Dags att lägga det virala 2020 till handlingarna

Lika bäst att redovisa det ovedersägliga direkt, låt säga i ett enkla kategorier så som;
-Bilförvärv, direkta och indirekta, två, eller möjligen tre, lite beroende på den matematiska ansatsen.
-Avyttringar; solklart en, men ska samma logik råda som kopplat till förvärven, och de bör den väl, två.
-Ändrad inriktning på samlingar; ähuu jaha ja?! Den är svår men ja, låt enas om flera.
-Bilnyttjningskoefficient; trots avsaknaden av sommarsemester på kontinenten, hög, jag nära på frekvent
-Nöjdhetsfaktor; på det hela över förväntan.

Bilfronten

Ja låt oss börja bena ut det här med bilarna. Köp i eget namn; ett – i form av Flisan, den flagande Skoda Felician. Indikta två eller tre då Seat Arosan Jimmy kom till familjen. Sedermera donerades den till dottern. Som därefter återskänkte Jimmy till hustrun så det blir ju faktiskt två förvärv om än av samma bil. Dottern valde att att låta Jimmy ersättas av Twingon Pelle som numera även får anses stå i undertecknads omvårdnad och förvaltning. När väl lilla Jimmy kom åter så blev platsbristen svår så den Flagande Flisan fick respass. Så fordonsuppställningen är idag ganska översiktlig, Octavian Uncle Ben, Passaten Diesel-Doris, Fiaten Pellefant och slutligen Arosan Jimmy.

Samlandet

Samlingskoefficienten; ja faktorn är nog konstant – det ligger väl i linje med påståendet att summan av alla laster just är konstant. I mitt fall så har jag skiftat från en herrans massa pedalframdrivna velocipeder, nu finns det bara ett ett antal strax under summan av alla fingrar kvar vilket väl är en halvering från försommarens bestånd. I gengäld har nu ett obegripligt stort antal tidningar av de tre pelarna i samtidens motorjournalistisk. Teknikens Värld återfinns nu med varenda nummer som gavs ut åren 1958-2019. För dig som vill kvantifieras så rör det sig väl om 1700-1800 utgåvor. Motormännens husorgan Motor från åren 1960-2017 vilket väl blir i häradet 1250 nummer. Samt Vi Bilägare och här rör det sig om grovt skattat 1000 nummer. Så bytet från 10 cyklar mot typ 4000 tidningar…. plus nästan lika mycket till i dubbletter…

Bilutnyttjningsfaktor

För att inte ha gjort någon bilsemester så skulle jag väl säga att jag kört mer bil än på väldigt många år. Tidningssamlandet har krävt sina mil. Uppskattningsvis landar vägmätarpåslaget på strax över 2500 km men det är förstås en grov skattning. Otvetydigt är dock att följande orter har besökts: Borås, Skillingaryd, Björneborg, Västerås, Eskilstuna, Mjölby och Bromölla. Tråkigt nog, dem flesta var och en som enskilt resmål. Om transportstyrelsens broavgiftsfakturor ska nyttjas som inteckning över sakernas tillstånd så damp en räkning ned i lådan på sex resor över bron i Motala för resor företagna under en och samma vecka! Därtill har jag åkt en hel del till och från jobbet, även om nu detta inte ger särledes stort påslag.

Nö(j)dhetsfaktor för året 2020

Jag skulle nog säga att året gått över förväntan, visst en massa uppoffringar i form av sociala restriktioner. Väldigt mycket inställda planer kopplat till bilevent. Men också en hel del som utvecklat mitt bilsamlande. Utan Covid/Corona så hade troligen inte två av de tidningssamlingar jag blivit ägare till bytt ägare. Troligen hade dessa inte heller annonserats ut på nätet om man nu inte ändrat sina vardagsbanor och häckat mer på sociala medier eller liknande.

 

Motormännens vagnmärke – när var och hur?

Det har varit lite oklart om Motormännens vagnmärken. I annonser på tradera förekommer en god blandning av sanningshalt i textmassorna. Allt från enkla namnfel, till spekulationer om hur man fick dessa märken.

När var dem i ruljansen?

