Inte mycket tycks ha ändrats sedan Åke Borglund gjorde ett av sina tidiga inhopp som skribent i Teknikens Värld. Uppdraget lär ha varit att göra ett rep om de dubiösa bilhandlare som fanns runtom i Stockholm. Företrädesvis lokaliserade i någon fastighet som väntade att klappas i backen för att bereda framtidens stadsbyggnad. En slagning i arkivet ger vid hand att vi talar om våren 1976 – alltsammans står att ta del av på mittuppslaget i nummer fem nämnda år.

I dagarna kände jag behovet av att frekventera just ett sådant etablissemang. Denna gång i Eskilstuna. Nu vill jag gärna påpeka att det inte är ett unikt fenomen bundet till bara den staden. Utan finns i var och annan köping där industriområden inte längre enkom lyckas attrahera andra industrier i takt med omdaningen av näringslivet. Det som blir lite signifikant just där är att det blivit ett större kluster med liknande nasare av liknande skrot och korn.

Möjligen åter till redaktionssekreterare Borglunds reflektioner. Ty även för 46 år sedan så bildade denna lågprestige-handel ett eget ekosystem. Med lika mindre nogräknade verkstäder, rekonditionerings-etablissemang även om de då kallades biltvättar och en reservdelshanteringen som påminde om lånehantering mellan olika objekt och donatorer i vagnparken. Idag kanske vi skulle kallat det värdeoptimering.

Otryckbart i dag vore troligen Åkes personbeskrivningar av de handlare han mötte. Dels för att mången av dessa affärsföreståndare inte råkar vara född i landet. Men även för att detta ekosystem med lågprestige-fokus även utgör en del i ett annat Sverige än det som medelsvensson möter i finbils-handeln.

Frågan som nog var utgångspunkten för artikeln för 46 år sedan var om verksamheten hade något existensberättigande. Svaret skribenten kom fram till var att ja, det var en viktig del i att demokratisera och tillgängliggöra bilen för den bredare massan. Var och en har ett fritt val om man nu vill göra affär, men  visst ekonomi och annat kanske styr dithän.

I mitt fall hade jag ju valet att inte göra affär. Sånär som på att objektet i fråga, en lågmilad sen Skoda Felicia, fanns ju bara just där.  Turligt nog var bilen i frågande inte fullt lika attraktiv i verkligheten som på de tveksamma bilderna på nätet. Utsikten att göda detta ekosystem med en skattad månadslön kändes tveksamt. Så då var beslutet lätt –  Vänd och åk hem.

Men inte utan att jag sänder en liten tanke av tacksamhet till omständigheterna som fick mig att möta det andra bil-Sverige. Hur osminkat och oattraktivt det än må vara. För att inte nämna, känna en viss gemenskap med denne gigant bland tidningsmakarna.