Mycket i min vardag går ut på att sätta gränser för mig själv. Eller ska man kanske säga ”lägga band på”.

I mitt yrkesvärv så handlar det oftast om att bara fixa problemet. Inte analysera hur felet uppkom eller om det finns sätt att förebygga. Det är kanske inte så konstigt, jobbar man på en supportfunktion så jobbar man sällan med ”big picture analysis”. Inte för att jag säger att man inte borde, för det borde man. Men det finns inte tid och resurser. Eller för den delen intresset från övriga stödfunktioner att lösa sånt man möjligen skulle kunna uppdaga.

Även i garaget har Trikålåren fått smaka på liknande prioriteringar. När projektstarten stod för dörren fanns stora ambitioner. Eller snarare tanken att det var lika bra att köpa hem det som kunde vara trasigt. Ja så det fanns på hyllan just in case.

När jag nu började skruva utmynnade det hela i insikter om att, nej, det behövs inte byta kamrem, spännare och vattenpump, den har gått typ 1000 mil och allt ser bra ut. Nej topplocksbultarna befann sig inom toleranserna så det fick gå ett varv till. Nej termostaten och tändstiften såg likaledes oförskämt friska ut så ingen idé att lägga delar för ett par tusen på en bil för ett par tusen på vinst eller förlust.

Så nu står Trikålåren på backen, snudd på salongsfähig – det är väl mest formalia att visa upp sig på besiktningsstationen för att göra en djupare kontroll. Vem vet, jag kanske rent av hinner innan månaden är slut.

Vad som gick åt hör jag vän av ordning fråga; en topplockspackning, nya torkarblad (500Kr!) och ett fläktmotstånd. ja och tre dagar av skruvande:-)