Här har det varit många intressanta dateringar. Källhänvisningar har varit i princip obefintliga och det försvårar ju ett och annat. Jag har i dagarna suttit och gått igenom tidningen Motor från åren 1960-2000 och har då funnit annonsmaterial från klubben. Av detta kan jag säga följande;

1970-tal

Från annons 1971. Det som jag benämnt som “Vagnmärke med lagerklans” ska benämnas som “Seniorvagnmärke”, kravet för att få skaffa ett sådant var 5 års sammanhängande medlemskap och kostade 16,95 kr (128 kr i dagens penningvärde hösten 2020). Det som jag tidigare kallat för vagnmärke K heter internt även Enkelt vagnmärke, dessa var utan kostnad. Förtjänstmärke kunde erhållas efter 10 års medlemskap och prickfri körning, förtjänstmärke med en stjärna vid 15, 20 år gav två stjärnor osv. Dessa saknar prisuppgift vilket får mig att tro att dem var kostnadsfria.

Hösten 1972 tillkommer ännu ett märke, detta med texten Veteran. Kravet för att få köpa ett sådant var styrkt 10-årigt medlemskap och kostade 29,40 kr

1980-talet

Plasten gör entré. Här hittar jag första belägget för det numera klassiska loppisfyndet i form av formgjuten röd plast med dubbelhäftande tejp på baksidan. Kanske inte fullt så attraktivt som ett metallmärke men ack så mycket lättare att applicera på en modernare skapelse på hjul. Detta märke hade även mina föräldrar på husvagnen när vi reste östeuropa runt under det glada kalla krigets skälvande dagar.

1990-talet

Här saknar jag än så länge belägg för vad som var aktuellt där och då. Motormännen genomgår en större organisatorisk förändring under 1993. Det medför en uppdelning mellan medlemsverksamheten och de övriga affärsdrivande verksamheterna. Vid tiden drev Motormännen bland annat teststationer där man kunde göra konditionstest på bilar man funderade på att köpa, Resebyrå där man sålde biljetter för såväl flyg som båt! Finansverksamhet, försäkringsverksamhet och medlemsbutiker. Här hoppas jag kunna göra lite större djupdykningar under vintern.

I Katalogiserandets Otjänst – några handfasta råd (del 5)

Min käresta tycker att jag är en “hoarder”. Ja jag har väl mig själv att skylla. När jag släpe hem mina “byten” så har jag inte riktigt kunnat förvara det hela. I jakten på min tidningssamling har jag stött på många kreativa, men kanske inte så praktiska sätt att förvara sina guldklimpar.

Men jag har dragit lite lärdomar som jag gärna delar med mig av. Framför allt rörande att samla och förvara tryckt material såsom tidningar, böcker och broschyrer.

Fallstudie; förvara stora mängder Biltidningar – årgångarna ger styrka och stringens

Ett – välj en princip för hur du ska förvara din tidningssamling – enhet ger lugn!

Tidskriftssamlare

Tidskriftssamlare är bra för tillgängligheten men tidningarna far illa så snart något ska tas fram eller flyttas. Här finns mängder av varianter dem flesta mindre bra och oftast i fel format, antingen för breda eller för smala, speciellt för dig som vill ha kronologisk förvaring. Stor varning för dem med massa snygga hål i sidorna, du kan ge dig den på att samlarobjekten garanterat fastnar i och sticker ut genom hålen och skadas. Vanligast är väl att man förvarar trycksaken med ryggen inåt för att hålla ihop de lösa sidorna. Det gör att moderna årgångar av biltidningar inte ryms i exempelvis en 12cm bred samlare. Att dem sällan är av samma modell när man råkar bli vid en samling föder ett visst mått av Kaos, färg och form formligen slåss om uppmärksamheten och det blir bara en ända röra i mitt sinne.

Tidningsbuntar

Tidningsbuntar är en annan princip. Här bör man väl slå in alltsammans i något trevligt omslag och kanske rent av försegla med snöre. I alla fall om du förväntas öppna och ta del av det hela. Ihoptejpade buntar inbjuder inte till läsning och då blir det bara stående som död materia och hyllvärmare. I princip gillar jag tanken, men jag har varit med allt för ofta om att man faktiskt drar sig för att kolla med tanke på att det blir så jobbigt att packa upp oavsett hur välstrukturerat man sorterat och gjort snyggt. Här illustrerat med bild från en samling Teknikens Värld jag avhämtat.

