Möjligen starstruck?

Allt sedan barnsben har jag haft tillgång till en god dos dagdrömmeri. Visst “då” i betydligt större omfattning än nu på senare år.

Om det i barndomen handlade som långt mer visionära utvikelser. Har dagens tankeexperiment, något mer av av målbildsvision som form. Exempelvis är det inte ovanligt att något spännande bilobjekt från blocket med kända tillkortakommanden och fel upptar ’visionerandet’. Då blir felavhjälpningen i fokus, ja rent av ned på ”så skruvar man isär och dessa reservdelar går åt. Delarna kostar si eller så och beställs från dessa firmor”. Många gånger är det just den fasen av förberedelser som ger en massa roliga kunskaper och insikter. Men minst lika ofta, en tanke om att det där var kul i teorin och affären uteblir.

Ungdomliga visioner

Tidigare dagdrömmeri, i senare delen av tonåren, rörde ofta att få testa vingarna som generalagent och importera spännande bilmärken. För spännande bilmärken fanns i överflöd. Speciellt i det forna östblocket som där och då gjorde trevande försök att bli mer ’västfäiga’. Ett av märkena som jag hade ganska långdragen dialog med var den tjeckiska pamp-limousinen Tatra. Det hela kulminerade sommaren 1996 när jag var på fabriksbesök i Koprivnice och fick se fabriker och tillverkning under ledning av någon uppgiven exportchef.

Någonstans där så landade min hopfantiserade bild av hur allt borde förlöpt och falla ut fick sig en stor törn. Av den grandiosa visionen återstod mest en tumme, eller kanske fallen som en pannkaka. Inte för att jag klandrar någon för slutresultatet. Men när jag tänkt, fantiserat och sett fram emot något i två år så var det mycket som inte motsvarande mina för högt ställda förväntningar. Om det var något jag tog med mig så var det en viss rädsla för att faktiskt genomföra sådant jag drömt om. Drömmar är bra att ha, men då bäst just som drömmar.

Att göra något 7 år senare

När jag idag blickar tillbaka på fjolårets bilprojekt ’Rikki-Tikki-Tavi’ så finns likheterna med Tatra-drömmen. Rikki hade ju funnits i mitt medvetande i många år och ett par ägarbyten innan det blev min tur. Givetvis ringer funderingen kvar i bakhuvudet, ska man verkligen göra slag i saken och köpa de där bilarna man nån gång drömde om?! Kanske lite som att bli starstruck…

Där någonstans fastnar tanken och gör en loop. För vad vore livet utan att få drömma. Det kan väl inte vara fel att förverkliga sina drömmar emellanåt i alla falI. För mitt inre ringer mitt eviga mantra ”Om hjärta och hjärna inte kan komma överens så är det plånboken som får ta smällen”. Den som lever som får se…

I vilka cykler går ditt bilinnehav?

Det är ju inte utan att jag funderar över hur mitt eget bilinnehav förändrats över tid, det är ju snart 30 år sedan jag fick/skaffade/annekterade min första egna bil.

I begynnelsen så präglades mina bilköp av en ganska enkel approach. Jag vill ha en bil – vilken kan jag lyckas övertyga mina stackars föräldrar att låta mig köpa?!

Idenitetssökaren;

Resultatet blev väl en eklektisk blandning med allt från morsans avlagda Citroen GS med den underbara halvautomatiska växellådan med en momentomvandlare istället för koppling. Växlingen i den mån det behövdes, gjordes via att välja “hastighetsområde” via växelspaken. Till vagnar som jag själv köpte i form av en rostig Volvo Amazon anno 1965 och ett knippe Skoda-bilar med motorn bak…

Funkis-fasen;

Efter hand så formerades väl vagnparken utifrån behovet som fanns. Dvs med två stora pyreneerhundar så blev det halvkombi eller kombi. Här figurerar massor av Volvobilar, ett par ur 3-serien, ett par tre ur 200-floran där bland annat den Volvo 245 GLT utgjorde det första inköpet jag gjorde på Blocket. En Volvo 145 Express! och slutligen en Slitochsläng Audi 100 med lilla motorn. Sicken mix…

Revoltfasen;

efter att jag och min dåvarande beslutat oss för att gå skilda vägar så inföll sig den där fasen när man börjar skaffa leksaker “bara för att”. Paletten bestod av ett par Volvo 480 T en svart en vit, Ford Econoline E250 Extended i Ambulansskrud. En högerstyrd Volvo 760, ett par Audi 100 varav en med världens högtalararrangemang och så vidare. Ingen blir lämnade mig oberörd men inte heller så pass mycket begär att de blev kvar någon längre tid. Audin med högtalarna i fråga var den enda bil som hittills blivit stulen i min ägo.

