När Audi-febern fått grassera allt för länge..

Alla historier har en början, i mitt fall stavas den Pärlemorvit metallic. Få färger på bilar skvallrar om det där ”lite väl vulgo” som just pärlemorvit metallic. I Audis fall lystrar det färgen till den L0A9 (läses Noll A Nio). Just i det här fallet, den första pärlemor vita Audin som Göran Arver bil i Västerås beställt, hösten 1986. Bilen lär enligt första ägaren egentligen varit ämnad för Göran Arver själv men den blev stående i nästan 9 månader i bilhallen. Kanske var lacken lite för mycket, eller så passade inte den Brazil-bruna skinninredningen i smaken. Perlmutt som den benämns här hemma kom till familjen en sommardag i juni uteslutande för färgen – för är det nått jag lärt mig är det att just den skvallrar om nått spännande förflutet, för smaka på ordet ”Specialbeställning”. Då hitbogserad på grund av startproblem och obefintlig kopplingshydraulik.

Strax därefter; ja faktiskt under lördagsturen på cykel på väg hem från tidningskiosken Voidas fastnade blicken långt in i en trädgård och vips där fanns ännu en svårgreppbar färg. Nått som drar åt det Lila och plommonfärgade, eller som det står i färgkoden Zyklam Pärleffekt, LZ3T. Färgen kom som tillval på 1990-års modell och är ingen direkt vanlig på typ44. Kombinationen med Original rökfärgade bakljus fick mig att hajja till direkt. Dessa bakljus kombineras alltid med tilläggsreflexer på stötfångaren från fabrik, vilket en och annan stylingglad Audiförare brukar bli varse i samban med besiktningen då dessa oftast inte finns på eftermarknadsbilarna… Efter någon månad lyckades jag till slut övertyga ägaren om att jag var en klart värdig vårdare av vagnen och sedan månadsskiftet huserar den lila i garaget – för stunden i väntan på en ny huvudbromscylinder…

Och när vi ändå är inne på bakljusarrangemangen så återstår bara Titan’ic den Titangrå, LY7P, 91’ans 2,3 CD med just CD-paketets typiska helröda bakljus och reflexramp. Den här är egentligen tänkt att bli donator till de två ovan, men samtidigt så känns det ju lite halvkonstigt att plocka sönder en såååå vacker bil som dessutom bara har ett litet skitfel i form av havererad handbroms och ett hängande innertak… Suck – det lutar åt att jag nu inte har en utan tre Audi’s att välja mellan, en vit en lila och en grå…..

Ett svar på “När Audi-febern fått grassera allt för länge..”

Kommentarer är stängda.