Kartonger

Kartonger, här brukar gamla kartonger till kopieringspapper vara kung, på gott som ont. Ja det är ofta rätt format numera. Gamla trycksaker har en tendens till att inte vara av A4 format så här kan det bli spännande. IKEA har även en billig tämligen bra kartong som jag tror lystrar till Pappis. Oavsett kartong så tycker jag det blir lite svårt att hålla rätt i dessa och en fylld kartong brukar rymma 40-60 tidningar vilket gör det hela väldigt tungt och svårroddat. Här illustrerat med ett exempel på en mindre välsorterad och vårdad samling med mestadels medlemstidningen Motor från Motormännen (Riksförbundet M Sverige)

Tidningsboxar

Just nu är jag frälst av Tidningsboxarna – jag har hittat dem i tre olika bredder, 6, 8 och 12 cm. Prismässigt så är det lite dyrare än Ikeas kartonglösning men så mycket enklare för att få ordning. Jag väljer bredd på box utifrån omfånget på det som ska arkiveras. En modern årgång av Teknikens Värld ryms i en 12cm box och äldre (tidigare än 2000) i en 8cm. utgåvor innan 1970 bör få plats i 6cm boxarna men där har jag bara två årgångar än så länge.

Hemligheten är att vända halva innehållet eftersom ryggen av tidningen är som tjockast. Tack vare detta så kan jag lätt veta vari bunten som tidningen finns då jag alltid ställer sista utgåvan för det året till vänster och första numret till höger. Växlingen i bunten gör jag vid nummer 13 och 14 i fallet med Teknikens Värld då dem ger ut 26 nummer per år.

TVÅ – finns platsen att ha detta samlat?

Överväg om du verkligen har plats – räkna hyllmeter, som jag nämner ovan, mina tidningsboxar finns i tre bredder och är det som jag bedömer det mest flexibla och tillgängliga sättet jag hittat. I mitt fall förvarar jag dessa i nyinköpta lagerhyllor från Ikea av modell Hejne (hette tidigare Gorm)
Ett par exempel för dig som vill räkna;
-Teknikens Värld 2000 eller nyare 12cms box vilken tar 12,5 cm hyllplats, dvs 8 årgångar på en meter. Tidigare årgångar 8,5 cm/år
-Vi bilägare fram till 1990 17 cm  (2st x 8,5) , 1990-1998 25 cm! (2×12,5) 1999-2006 8,5 cm.
-Tidningen Motor 6,5 cm  för årgångarna mellan 1975-2010-talet, senare årgångar går ofta två i varje 6 cm box medan tidigare årgångarna 1930-1970 kräver oftast två per årgång.

TRE – Fråga dig om det är här det slutar eller letar du fler årgångar att samla på?

Här kommer väl den riktiga vattendelaren i samlandet. Kommer det blir mer som ska in? Och i så fall, har du tänkt på hur det ska förvaras?
Just med den här frågan rådbråkar jag mig själv med just i dagarna. Om jag nu kommer hålla fast vid mina tre tidningslinjer TV, ViB och Motor finns det då mer som ska införlivas i samlingen? I mitt fall vet jag att svaret är Ja – det finns mer som vore kul att förvalta.

Exempelvis tidningen Motor står högt på önskelistan mycket beroende på mitt intresse för Motormännen och dess uppgång och förfall. Här saknas i princip alla tidningar och snabbt höftat så behöver jag väl 60 årgångar för a 6,5 cm, typ 400 cm till. ViB har jag ett glapp åren 84-88 och nutida, dvs från 2008 till dags dato då här borde det bli ca 150-200 cm till.  Om nu ändå ska önska så vore väl en komplett serie från 1948-1968 inte helt fel för Teknikens värld. Ja summa summarum bör väl bli typ 8 löpmeter till och 100 tidningsboxar…. och ett par bokhyllor… jag det plockar på.

FYRA – är det värt det?

