-medarbetare skaffade bil i Saudiarabien i slutet av 1980-talet som i fallet med samco bin laden. Eller Ericsson-ingenjören som var posterad i Utah köpte en Pontiac som sedermera dubbades till Black Thunder i min kronologi. En berättelse jag gärna hade fått ta del av var hur det kom sig att min Opel Rekord från 1979, kallad Sixten, verkligen bara kom att rulla 3900 mil innan jag fick ta vid 36 år senare. Dessvärre var ägaren så pass dement att gode mannen som höll i trådarna vi försäljningen vare sig hade vetskap eller ville att jag skulle kontakta ägaren alls. Därtill historiken om hur en av tidning-Sveriges publicistfamiljer och deras Audis väl och ve gav ännu lite krydda till innehavet. Tråkigare var bara att vagnen inte höll måttet.

Idag önskar jag innerligt att leksaksbudgeten var större så den stackars Ford Freestar-bussen skulle kunna få ta plats på uppfarten. Men satt att, jag egentligen vill skaffa LondonTaxi så får utsvävningarna och tillika chansningarna hållas till ett minimum. Ja i alla fall inom en väldigt snäv budget. Även här anar jag att det kan rymmas en spännande historieskrivning att upptäcka.

Men samtidigt, om någon av de Hackney-carriages som jag spanat in skulle komma ut till försäljning, ja då finns gott om spännande stoff att brodera ut bilden utifrån. Frågan handlar väl nu mer om det någonsin kommer bli av. Ja tvivlen må stocka sig.

När målbild och menyns utbud missmatchar

Mitt verkliga behov av bil motsvaras av sån här;

1965 Peel P50, The World's Smallest Car (Lane Motor Museum).jpg
By <a rel=”nofollow” class=”external text” href=”https://www.flickr.com/photos/mrflip/”>Philip (flip) Kromer</a> from Austin, TX – <a rel=”nofollow” class=”external text” href=”https://www.flickr.com/photos/mrflip/”>Philip (flip) Kromer</a> from Austin, TX, CC BY-SA 3.0, Länk>

Men mina ögon fastnar på och sinnet finner intresse för på  i blockets utbud;

2004 Ford Freestar SE, front 3.11.20.jpg
By <a href=”//commons.wikimedia.org/wiki/User:Kevauto” title=”User:Kevauto”>Kevauto</a> – <span class=”int-own-work” lang=”en”>Own work</span>, CC BY-SA 4.0, Länk

Ja det är inte lätt alla gånger, speciellt inte när tilltänkt budget är än mer diminutiv än vagnen överst….

Disclaimer, båda illustationerna är hämtade från Wikipedia och är publicerade i enlighett med CC BY-SA

Gräv där du står – att spana på bakgårdarna i grannskapet.

För en kort tid levererade moder natur en oväntad snösmocka. Att övriga tillvaron inte riktigt var i fas med nämnda väderchock syns i var och varannan trädgård. Diverse träd och buskar fick ny form eller helt sonika kommer få tas bort.

Yxsnabbt vikingaskepp

Samtidigt så pågår det ständiga flöde av annonser på annonssajter runt om på nätet. Merparten av allt spännande som dyker upp så återfinns de inte direkt i mitt trakt av landet. Just nu skulle jag säga att Linköping verkar vara en spännande plats där flera objekt just nu rågar bli till salu. Nu idag en en-brukar Rover med den starka motorn är ju alltid spännande i sig. Men jag är nog lite mer intresserad av de lite större varianterna.

Fascinerade Fiero

Andra kul varianter att nämna borde vara en Fiero med en ägare i Sverige, dock inte hemtagen i samband med återflytt utan hembeställd av yngling med ambitioner. Pappersarbetet lär ha varit en mardröm och jag noterar att det tog nära ett år att få den pappers-redo innan insats. Då var modellen redan skrotad och världen gått vidare. Inte konstigt att mätarställningen så här 30+ år senare möjligen snurrat upp ca 10 000 mil.

På grannskapets bakgårdar

Att jag råkar husera i ett grannskap där det etablerade Örebro huserat länge är en stor tillgång. Häradet härbärgerar allt från dramaqueen-aktiga italieranare med stegrande hästar och frustande tjurar och vardagsfäiga Porschar.  Till jovialiska Morgans och allt där emellan. I dagarna, ja lagom efter snövädrets effekter råkade jag notera en grannes Audi 80 från tidigt 1990-tal. Nu ska jag på intet sätt ranka ned Audin, men nämnde granne har betydligt mycket mer spännande vagnar. Primärt då med stjärna i fronten. Så den ultra-realistiska helgalvaniserade Ingolstäter’n med lagom-motorn på 2 liter och 115 hästkrafter känns lite som en katt bland hermelinerna.

Oavsett, modellen ligger undertecknad varmt om hjärtat. Möjligen så pass varmt om hjärtat att det kan bli aktuellt med att sända en liten hälsning…. Kanske får jag anledning att presentera nämnda ädelsten närmare?

