Med termometern på stadiga 31 grader var eftermiddagens värme en faktor att antingen hata eller älska. I den diminutiva bilen fanns en liten enkel termometer vars skala slutade vi 50 grader. Nålen pekade en god bit bortanför där skalan tog slut. Om gårdagen kantats av en väl etablerad aversion och tvivel så hade söndagen hållit känslan vid liv. Inget visste han om när på måndagen det skulle kunna bli av att titta på bilen.
Ja skulle man vara rätt så krass, det fanns inget som direkt talade för att det skulle bli av. Senaste kontakten hade ju varit i fredags och där hade mest säljaren sonderat när det skulle passa. Inget besked om hur denne planerade eller för den delen alls vad planen skulle kunna tänkas vara.
Inte heller fanns det någon indikation om vad priset skulle vara. Han tänkte; – Här har jag försökt att få respons i över 14 månader och så verkar det hela vara mest som ett stoft alltsammans. En kastvind från sidan och allt kan förgås i ett nafs. Han smakade på tanken, visst den var bitter, men samtidigt för ett par år sedan hade han gjort upp att köpa en annan bil, osett som dessutom stod 55 mil hemifrån. Eller osett och osett, han hade några bilder från en gammal annons från 6-7 år sedan. När tanken han att mala klart i den lite köttigt värmemosiga hjärnan så kunde man ju ta fasta på det goda. Han behövde ju inte gå vidare och ta över förvaltarskapet om det nu inte skulle kännas rätt. Men hade man en viss fallenhet för kontrollbehov ja då skavde väl det av just den anledningen, att inte ha full koll.
Nej så hade det inte varit två år tidigare. Ett mail på vinst eller förlust från vår spekulant hade landat i mailkorgen hos en synnerligen sjukdomsprövad innehavare av en uddavagn. Så här i efterhand kunde man ana att det i någon mån varit en skänk för säljaren som under lite egen förvaltning kunde få välja var bilarna i sin samling skulle få landa. Samtidigt hade det gjort så pass ont att backa ur att gå vidare för spekulanten. Blotta insikten att säljaren fått begära permission från hospis för att ta sig hem några timmar, kanske för sista gången i livet för att rodda med en bilförsäljning. Ja då tar man skeden i vacker hand och gör affär.
En kort konversation med garagets hyresvärd, nej inget besked fanns. – Hade möjligen spekulanten någon mer info? Svaret – inte ett ljud sedan i fredags.
Det var dags att bryta upp för att förbereda veckan som komma skulle. alla praktiska bestyr som behöver fixas inför en ny arbetsvecka oavsett om det nu skulle bli en tur till lärdomsstaden i öster i arla morgonstund.
Nej känslan av att inte veta kändes enerverande – att det borde bli en tur det hade han på känn, men om det skulle bli till lärdomsstaden eller möjligen huvudstaden? Ja därom kunde de tvistas, på den sistnämnda orten fanns något helt annat – om än mer udda med tre hjul och ratt?