Det här är kanske en filosofisk fråga såväl som en samlarteknisk och slutligen ekonomisk. Filosofisk på så sätt att ens samlande kan kosta på i relationen med andra, dels nära och kära och dels kreti och pleti som gärna tenderar till att hänga upp sig på det rent navelskådande det kan vara att leva i forntida material. Här överlåter jag till dig som känner ivern och lustan att avgöra för din egen del.

Samlartekniskt – här blir det lite intressant just i dagarna. Nu skänks bort otroligt stora mängder med tidningssamlingar. Jag har bara under 2020 fått två kompletta dito som omfattade 38 respektive 60 årgångar. Allt till skänkt mot att jag hämtat det hela. Men stora samlingar hamnar trots allt i pappersåtervinningen! Så här finns chansen mot massa gratisarbete och många mil i bil hämta och grundlägga sitt samlande på ett enkelt sätt. De stora antalet annonssajter gör att det också verkar rimligt lätt att hitta guldkorten runt om i landet. Jag tror att Covid-pandemin får folk att utvärdera och göra om hemma och då inser man att det kanske finns bättre sätt att nyttja sina ytor än att lagra 6-7 löpmeter “-tidningar som bara är i vägen” för att citera en och annan uppgiven närstående

Ekonomiskt – nej det är inte värt ett smack. Idag svämmar internet över av annonser från ett stort antal samlare som säljer delar av sin samling, oftast styckvis till någon hugad spekulant som behöver komplettera eller hitta en specifik artikel om något. I mitt fall kommer jag säkert ge den där 70-80 kr för att få tag på nummer 14 1980 av teknikens värld som är den enda luckan jag har. Portokostnaden är en för stor del, tidningen kanske betingar strax under 30 men leveransen går loss på minst 44. Större samlingar är i princip omöjliga att skicka då vikten gör det svårt. En årgång TV av nyare snitt (efter 2000) brukar väga mer än 5 kg.

FEM – Läs och begrunda!

Nu har du lagt all denna energi på att bygga din samling, allt står där snyggt inrättat i snörräta rader på lagerhyllorna. Glöm då för allt i världen inte att läsa och använda materialet. Här brister jag själv på den punkten. Till mitt försvar får jag väl säga att jag just börjat få ordning. Tidningsboxarna kom så sent som förra veckan och först nu börjar jag se strukturen i vad jag faktiskt samlat på mig. I mitt fall har jag en idé för min samling – och vad det kommer ut av den, det ber jag att få återkomma med om några månader….

Fallet Bilbroschyrer – det kaotiska i att blanda märket och modeller….

Ja här har vi ett svårare case om du frågar mig. Dels för att det inte finns samma stringens. Det är sällan ett givet antal nummer eller ett givet omfång som kommer behöva plats.

På hög – ja det har en tendens att bli så, i alla fall i min samling. Inte så jag vill ha det men jag erkänner. De olika formaten och olika tjocklekarna gör det svårt att hitta den där optimala

I plastficka och pärm. här har jag upptäckt de internationella förvaringspärmarna, ja dem utan svensk hålbild för A4-delningen. Underbara och rummer överskådligt mycket material. Nackdelen är väl att Plastfickor av bra kvalité börjar bli svårfunna i dessa lågprisdagar. SÅ länge man finner en bra plastficka så tycker jag det här är Guld-alternativet

I kartong – Här älskar jag Ikea Pappis för 7 ynka kronor så kan man gömma det mesta i trycksaksväg så ögat i alla fall får lugn…. Hur praktiskt det är ska jag väl vara upp till var och en att avgöra. För mig fungerar det bra, mina bilbroschyrer skaffar jag mest när jag funderar att byta bil. Det är liksom en del i det där osäkerhetsreducerandet jag söker. Titta i broschyren och se om det appellerar till ens ego och persona. Därefter har dem en tendens att bara ligga och skräpa i en hög på källargolvet.

I övrigt läs om tidningar för handfasta tips om hur jag resonerat.

 

 

 

Ett år som medlem i M Sverige – gav det något?

Då var mitt påköpet-medlemskap i Riksförbundet M Sverige till ända. 365 dagar går uppenbarligen snabbare än vad man tror.