Vuxenfasen med ambition;

Som nybliven sambo med älsklingen L och Bonusdottern så inföll sig en nytt scenario i livet. Här behövdes det skärpa till sig. Bilen behövde ju helt plötsligt vara lite mer realistisk men ändå visa lite ambition. Här passerar BMW 740 iAL, Lancia Kappa, SAAB Griffins, så väl 9000 som 9-5. En härligt välvårdad Audi 100 Avant där AC’n tackat för sig och därmed immade igen så fort det blev kallt. Hustrun insåg dock att bilvalen inte alltid funkade för henne så hon köpte till slut egen bil.

Klipparmentalitet som kom på skam;

Om nu mina bilaffärer dittills präglats av att det funnits ett realt behov så övergick nu intresset att fokusera på försöka förlora mindre pengar eller rent av göra vinst…. Till en början så fungerade det hela enligt plan. Allt från små Fiater, till Chevrolet Caprice och Nissan Pulsar passerade garaget med viss behållning framför allt intrycksmässigt men även monetärt.
Men ganska snart började fokuset landa i att även ha större ambitioner på vinningen. I efterhand så vet jag att det var här jag inte var i fas med utbudet. Ganska snart kom felsatsningarna och bärgningskostnaderna skenade. Bilarnas tillförlitlighet var i botten och min personkännedom om säljarna slog slint. Kanske var det faktum att jag mest messade eller e-postade med säljarna en orsak. Det kan ju gömma sig ganska mycket information mellan raderna.

“Jag behöver ingen bil men det vore ju kul” fasen;

Det är lätt att fastna med blicken i backspegeln, 70-talet bilar har passerat garagen som jag disponerat. Givetvis så finns det en massa av dessa bilar jag i viss mån saknar: Den lågmilade Opel’n Sixten som jag räddade från skroten. Min lågmilade Pontiac Grand Am jag titt som tätt ser snurra på stan. Den högerstyrda Volvon Maronne, Min svarta Volvo 480T eller kanske Fiat Uno’n som fick slita hårt på traden Örebro-Zinkgruvan.
Jag vet också med mig att det fanns orsaker till att jag valde att sälja – kanske var det platsbrist, känslan av att den inte passade mina behov, kompetensbrist hos mig hur jag skulle lösa kommande fel på bilen eller helt enkelt att det var läge att gå vidare i bilägandet.

Så idag tror jag mig tänka såhär. Diesel-Doris funkar ju än och är i sig en levande relik från min uppväxt och mina saliga föräldrar. Så den får stanna var och göra tjänst ‘til the end of days… Men hittar jag något annat kul som uppfyller kravspecen i form av låga mil, udda uppsyn, kul historik, rimligt pris, lagom lätt att hålla liv i och lagom lätt att få i körbart skick så är jag öppen för förslag

Så lika, men ack så olika – när lokala importörer väljer nisch

I en inte allt för avlägsen forntid, ja på den tiden innan global marknadsföring via internet och sociala media ställde till det hela, ja då fanns möjligheten för de lokala importörerna att nischa sin marknadsföring efter eget huvud. Vem minns inte Skodas ‘För nuftiga människor‘ koncept ut som levde från relansering av märket under mitten av 1990-talet till 2003, innan det i detta globaliserade tidevarv kom att ersättas med koncernens Skoda – simply clever.

