Vägmannaskap – en dygd allt mer på utdöende.

Hela min uppväxt präglades av att Bilen var kommunikationsmedlet. Kanske var det tack vare att farsan körde glassbil, eller så var det just att i Nora där jag växte upp så var bussar inte direkt det naturliga sättet att förflytta sig. Rent kan det ha varit semestrarna med bil och husvagn som liksom valsade fast och cementerade in Bilen som det  naturligaste av sätt att förflytta sig.  Och visst, det blev ganska många upptäckarmil i bil varje sommar, oftast med Jugoslavien som vändkrets innan det bar hemöver igen. Hemvägen givet en annan sträcka än nedresan, för så ska det va, sa farsan.

Många av resorna sätter än idag någon form av “minsta-nivå” för vad som är  möjligt, korsa Budapest i rusningstrafik – inga problem, ta sig upp till Gross Glockner, been there and hab’ der aufkleber, Rhen-dalen med den Lorelei *gäsp* och listan kan göras oändligt lång. I vuxen ålder, så känns det dock som om rationaliteten tagit bort allt det där roliga och att logiken i att upptäcka i bil har fått sig en törn. Den sanne ekonomen inom mig  har stundom lite svårt att försvara att ta bilen i tre dagar för att komma till pärlan Eger i dalgången mellan Matra och Bükk i nordöstra Ungern, när samma resa kan göras på ett par timmar med flyg och lite tåg till en femtedel av kostnaden. I somras lyckades vi i alla fall med två trippar till kontinenten, först till Berlin på försommaren och när hösten stod på antågande ett varv över Berlin, Warszawa och Prag.

När jag härförleden sökte på ordet vägmannaskap så fanns inte mycket matnyttigt att finna, men i minnet fanns en text från ledarsidan i teknikens värld från  1975 nummer 14, ja i den när man provkörde nya Fiat 131 om du nu är en kalenderbitare likt undertecknad. Nu hade dock mitt exemplar av den aktuella tidningen råkat försvinna i någon av otalet flyttar. På biblioteket fann jag råd och uppfräschning; bäste chefredaktören Dag E Hogsten

Teknikens Värld 1975:14 ledarsidan av Dag E Hogsten om Vägmannaskap

konstaterade; “…Vägmannaskap har inget med fart eller körprestationer att göra. Mopedåkande ynglingar med semesterpackning tillhör exempelvis de mest genuina  vägmännen.
Men den som låter sin Porsche stå kvar garaget en sommarmorgon när dimmorna lättar och tar inrikesflyget istället, har missuppfattat det hela.
Han saknar något. Man kan kalla det upptäckarglädje, kanske. Eller äventyrslystnad.
I varje fall saknar han vägmannaskap.”

Och det är väl just det där vägmannaskapet som jag för stunden känner jag att jag saknar i dessa tider av lågprisflyg mellan flyghangarer på någon slätt!

Ett svar på ”Vägmannaskap – en dygd allt mer på utdöende.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.