Nu när räkenskapens tid ät inne så står det och väger. Medlemsskapets vara eller icke vara ligger i vågskålarna. Och det lutar väl emot att det inte blir någon förlängning. Det hade sannolikt vara en helt annan situation om jag inte hade bott har i västra Mälardalen. Här upphörde lokalföreningen någongån på 1990-talet om jag inte är felinformerad. Så medlemsskapet blir ju mest en möjlig dyr prenumeration på en ganska allmän men publiktillvänd tidning i form Motor. Numera ingår inte heller så mycket som ett klistermärke för att dekorera bil. Eller för den delen låta stoltheten över sitt vägmannaskap och medlems-dito lysa upp tillvaron för medtrafikanterna.

Jag bör ju även tillstyrka att jag gjort tappra försök att få bli mer engagerad. Min vana trogen så skrev jag brev till den då nyligen tillträdda VD’n för att veta hur. Men jag tror vi talade förbi varandra för från förbundets sida så verkar man nöjd med hur allt funkar, medan jag efterlyser handling, engagemang och en annan retorik som matchar en medlemsdriven intresseorganisation. Nåväl, nu låter jag mina 540 kr landa i något annat. Men det är ju inte utan att jag knyter näven i fickan och undrar om jag inte kunnat spela mina kort bättre

Året 2019 – ur bilgalningens perspektiv.

Det är väl hög tid att lägga året 2019 till handlingarna, även om det teoretiskt sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.

Och som så ofta på den här sidan så får jag tillstå att bilinnehavet, eller ska jag säga det starkt reducerade sådana, har fått sin prägel av just det bristande behovet av bilar. Även detta år har jag jobbat på cykelavstånd från hemmet. Och för den del, jobbar på ett ställe där parkeringsplatsutbudet är så smått begränsat för dem, likt mig, som jobbar på bygget.

Ska man nu vara sådan så ska ju rätt vara rätt och då bör jag ju även redovisa att jag blivit av med den fina cykeln som överlevde att stå i central Örebro i nära två år utan att någon rörde den. Följaktligen så behövde jag då engagera en ersättarvelociped och därmed uppkom behov av inköp – ja inte en, eller för den del två, utan tre stycken tvåhjulingar släpades hem. Lika sanningsbeakande får redovisas att ingen av dessa har hittills nyttjats för något hojjande. Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.

Men åter till protokollet, här gällde ju Motorgalenskapernas fulla varv runt solen. Minnesgoda läsare kan nog själv ställa samman hur mitt motorår varit men jag lovar lika plikttroget att göra listan åt Eder och de hela två poster som finns att lägga till.

Projekt Pellefant – Sju sorger och åtta bedrövelser senare så återfinns denna alltjämt i garaget. En härlig mix av simplisitet och trevlig historik gör det hela sammanfattningsvis… appellerande.

Projekt Rover – ja hur summerar man något vars mest bestående intryck och avtryck är en massa rostflagor på uppfarten? Ja ägandet blev ju inte vidare långt och om sanningen ska fram, jag hade faktiskt inte en tanke på denna när dessa rader skulle sammanställas, så så mycket mindes jag den.

Ja längre än så blev inte listan och det känns väl liksom lagom med dagens mått mätt. Dock ska väl galenskapen i sin helhet summeras och då är säkrast att framhålla att jag köpt två bilstereos under året. Dock föll ingen helt i smaken så den ena återlämnades till säljande ställe, ja mest för att Pellefant nog inte behöver en stereo. Den andra – ett typiskt fyllebud på tradera ligger och påminner mig om min enfald på en strategiskt lämplig plats som måste passeras regelbundet.

Och likaledes bör ju redovisas att jag numera räknas som “card carrying member” av Riksförbundet M Sverige (tidigare mer känt som Motormännen) – om det hela är något faktiskt vara stolt över får väl tiden utvisa. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att lyfta mina åsikter om medlemskapet och bristen på sätt för mig att visa mitt stolta medlemskap, ja tänk hur föreningen valt att inte förvalta sitt grafiska arv – eller för den delen oss medlemmars stolta medlemskap. Det är för mig en stor gåta.

Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!

Över och ut

Höststatistiken visar…

Att sju av tio av er som ramlat förbi här under 2019 verkar ha tankarna på, eller om, Budapest. Ni är ca 15 trevliga besökare om dagen.

