Hoppa till innehåll

Kategori: Resor i bil jag minns

Ibland faller det sig inte bättre än att något inlägg kanske mer är kopplat till själva förflyttandet än själva fordonet. Kanske våndan av trasiga bilar eller rent av resor som på nått sätt definierat bilägandet för mig

På kryss bland läppsmällare och annat löst folk

Någonstans långt där uppe i skallemejjan så finns en övertygelse om att det visst vore helt ok att folk kör på sommardäck vintertid om förutsatt att folk faktiskt anpassar sin framfart till vägens förhållanden. Jag skulle nog sträcka till att vilja påstå att det rent av vara lämpligt om det var så, för då skulle det naturliga urvalet se till att vi bilister behöver göra det för att nå vår destination.

Jag har dock aldrig riktigt kunna sätta fingret på hur denna övertygelse blivit min egen för ens jag några dagar in på 2017

Kommentarer stängda

Vägmannaskap – en dygd allt mer på utdöende.

Hela min uppväxt präglades av att Bilen var kommunikationsmedlet. Kanske var det tack vare att farsan körde glassbil, eller så var det just att i Nora där jag växte upp så var bussar inte direkt det naturliga sättet att förflytta sig. Rent kan det ha varit semestrarna med bil och husvagn som liksom valsade fast och cementerade in Bilen som det  naturligaste av sätt att förflytta sig.  Och visst, det blev ganska många upptäckarmil i bil varje sommar, oftast med Jugoslavien som vändkrets innan det bar hemöver igen. Hemvägen givet en annan sträcka än nedresan, för så ska det va, sa farsan.

Många av resorna sätter än idag någon form av ”minsta-nivå” för vad som är  möjligt, korsa Budapest i rusningstrafik – inga problem, ta sig upp till Gross Glockner, been there and hab’ der aufkleber, Rhen-dalen med den Lorelei *gäsp* och listan kan göras

1 kommentar

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.