Att man lite tills mans präglas av de ideal som råder när man formerar sin sinnebild av ett och annat, ja de torde vara otvetydigt.

I mitt fall, född anno 1976 och med barnaögonen på omvärlden därefter så har det i mångt och mycket fångats av bilar med svärta.

Nu pratar jag inte som svarta lackeringar i allmänhet, nej för där och då var starka färgval à al mode. Nej jag pratar mer om frukten av 1970-talets säkerhetstänk och gummerade vadderingar istället för blaffigt krom.

För mig är en amerika-anpassad MGB med svart tryne i from av grill och stötfångare i någon gummerad plast betydligt attraktivare än en med det blankkromade som fanns lite tidigare. På samma sätt attraherar Volvos GLT-modeller långt mer med sina svarta inläggningar och Stripes och svart grill än GLE’s silver-sobra diton, för att inte tala om GLT6’ gulddekor som känns, ja påklistrat sprejburksaktig.

Här är mitt dilemma, framför allt jakten på en London-taxi, ska man sammanföra alla dessa stilelement så är det i princip bara de absolut sista årsmodellerna som helt kvalar in, även om vagnar från mitten av 1980-talet ibland kan ha de svarta klossiga stötfångarbalkarna.
När jag kommer tänka på det så ligger väl Volvo 140-serie anno 1974 även på min topplista över modeller jag gillar. Men visst, då ska den väl helst även ha lackering i apelsingult/lätt orange.

Uppenbart är helt klart att svärtan från uppväxten på sitt appellerar i tillvaron än idag.