Var femte av er kommer dock förbi bara för att ni tänkt tanke och funderat på om bilmärket Lada möjligen råkar ha några återförsäljare här i Sverige numera.

10 % av församlingen råkar ha något intresse kopplat till den norska uppfinningen Snowgrip vilket var slirskydd som man snabbt och enkelt kunde sätta på när nöden så krävde.

Men det finns en hel del annat matnyttigt, till exempel en nu sammanställning över Motormännens medlemsmärken

eller varför inte alla samlade texter om Pellefant och mina vedermödor för att få bli ägare till den

Motormännens vagnmärken – en spännande historia?

Motormännens Riksförbund, eller Riksförbundet M Sverige som de numera heter har en lång och stundom missförstådd tradition av att tillhandahålla eleganta vagnmärken.

Vagnmärke eller förtjänstmärke?

Vagnmärken = medlemsmärke

Förtjänstmärke = medlemsmärke som man kan ansöka om att få köpa efter minst 15 år löpande medlemskap.

Internationellt vagnsmärke =

Läs mer om vagnmärken på https://www.niskakoski.net/motormannens-vagnsmarken-en-liten-sammanstallning/

 

Så var Motormännens saga all – Riksförbundet M Sverige tar över.

Familjen ha varit i Motormännen i omgångar, ja det började väl med att farsan gick med någon gång på 1980-talet. Det låg ju liksom för sig när vi åkte i Östeuropa vareviga sommar och Motormännen hade ett kontor i Örebro. Där kunde man skaffa internationellt körkort och internationellt campingkort. De sålde även färjebiljetter till klubbpris och stundom kunde man även begåvas med lite klistermärken och vagnmärke i plast vilka givetvis skulle dekorera bil och husvagn.

I takt med Europas “sammanväxt” så försvann väl incitamentet att vara med, internationella körkort behövdes inte längre och det där Campingkortet ja det gick ju att lösa på plats till minst lika konkurrenskraftigt pris.

För några år sedan, ja 4-5 skulle jag tro så blev hustrun medlem. Orsaken var, om jag minns rätt att svärmor sett att man fick en hotellweekend på köpet och det var ju ett skäl så gott som något. Och i takt med att även vi började återupptäcka Centraleuropa med bil så var ju medlemskapet naturligt. Speciellt med drivmedelsrabatten hos Preem och bokningsrabatten på färjetrafiken. Att vi dessutom fick ett års fritt abonnemang på BroBizz över Öresund ja då var det ju liksom “kostnadsfritt” att vara med. Speciellt eftersom man dessutom fick tidningen Motor i brevlådan typ 6-7 ggr på ett år.

I år var det återigen dags att förnya medlemskapet men för de där 540 kr de vill ha så får jag liksom inget jag har nytta av. Preemmacken vi tankat på revs i mars och nu finns närmaste Preem någon mil utanför stan. BroBizzen får jag betala för och de där färjorna från Sverige ja de hoppar vi numera över. Men spiken i kistan var att tidning Motor numera ska läsas “online” som standard för den slutade komma redan i höstas. Så det blev inget förnyat förtroende.

Att föreningen nu bytt namn till M Sverige, ja det gör väl inget på totalen. Men som bindgalen bilnörd så slås jag av hur lite en så stor förening gör för att vårda sitt eget renommé och minne. Under lång tid gav man ut vagnmärken i parti och minut i olika utföranden beroende på ett eller annat. Men internt verkar de vara väldigt dåliga på att veta om att dessa funnits i organisationen. Hörde av en Traderasäljare att han försökt få klarhet i dessa märkes historia men de visste inte något alls. Turligen kunde jag fylla i och förklara vad han försökte sälja och hur dessa märken kom medlemmarna tillhanda. Men jag blir beklämd helt klart.

En vacker dag ska jag skriva ned vad jag har lärt mig om M’s Vagnmärken bara för att få det nedtecknat någon gång…

I katalogiserandets otjänst… Del 1.

Om jag lägger handen på hjärtat och lovar att avslöja mitt innersta väsens egenhet så bor det nog en liten samlande, och stundom svamlande, ekorre inom mig.