 

 

 

Möjligen starstruck?

Allt sedan barnsben har jag haft tillgång till en god dos dagdrömmeri. Visst “då” i betydligt större omfattning än nu på senare år.

Om det i barndomen handlade som långt mer visionära utvikelser. Har dagens tankeexperiment, något mer av av målbildsvision som form. Exempelvis är det inte ovanligt att något spännande bilobjekt från blocket med kända tillkortakommanden och fel upptar ’visionerandet’. Då blir felavhjälpningen i fokus, ja rent av ned på ”så skruvar man isär och dessa reservdelar går åt. Delarna kostar si eller så och beställs från dessa firmor”. Många gånger är det just den fasen av förberedelser som ger en massa roliga kunskaper och insikter. Men minst lika ofta, en tanke om att det där var kul i teorin och affären uteblir.

Ungdomliga visioner

Tidigare dagdrömmeri, i senare delen av tonåren, rörde ofta att få testa vingarna som generalagent och importera spännande bilmärken. För spännande bilmärken fanns i överflöd. Speciellt i det forna östblocket som där och då gjorde trevande försök att bli mer ’västfäiga’. Ett av märkena som jag hade ganska långdragen dialog med var den tjeckiska pamp-limousinen Tatra. Det hela kulminerade sommaren 1996 när jag var på fabriksbesök i Koprivnice och fick se fabriker och tillverkning under ledning av någon uppgiven exportchef.

Någonstans där så landade min hopfantiserade bild av hur allt borde förlöpt och falla ut fick sig en stor törn. Av den grandiosa visionen återstod mest en tumme, eller kanske fallen som en pannkaka. Inte för att jag klandrar någon för slutresultatet. Men när jag tänkt, fantiserat och sett fram emot något i två år så var det mycket som inte motsvarande mina för högt ställda förväntningar. Om det var något jag tog med mig så var det en viss rädsla för att faktiskt genomföra sådant jag drömt om. Drömmar är bra att ha, men då bäst just som drömmar.

Att göra något 7 år senare

När jag idag blickar tillbaka på fjolårets bilprojekt ’Rikki-Tikki-Tavi’ så finns likheterna med Tatra-drömmen. Rikki hade ju funnits i mitt medvetande i många år och ett par ägarbyten innan det blev min tur. Givetvis ringer funderingen kvar i bakhuvudet, ska man verkligen göra slag i saken och köpa de där bilarna man nån gång drömde om?! Kanske lite som att bli starstruck…

Där någonstans fastnar tanken och gör en loop. För vad vore livet utan att få drömma. Det kan väl inte vara fel att förverkliga sina drömmar emellanåt i alla falI. För mitt inre ringer mitt eviga mantra ”Om hjärta och hjärna inte kan komma överens så är det plånboken som får ta smällen”. Den som lever som får se…

Ett kort betyder – ja vadå?

Den som orkat traggla sig igenom mitt orerade sedan 2007 till dags dato vet att jag ibland får inlevelsen att sända hälsningar till en och annan vagnförvaltare. (ja ja bilägare om nu det var svårassocierat).

Ibland tackar nämnde förvaltare aningen via att ringa eller sända ett svar på lämpligt sätt. Roligast var en historia där jag skickade en hälsning till någon som på pappret ägde en underbar rysk pickup införskaffad i finland på 1980-talet. Jag skriver på pappret, för nämnde herre svarade att bilen visserligen varit i hans ägo någon tid efter hemkomsten från en utlandspostering. Men bilen hade överlåtits till en bekant och var sedan dess försvunnen. Om han syftade på bara bilen eller den bekante likaledes ska jag låta vara osagt. Det lustiga var dock hur svarskuvertet var adresserat nämligen med mitt namn och mitt mobilnummer! Ibland imponerar posten stort, synd bara att det blir allt mer sällan,…

Nåväl, i veckan som gick nåddes jag av ännu ett bevis för dessa hälsningars vikt. För något år sedan skickade jag ett meddelande till ägaren av en klassisk SMV-husvagn. Klassisk såväl till formen men även eftersom lokalanknytningen. Tillverkningen låg i Örebro och första fabriken fanns ett par tre stenkast från där jag huserar. Nu skulle vagnen säljas och jag som hade hört av mig så långt i förväg hade första tjing.

Jag ska inte trötta ut församlingen med alla iakttagelser om kärrans egenheter utan mest konstatera att jag var i alla fall påtänkt som potentiell part men att treenigheten mellan utrymme, tid och engagemang inte fanns i samma ekvation.

På samma sätt fick jag igår en hälsning från en annan ägare till en härlig Mercedes W210 som nu ska byta ägare. Dock fick jag inte bjuda i förväg men ett klart besked om att bilen i fråga kommer ut till försäljning om två dagar.

