Yankee Go Home – eller nått sånt

Som alltid, alla resor startar med ett steg oavsett om de går till Ica eller till Sidney… Lagom som klockan slog 16, och jag varit på resande fot i 9 timmar och 40 minuter stannade bussen på Nordmalings bussstation, eller station och station, det var mest en grusplan vid Frasses mitt emot Systembolaget och Försäkringskassan. Världsvant likt Humprey Bogart steg jag av bussen, stapplade några steg, lutade mig mot det faluröda staketet, tog upp telefonen och tryckte “ring up”.

I den andra änden svarade Erik på ett omisskänligt sätt, det var ju tredje gången som jag hade honom på tråden. Jag förklarade hur omgivningen såg ut, ha sa, Ja kom om ett paar minuter, stann där du å. Likt en hund som fått sitt kommando stod jag där och blickade ut över denna helt nya vy, liksom funderande, insupande och livsbeakande.

En vit Volvo 240 anno 1982 stannade till vid min sida, ur denna stegade en grånad man i varselkläder. Handslaget var fast, blicken utforskande och lika aktiv som den passivitet en norrlänning har när den pratar.

Vi satte oss i bilen och började prata, resan gick över ömsom grus ömsom asfalt, på vägar som vindlade sig ut likt små blodkärl i lungorna, ut i periferin. Dryga 20 minuter senare svängde vi in på gårdplanen framför Eriks hus, där snett till vänster stod hon, eller han eller vad nu kallar en halvmacho medelstor Amerikanare som varken är femenint pimpinett eller maskulint muskelbilsämne.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.