I mitt fall handlar det om allt det där som rör bilen, bilismen och bilsamhällets alla vinklingar. En period så var jag fast övertygad om att gamla körskoleböcker var vägen in för att förstå bilismens väsen över tid. En annan så var allt som hade med intresseorganisationer så som Motormännen och IC/OK’s medlemmar en annan smått viktig parameter för att förstå sin samtid och dåtid… Givetvis har även biltidningar, med just Teknikens Värld som rättesnöre, fått fungera som ett lackmuspapper för att ge bilden av hur bilismen, bilägandet och teknikutvecklingen ändrats över tid.

Att flytta är renande…

Set hävdar i alla fall min ärade hälft här hemma – jag är väl inte alltid av samma mening. Jag menar, mitt samlande är skrymmande, tungt och väldigt svårmotiverat. I synnerhet för att jag tenderar till att gå “all in” och försöka finna allt av något. På den tiden jag och min dåvarande huserade i det “lilla huset på prärien”- vår salsbyggnad “västanvik” på 440 kvadrat plus ett stort lada, ja då var ju plats en relativ fråga. Att sedan lämna den det var ju en “reningsprocess” i högre skolan för där rök merparten av alla bilbroschyrer, biltidningar och annat spännande i tryckt format rätt ned i pappersåtervinningens gap. Jag räknade lätt över det hela och det var 10 vändor med en stor skåpbil bara med papper och garanterat ett par ton återvunnet pappmaterial… Ja det enda som fick vara ograverat i rensningsivern var böcker med skinnrygg så den flyttlådan kom att sparas i alla fall. Sedan dess har det blivit en handfull “reningsprocesser” med snarlika resultat vareviga gång.

Men likt den där ekorren som ständigt samlar, så tilltar en sån där återanskaffningsperiod en bit i att man bor på ett ställe. Kanske beroende på att det dels är väldigt tråkigt att inte ha något att jaga efter. Men en säkert lika drivande faktor är att jag har ett fotografiskt minne där jag vet att jag sett en uppgift men inte han redogöra exakt vad som stod… Ja och då behöver man ju hitta den där boken/tidningen/broschyren igen… Och så var ekorrhjulet igång igen…

I någon form av ambition att vara lite konstruktiv, ja rent av smart, så har jag så smått börjat att skapa digitala kopior på lite av allt jag samlat. Nu senast Kungliga Automobilklubbens korrespondenskurs i 24 delar… Med tillhörande diagnostiska frågor… Nu skulle det ju vara ett aber att behöva stå och vända vareviga av dessa nära 400 sidor i en sån där liten enkel skitscanner. Så jag slog på stort – ja det har väl liksom blivit så. Ska nått göras så ska det minsann göras ordentligt. Vis av att proffsmaskiner är så mycket bättre så tronar nu en överdimensionerad A3 scanner. Givetvis med dubbelsidig inläsning som lystrar till modellbeteckningen HP ScanJet N9120 på kontoret. Nackdelen med proffsmaskiner är ju förutom priset som väl är typ ett par månadslöner efter skatt att det är sällan bara att klicka så är allt klart… Nej ställtiden och uppvärmningsfasen med start av alla servrar och tilläggsfunktioner tar minst en kvart så det gäller att vara tålmodig. Ja jag hör att du funderar på hur lång tid det faktiskt tog att scanna dessa 402 sidorna… svaret är 3,5 sekund per sida 🙂 plus ställtid och sedan en 25 minuter för datorn att analysera filen så drygt en timme allt som allt…

Det är här någonstans som jag insett, dels digitala filer är enklare att husera, men de är *fnutt* så mycket enklare att tappa bort, kanske på någon backupdisk, eller minnessticka, eller i temp-mappen, eller på den gamla imagefilen till servern osv, ja möjligheterna är oändliga. Så vissa papper, de har jag fått trätt i maskinen mer än en, två  eller tre gånger… det är konstigt va betygen får åka igenom maskinen….

Sa jag förresten att jag nu hittat en samling med Teknikens värld från 1967-2017 på blocket?… Nu återstår väl mest att legitimera 100 mil i bil och behovet av ett par nya bokhyllor… och beväpna mig med ett innerligt tålamod så kan även dessa bli digitala och läsbara i paddan istället…