fotograferat i februari 2023 – mixen på vagnarna andas samtid och dåtid parallellt.
Kategori: Resor i bil jag minns
Ibland faller det sig inte bättre än att något inlägg kanske mer är kopplat till själva förflyttandet än själva fordonet. Kanske våndan av trasiga bilar eller rent av resor som på nått sätt definierat bilägandet för mig
80-tals flugan – Restaurangbroarna över motorvägarna
Här för leden hittade jag en liten pamflett om byggnationen av A6;ans restaurang i Jönköping. Att A6:ans restaurang funnits med i mitt medvetande kommer sig av att nära på alla av mina kontinentenresor med bil involverar att passera under denna antingen på ut- eller hemresan.
En nyfiken google-sökning över restaurangbroar ger två träffar i landet kopplat till Wikipedia. Dels en en i Gävle – Gävlebro och Nyköpings Nyköpingsbro. Fritt ur minnet vill jag även nämna Hiltons Hotellanläggning vid slussen i Stockholm som borde kunna kvala in i samma kategori, även om det inte handlar om just vägrestauranger i direkt bemärkelse.
Intressant nog har samtliga av dessa det gemensamt att att de byggdes under 1980-talets senare hälft. Merparten, alltså A6;an i Jönköping, Nyköpingsbro och Gävlebro invigdes 1987. Medan Hilton eller Scandic Slussen som det initialt hette dröjde fram till 1989. Stilen säljs vara inspirerad av hur rastplatser anlades i Västtyskland. Udda nog kan jag inte dra mig till minnes att jag särdeles ofta sett denna typ fullt så ofta ens i Tyskland. Minnet säger mig att den senaste jag besökte var någonstans i Nederländerna eller möjligen Belgien.
Med vårsolen kommer nya gäster på besök.
Numera så är det en självklarhet att den som har en webbsida eller blogg spanar in vilka sidor som besöks….
I den bästa av världar så borde man givetvis optimera så var och en av dem som tittar förbi får sitt lystmäte tillgodosett. Som lektör och skribent förväntas jag att spinna vidare på just sånt som läses. Rent av skriva en rappakaljatext med snarlika ord för att fånga fler besök. Men även få dig kära besökare att hänga kvar och kanske tillbringa ytterligare någon sekund som gäst här.
Nu är väl inte jag som andra. Orden känns liksom som om de räcker lagom till att skriva just så mycket eller utförligt som det blivit … Jovisst jag är nyfiken på vad som faktiskt läses och så.
Aftonbladet eller Expressen?
Varje höst så sticker ett sökord ut i listan, nämligen Snowgrip som var en norsk uppfinning i kategorin slirskydd på bil. Och så snart snön börjat ge vika så kommer Budapest-resenärerna och kollar in texten som ursprungligen gjordes till några bekanta som skulle ut och fara. Ja lite som den gamla sketchen där Gösta Ekman inte kan bestämma sig för vilken kvällstidning han ska köpa. Så lika men ändå helt olika, precis som texterna som fångar besökare hit.
Så just i detta nu så skulle jag ana att du är mer nyfiken på Budapest?! eller kanske rent av bilen VAZ/Lada’s svenska historia?
Långsam affär uppskattas – uppföljning
för en tid sedan skrev jag lite om bilaffärer med förhinder, https://www.niskakoski.net/2017/01/13/langsam-affar-uppskattas/
Efter sju bedrövelser och åtta bakslag så, eller nära fyra år så
råkade jag ha vägarna förbi Alfta. Eller mer ärligt, Läs mer…
På kryss bland läppsmällare och annat löst folk
Någonstans långt där uppe i skallemejjan så finns en övertygelse om att det visst vore helt ok att folk kör på sommardäck vintertid om förutsatt att folk faktiskt anpassar sin framfart till vägens förhållanden. Jag skulle nog sträcka till att vilja påstå att det rent av vara lämpligt om det var så, för då skulle det naturliga urvalet se till att vi bilister behöver göra det för att nå vår destination.