Jag har under en tid tittat på ett lätt schizofrent exempel i form av Nissan Bluebird T12 som introducerades som 1986 års modell. Det nyligen Läs mer…

Samtidigt på Mossvägen…

Få saker får mig att verkligen gå i spinn som just trafikbilder från en svunnen tid, förslagsvis från platser som finns i mitt minnesbank. Härför leden så fann jag ett foto som jag inte har den blekaste om varför jag tagit, kanske var det bara nån exponering kvar på rullen och jag “offrade” det på att öppna dörren hemma i föräldrahemmet och tog en bild ut över gatan, va vet jag…. tidsmässigt skulle jag placeras oss våren 1993, GLT’n kom att ersättas av en Audi 100 strax efter att bilden togs.

Den skarpsynte noterar väl så klart dominansen av Volvobilar, på vår gård närmast så syns farsans 1984 års Volvo 245 GLT, Läs mer…

Till norska däckkryss och tändinställningslampors lov…

Min ärade hälft kämpar allt som oftast för att om möjligt få ett grepp om vad det är som driver mig i mitt bilintresse. Föremålen för min begeistring kan ibland vara väsensskilda, många  och framför allt kastas jag mellan dem i snabb takt, det ska erkännas.

Merparten av alla de intryck som präglat min världsbild om hur ett garage ska vara beskaffat  härrör från perioden mellan 1980-talet och fram till tidigt 1990-tal, säkert kopplat till att det var just då som jag som storögd jusselin gick på exkursion och kikade in i grannskapets vidöppna garageportar var och varannan helg.

Följaktligen så har i alla fall, idag två obsoleta, saker sin givna plats
på den där mentala listan över totalt ovärderligt livsnödvändiga saker som bara måste finnas i ett typiskt garage, dels de norska slirskydden som ser ut som ett metallkors, dels den ovärderliga pistolformade tändinställningslampan av stroboskop modell.

Och som så ofta, finns sakerna med på den där mentala bra-att-ha-listan så har jag även ständig spaning efter om någon sån där uppsättning bara skulle råka dyka upp på någon loppis, eller tradera, eller på blocket eller på nästa bilmässa eller på… ja du anar varför min ärade hälft ibland undrar om allt verkligen är rätt kopplat däruppe i hjärnkontoret…

Eder

Vagnparksansvarige

 

Välkommen – nu börjar det bli som tidigare

Hej och välkommen,

Under den gångna veckan har det jobbats och omjobbats, den gamla plattformen som användes kändes allt annat än uppdaterad och när det väl infann sig lite extra tid så var det helt klart läge att byta till WordPress.

Säg dock den konvertering som gått helt smärtfritt, även i detta fall så lyckades undertecknad med konststycket att radera massa viktiga filer när allt väl var klart. Så storstädning av webbutrymmet blev påbjudet och så var det bara att börja om på ny kula.

PS – Listan / Krononlogin med alla bilar jag ägt hittar du nu via https://www.niskakoski.net/kronologi/

Mvh

Michael Niskakoski

Jävla Passat-j*vel

Det ska erkännas, ibland känns det som om måttet vore rågat….
Jag förlitar mig numera på farsans gamla Passat a.k.a. Diesel-Doris som min vardagliga partner i trafikvärlden. I mitt fall så har jag en viss hatkärlek till fordonet i fråga, hon är visserligen stark som en ardennerhäst och hennes uppsyn gör det lätt att förtränga behovet av att ge henne tillräcklig omvårdnad och därmed låta henne lösa allsköns av allehanda transportbehov i ur och skur…

Å andra sidan så tycker väl en och annan miljöpartist att hennes fotavtryck bör beskattas likt att varje dygn hon står på uppfarten givet ska beskattas som om stackars arbetslösa och tillika icke a-kasseavlönade lilla jag ska betala skatt som om hon vore gjord av ädlare metall än väl förzinkad plåt och kompositplast…

I en mild förhoppning så har jag förlitat mig på att Opus bilprovning skulle hjälpa mig att välja, ett knippe anmärkningar av allvarligare karaktär så kunde jag givet se ett scenario där Diesel-Doris får respass och ett återfödande som en stålhylla eller trädgårdsmöbel. Redan i fjol trodde jag på vinst, men bromsarna gick igenom med notering om liten anläggningsyta.

I år hoppades jag på storslam i form av luft i bromsarna och milt rostskador skivor, men icke – bara en notering om fel för på blinkerslamporna fram och en not om att batteriet inte var fastskruvat… så vi förlänger kontraktet 365 dagar till… *suck*