Om jag skulle summera och spekulera – det ligger ju lite i min natur framför allt nu om hösten. Så har kanske mina hälsningar räddat en och annan bil från att hamna på skroten. Likaledes hoppas jag mitt tillrop stärkt en och annan ägare i sin stolthet över att äga något som får en helt okänd människa att skicka ett vykort med frimärke för att säga gud va kul att fått stöta på ditt fordon i trafikvimlet, det gjorde min dag. Min kära hälft här hemma brukar dock skrocka och säga “ska du nu skrämma slag på någon stackare som nu tror du är en stalker”.

Kanske ligger sanningen mitt emellan. För skulle jag skatta så är det bara i hälften av fallen som jag hör något tillbaka. Men klart, om alla gör som husvagnsägaren så är ju utfallet svårt att veta innan alla bilar bytt ägare?!

 

Så var det det här med bilvalet…

Saturn i snöskrud

I mitt hushåll så får jag ibland frågan från min närstående och kanske inte allt för entusiastiske hustru hur *fnutt* det kommer sig att det där trånandet efter bilen av fabrikat A kan förbytas tillsynes i ett ögonblick till fabrikat B, C eller rent av Z, X eller Y.

Minst lika ofta får jag krypa till korset och säga att man får mätta mun efter matsäck, eller äta från meny. Leva i nuet eller rent av säga att det är bättre med en bil på uppfarten än tio i blockets bevakningslistor. Ja det sista var väl en omskrivning som säkert kommer gäcka folklivsforskare i framtiden.

När dessa rader skrivs så ser topp tre-listan på drömobjekt ut enligt följande; den diskreta röda Saturn-bilen från i vintras, den lågmilade Chevrolet Corsican jag såg för4-5 år sedan på blocket och kanske den stadskamouflerade Hyundai Matrix som figurerat hör på sida. Vart och ett av objekten har jag skärskådat registermässigt och känner mig trygg i att ha gjort min due diligence inför ett eventuellt köp.

Den här listan rör sig likt en älv ständigt och meandrar fram och tillbaka. På samma vis kan säkert någon av dessa objekt i en handvändning avpolletteras och raskt ersättas med något annat kul ’som jag alltid drömt om’. Just det epitetet har nog min sköna jag delar frukostbord med hört till leda och innebörden i hennes ögon är nog lika urvattnad som utspätt is-tea.

Nu ska ju erkännas att det här med nästa objekt legat lite på lut allt sedan Pellefant lämnade garaget. Inte det att garaget prompt måste ockuperas av något. Om det just så skulle vara fallet så skulle Diesel-Doris med lätthet kunna fylla tomrummet. Nej – det handlar nog mycket om det där med att sätta sig in i något annat, ja kanske utmana sig att lära något mer. Det ska även tillstås att det kan ju handla om att fräscha upp kunskaperna med att skruva något som jag skruvade med i ungdomen.

I bakhuvudet finns en Citroën GS/GSA som redan figurerat här i bloggen. Just Citroëns mellanstora, tekniskt komplexa rostburkar ligger varmt om hjärtat eftersom det var min första bil. Just att dessa bilar är komplexa rostburkar har ju inte direkt gjort urvalet av objekt att satsa på större. Noga räknat så tror, iallafall car.info, att vi har 338 stycken i landet. Glädjande nog hittas även en av de utrotade GS Birotor med wankelmotor i listningen. Och på tal om utrotning så skrotades 8 stycken det gångna året.

Om det blir något nytt, hör jag dig fråga? Även jag är lika frågandes – det vet man ju först när man får tummen ur. Statistiskt sett så talar det för att nästa bil inte alls är någon av dem ovan nämnda. Ett omnämnande som potentiellt objekt i mina spalter verkar nog snarast vara en garant för att ett förvärv ofelaktigen kommer gå i stöpet…

När blir en bilmodell en klassiker?

Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar “Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.

Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.

Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.

Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av “Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk “organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…

Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk “mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!

Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…

På bilfronten, intet nytt. Men väl några gamla uppslag?!

I brist på att Blocket ska leverera ett eller annat spännande uppslag så rådbråkade jag mitt sinne.

Och vips dök ett och annat minnesfragment om tänkbara eller otänkbara kandidater upp för mitt inre. Kanske en sån där udda stapelmodell från Ford’s amerikanska verksamhet… Ja namnet lät ju bekant Escort men av en senare årsmodell än när karosspressarna i Europa spottat färdigt. Meeen säljaren har ju inte svarat på meddelanden sedan hösten 2017….

Eller kanske en lika bantad Chevrolet Corsica om än svensksåld med ett par lagerår i frihamnen, lagom basutrustad med 4:an och grundmodell… Men ack var det inte som så att säljaren sa att hon helst hade sett ett bud i 6-siffriga tal?

Ja – det lutar väl åt att det fanns en orsak till varför aldrig blev någon affär trots allt?!