Jag har dock aldrig riktigt kunna sätta fingret på hur denna övertygelse blivit min egen för ens jag några dagar in på 2017 Läs mer…
Vägmannaskap – en dygd allt mer på utdöende.
Hela min uppväxt präglades av att Bilen var kommunikationsmedlet. Kanske var det tack vare att farsan körde glassbil, eller så var det just att i Nora där jag växte upp så var bussar inte direkt det naturliga sättet att förflytta sig. Rent kan det ha varit semestrarna med bil och husvagn som liksom valsade fast och cementerade in Bilen som det naturligaste av sätt att förflytta sig. Och visst, det blev ganska många upptäckarmil i bil varje sommar, oftast med Jugoslavien som vändkrets innan det bar hemöver igen. Hemvägen givet en annan sträcka än nedresan, för så ska det va, sa farsan.
Många av resorna sätter än idag någon form av ”minsta-nivå” för vad som är möjligt, korsa Budapest i rusningstrafik – inga problem, ta sig upp till Gross Glockner, been there and hab’ der aufkleber, Rhen-dalen med den Lorelei *gäsp* och listan kan göras Läs mer…
Ännu ett förlorat bilår…
…har lagts till handlingarna. Summerat blev 2016 ett verkligt bottennapp, innehavet på bilfronten ser precis lika ospännande ut som vid ingången av nämnda kalenderår.
En strimma av visshet noterades då familjen de facto kom att passera Berlin, inte bara en utan två gånger med hustruns Oncle Ben. Herr Ben fick även bekänna färg i städer så som Warszawa, Prag och till och med hemorten Mlada Boleslav men det var ju ingen bil vi förvärvade denna säsong….
Nu ska jag inte låtsas om som det ens varit nära att komma till skott, visst det var en Lada Samara Baltic som gäckade – men jag fattade insikt redan innan tåget skulle bokas och jag fick vackert backa ur. Efterhandsanalysen gav väl vid handen att det var olyckliga omständigheter i form av minimalt bilbehov, ett lätt föraning om att ekonomi är läran om att hushålla med en resurs och andra, som jag då trodde, intressanta alternativ som lurade i kulissen… Och så länge som kära Diesel-Doris råkar ha hälsa, ja då är det lite svårmotiverat att slå till på nått objekt som bara är lite intressant…
Nä, nu får det vara nog med ältande över sånt som uppenbarligen kom av sig… Nu siktar vi på 2017!
Smhi utlovar Höstrusk, regn och +8° – det är dags att kolla in akvariet!
Hösten har slagit till med alla de typiska dragen som präglar en svensk höst. Grått, +8° och regn, vindbyar som river ned varje blad som så smått börjat byta färg på björken här utanför. Och framför mig ligger 55 mil i bil för att titta och med en massa tur lyckas provstarta ”The Aquarium”.
För att göra det hela lite mer spännande har jag valt följande upplägg;
måndag – resa till Göteborgstrakten för koll och provstart – om allt löper väl ut och vi kan bli ense om priset så gör vi affär. Lämnar kvar ett extra bilbatteri och lämpliga verktyg osv.
tisdag – tar tåget i arla morgonstund, framme om nu inte lövhalkan slår till på sen förmiddag. Hemfärd mot Örebro och stundande besiktning kl 15.20….
Som sagt – allt verkar ju tajmat och klart in i minsta detalj för att prarafrasera Sickan i Jönssonligan. En annan tanke som slår mig är vad det stod på vår klass avslutsningströja för en herrans massa år sedan vilket väl fritt ur minnet var något i stil med; Teori är när man vet allting men ingenting fungerar. Praktik är när allting fungerar men ingen vet varför.
I vår klass så var teori och praktik förenade, ingenting fungerade och ingen visste varför.
Det känns som upplagt för felberäkningar och allmänna bakslag au masse
I backarna runt Lerum – eller våndan av att köra bil med trasiga ventiler
Det finns ju saker man gör i livet som kanske inte är helt logiska. För en massa år sedan, nära 13 i alla fall så råkade jag lida av Skoda-feber. Tiden var ju 1994-1995 och bilmärket hade varit borta i 6 år från den svenska bilmarknaden. Det var ju liksom Östeuropa som var i luften, liksom hippt på nått sätt. Jag och min kompis Vesslan plöjde allt vad gamla Teknikens Värld hette, lusläste minsta test och drömde hett och passionerat om Skoda.
