Höststatistiken visar…

Att sju av tio av er som ramlat förbi här under 2019 verkar ha tankarna på, eller om, Budapest. Ni är ca 15 trevliga besökare om dagen.

Var femte av er kommer dock förbi bara för att ni tänkt tanke och funderat på om bilmärket Lada möjligen råkar ha några återförsäljare här i Sverige numera.

10 % av församlingen råkar ha något intresse kopplat till den norska uppfinningen Snowgrip vilket var slirskydd som man snabbt och enkelt kunde sätta på när nöden så krävde.

Men det finns en hel del annat matnyttigt, till exempel en nu sammanställning över Motormännens medlemsmärken

eller varför inte alla samlade texter om Pellefant och mina vedermödor för att få bli ägare till den

Motormännens vagnmärken – en spännande historia?

Motormännens Riksförbund, eller Riksförbundet M Sverige som de numera heter har en lång och stundom missförstådd tradition av att tillhandahålla eleganta vagnmärken.

Vagnmärke eller förtjänstmärke?

Vagnmärken = medlemsmärke

Förtjänstmärke = medlemsmärke som man kan ansöka om att få köpa efter minst 15 år löpande medlemskap.

Internationellt vagnsmärke =

Läs mer om vagnmärken på https://www.niskakoski.net/motormannens-vagnsmarken-en-liten-sammanstallning/

 

Så var Motormännens saga all – Riksförbundet M Sverige tar över.

Familjen ha varit i Motormännen i omgångar, ja det började väl med att farsan gick med någon gång på 1980-talet. Det låg ju liksom för sig när vi åkte i Östeuropa vareviga sommar och Motormännen hade ett kontor i Örebro. Där kunde man skaffa internationellt körkort och internationellt campingkort. De sålde även färjebiljetter till klubbpris och stundom kunde man även begåvas med lite klistermärken och vagnmärke i plast vilka givetvis skulle dekorera bil och husvagn.

I takt med Europas “sammanväxt” så försvann väl incitamentet att vara med, internationella körkort behövdes inte längre och det där Campingkortet ja det gick ju att lösa på plats till minst lika konkurrenskraftigt pris.

För några år sedan, ja 4-5 skulle jag tro så blev hustrun medlem. Orsaken var, om jag minns rätt att svärmor sett att man fick en hotellweekend på köpet och det var ju ett skäl så gott som något. Och i takt med att även vi började återupptäcka Centraleuropa med bil så var ju medlemskapet naturligt. Speciellt med drivmedelsrabatten hos Preem och bokningsrabatten på färjetrafiken. Att vi dessutom fick ett års fritt abonnemang på BroBizz över Öresund ja då var det ju liksom “kostnadsfritt” att vara med. Speciellt eftersom man dessutom fick tidningen Motor i brevlådan typ 6-7 ggr på ett år.

I år var det återigen dags att förnya medlemskapet men för de där 540 kr de vill ha så får jag liksom inget jag har nytta av. Preemmacken vi tankat på revs i mars och nu finns närmaste Preem någon mil utanför stan. BroBizzen får jag betala för och de där färjorna från Sverige ja de hoppar vi numera över. Men spiken i kistan var att tidning Motor numera ska läsas “online” som standard för den slutade komma redan i höstas. Så det blev inget förnyat förtroende.

Att föreningen nu bytt namn till M Sverige, ja det gör väl inget på totalen. Men som bindgalen bilnörd så slås jag av hur lite en så stor förening gör för att vårda sitt eget renommé och minne. Under lång tid gav man ut vagnmärken i parti och minut i olika utföranden beroende på ett eller annat. Men internt verkar de vara väldigt dåliga på att veta om att dessa funnits i organisationen. Hörde av en Traderasäljare att han försökt få klarhet i dessa märkes historia men de visste inte något alls. Turligen kunde jag fylla i och förklara vad han försökte sälja och hur dessa märken kom medlemmarna tillhanda. Men jag blir beklämd helt klart.

En vacker dag ska jag skriva ned vad jag har lärt mig om M’s Vagnmärken bara för att få det nedtecknat någon gång…

I dessa tider av brexit – dags för en brittisk vagn månde?

Jag är uppvuxen i ett hem där boken “Allt om bilen” utgiven av Motormännen/Det Bästa’s förlag stod som källa för en stor del av mina teoretiska kunskaper om bilens konstruktion och vårdande av den samma.

För ett år sedan lyckades jag hitta ett eget exemplar på en loppis och det var ett kärt och väldigt hemtamt återseende. När jag idag tittar på de rika illustrationerna så slås jag av hur många brittiska vagnar som fått stå modell för allsköns av ingreppen, rostlagning av framskärmar på en Morris Minor, eller påfyllning av Bromsvätska i en Cortina  Läs mer…