Det känns att vardagen kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det försommarsäsongen vånda så här i covid-tider, för det verkar ju inte vara någon idé att planera något.
Jag råkar nu vara medlem i en handfull fordonsklubbar – DKW, Mercedes M Sverige (Motormännen) och OK. Var och en av dessa har historiskt varit aktiva och anordnat träffar till höger och vänster. Men spontant kan jag bara komma att tänka på att det är bara DKW-gänget som har ambition att göra ett arrangemang denna sommar. Ja sommar och sommar, det är faktiskt tidigt i höst om du fråga mig – allt efter tredje vecka i augusti är väl höst enligt skolgångsterminerna?
Gräsänderna
Nu står jag väl inte och faller med att få träffa likasinnade själar i bilorienterad kontext. Just nu är det nog de förvirrade gräsänderna som stundom barrikaderar vår trädgård som får mest av mitt medvetande. Jag hade aldrig kunnat ana vilka gruppdynamiska utmaningar som ett skock änder präglas av. Vissa av dem tål då rakt inte att vissa råkar ens titta i deras riktning. På samma sätt så finns det charmerade individer som gör allt för att fånga även vi två-bentas fulla uppmärksamhet och socialiserar sig gärna om man råkar vara ute i det gröna.
Likströmsgeneratorer
Om nu gräsänderna är dem som fångar engagemanget så är väl Mungans generator dess raka motsats – även om jag vet att det är där jag borde lägga min energi. I alla fall om jag har ambitionen att faktiskt låta Rikki-Tikki-Tavi rulla några längre sträckor. Det hela faller väl nu mest på att jag gärna skulle vilja mäta mig fram till om det är generatorn eller möjligen den separata regulatorn som spelar mig ett spratt. Blotta vikten på en renoverad generator skapar sina problem – jag fann en modest prissatt och nyservad dito i Tyskland hos en privatperson. Dessvärre hanterar inte privatpaket-speditörerna paket tyngre än 20 kg så den ligger kvar i mellersta fäderneslandet och nämnda Munga häckar alltjämt i garaget vikarierande som avlastningsyta.
Militärcykel
I brist på roliga uppslag råkade jag köpa en till militärcykel – den här gången en M/105A, den med det förstärkta baknavet med bromsbackar. Att dessa baknav är lite speciella fick jag snabbt erfara, eller rättare sagt det nämndes redan i annonsen. Bromsen vill inte släppa efter att man bromsat en gång. Nu gör ju inte konstruktionen av Sachs HR 90V det hela så enkelt. Olikt de flesta andra bromsnav jag skruvat med så vill inte dessa dela på sig med mindre än att man måste bryta bort ett dammskydd i plåt. Att dammskyddet i fråga gick ur Sachs tillverkning någon gång under 1970-talet ställer ju till lite problem. Uppslag saknas dock inte, möjligen ambitionen att betala vad som begärs för de restpartier jag råkat hitta. Eller vad sägs om en översynssats för 350 chf (3300 ex moms tull och frakt). Det är ju bara det att det är sju – åtta gånger vad cykeln kostade.
Allt är inte nattsvart – Jimmy klarade besiktningen!
Årets besiktningsrace bestående av Diesel-Doris och Jimmy för min del fick visa upp sig på andra stationer än Opus den här gången. Diesel-Doris på Svensk Bilprovning (SBP) vilket gick sådär. En brusten fjäder och två dåliga bromsslangar gav inbjudan till återbesök. Nu är det avhjälp men lustigt nog – eller snarast skrämmande så det förslår så noterade inte teknikern att ett av bromsrören läckte efter återmonteringen. Jag kan säga att bilen var bättre innan än efter efterkontrollen…. (jodå klart jag såg till att fixa det hela väl hemma igen. Men SBP kändes väldigt trött organisationsmässigt.) Jimmy fick istället visa upp sig hos CarSpect här i grannskapet. Döm om min förvåning när det blev blankt papper och körklart till 31/8-2022. Jimmy visar sig vara en bra slit och släng-vagn, perfekt för irrfärder i sjukhusets parkeringshus.
Från annons 1971. Det som jag benämnt som ”Vagnmärke med lagerklans” ska benämnas som ”Seniorvagnmärke”, kravet för att få skaffa ett sådant var 5 års sammanhängande medlemskap och kostade 16,95 kr (128 kr i dagens penningvärde hösten 2020). Det som jag tidigare kallat för vagnmärke K heter internt även Enkelt vagnmärke, dessa var utan kostnad. Förtjänstmärke kunde erhållas efter 10 års medlemskap och prickfri körning, förtjänstmärke med en stjärna vid 15, 20 år gav två stjärnor osv. Dessa saknar prisuppgift vilket får mig att tro att dem var kostnadsfria.
Hösten 1972 tillkommer ännu ett märke, detta med texten Veteran. Kravet för att få köpa ett sådant var styrkt 10-årigt medlemskap och kostade 29,40 kr
i form av formgjuten röd plast med dubbelhäftande tejp på baksidan. Kanske inte fullt så attraktivt som ett metallmärke men ack så mycket lättare att applicera på en modernare skapelse på hjul. Detta märke hade även mina föräldrar på husvagnen när vi reste östeuropa runt under det glada kalla krigets skälvande dagar.
sett kvarstår något mindre än 80 timmar av kalenderditot.
Ja ska jag vara ärlig så lär det nog aldrig bli av för två av kontrahenterna för dem lär behöva påtagligt mer engagemang än vad jag tror mig kunna uppbringa såvida inte något specifikt projekt ställer mig inför sådant faktum. Den tredje, en Crescent CityBike med 7-växlar anno 1992, istället var lite för bra och fin för att stå ute. Så den står inbolstrad i källarens varma vrå i väntan på att jag ska inse dess förträfflighet och behovet av att kunna cykla ståndsmässigt till jobbet.
Sist men inte minst så hoppas jag att jag lyckades göra någon Ford-ägare glad via att sälja en underbar uppsättning med fälgsidor i pärlemorvit plast på tradera som jag lyckats fynda på en loppis. Vinsten för egen del uppgick till hela 6 kr dock!
på en loppis och det var ett kärt och väldigt hemtamt återseende. När jag idag tittar på de rika illustrationerna så slås jag av hur många brittiska vagnar som fått stå modell för allsköns av ingreppen, rostlagning av framskärmar på en Morris Minor, eller påfyllning av Bromsvätska i en Cortina med bromscylinder på vänster sida om motorn sett framifrån, eller som när proceduren för att byta hjul ska visas, ja visst då är det på en Morris 1300. När vi väl kommit fram till stycket om att spraymåla bilen, ja då finner man det fullt normalt att det hela givet bäst görs på en Triumph Herald med sitt speciella huvlåset på framskärmens nederkant. Aningen subtila anspelningar, ja visst, och på samma sätt nått som än i dag gjort att jag inte är helt främmande för nått gjort på de galna öarna där ute i väster.
Men skulle det dyka upp en Rover 213 (SD3) från mitten av 1980-talet, derivatet av Honda Ballade, så skulle det vara svårt att stå emot, här till vänster hämtad från kultserien Skenet bedrar. Sannolikheten är väl ganska låg att en sådan skulle ramla förbi för de åren så hade vi inte någon regelrätt import av personbilarna och inte heller frågan om generalagent här i Sverige verkar varit helt klar även om Harry Karlsson bil tog in en och annan Land Rover och Range Rover…