Bland de hett eftertraktade maskinerna stod ju Coupé modellen högt på önskelistan, bara slagen av den brittiska Cab-varianten och en eller annan fabriksbyggd Rallybil. När det väl var kom till kännedom att det stod en 120 Garde, den första Coupémodellen dock med den mindre motorn (58 hk/1200 cm) och bara 4-växlad låda, i Göteborg var ju ha-begäret starkt…
Ägaren, en kille vid namn Ola – säkert en av Sveriges första utexaminerade Miljöekonomer, var benägen att sälja. Praktik i England stor på tur och jag tror han insett att bilen inte var direkt något att ta med över pölen så att säga. Sagt och gjort, ivrigt påhejjad av min dåvarande flickvän Paulina tog vi tåget ner till Götet. Ola mötte upp och körde oss i sin brors Saab 90 till hemmahamnen. Och där stod den ’nästangula’ Skodan och väntade. Priset var redan diskuterat och avklarat så det var ju bara för mig att leka mekaniker, i praktiken så finns det ju inte så mycket att göra mer än att sticka in huvudet under motorluckan i aktern och se allmänt kompetent ut – ungefär som att vara konsult som jag är nu när man tänker efter.
Friskt vågat hälften vunnet?
Nåväl efter en viss felsökning och allmän prövaranda beslutade vi vi oss att våga testa hemfärd, motorn gick ju trots allt runt för egen maskin men lät ju aningen besvärad. För säkerhetsskull förtogs en provtur runt kvarteret med förtroendeskapande resultat. Min kära flickvän, som alltid varit något av ett affärsmässigt geni, ledde prisförhandlingarna allt medans jag provkörde och det hela kom att slutligen falla på priset för en stereo. Ja Ola ville prompt ha 500 kr för radion vilket kan anses varit ett överpris och vårt bud om 300 ansågs löjligt lågt av honom. Men för att bryta dödläget uppfann ”min” rådiga kvinna det ultimata lösningen. Fullt pris för stereon men vi prutade 200 på bilen:-) summa summarum samma pengar men med lite olika fördelning på kontot.
Nåväl pengar bytte ägare, bilen likaledes. Vi sjönk ned i den ljuvt lila inredningen med de höga ryggstöden med integrerade nackstöd. Maskineriet spann och hostade om vart annat. Till saken hör att Götet är en backig stad, ibland går det medförs. men minst lika ofta motförs. Invaggade av en viss tilltro om bilens goda hälsa koms sig av att första partiet från säljarens adress var givet nerförsbacke. Stärkta av den initiala frirullningen invaggades oss i att allt var frid. Men den som åkt ut ur denna kära västliga metropol med siktet ställt mot öst,vet mycket väl att backarna i Lerum lämnar vissa minnen. Så ock för detta resesällskap, från fullfartsattack i 70 till att få gå på 3:ans växel, ladda på med 2:an och slutligen gå ner på den sista 1:an och bara hoppas på att hastighetsmätaren skulle stanna uppe på 10-15 km friska. I ivern att hålla varv och liv i denna starkt reducerade motorklump så konstaterades att chocken max-utdragen gav viss förbättring, en teknik som kom att få användas flitigt under resan.
Nåväl, backarna forcerades efter bästa förmåga och dryga 5 timmar senare stod hon där, ’nästangul* med aluminiumfälgar på tomten hemma i Nora. Personligt hastighetsrekord löd 105 i medlut och bottennoteringen löd väl 10…
Väl hemma hade motorn knappt kallnat innan verktygslådan dök fram, topplocket lossat och förklaringen till bilens prekära hälsostatus blev uppdagad. Domen två avgasventiler såg ut som något helt annat. ena var halv och den andra saknade en tårtbit. Därtill hade den omilda behandlingen fått grenröret att spricka av de heta avgaserna som pumpat ut under 30-talet mil.