Japp det är väl bara att abdikera, erkänna sina laster och liksom leva med dem…

Min favoritgrej med att byta bil är ju minst lika mycket att få tag på unika bilar, eller udda bilar, eller bilarna med de där underbara historiken som liksom förgyller och mystifierar.

Helst av allt så ska ju historiken gå att belägga, inte bara vara nått lösryckt fragment av historia som lite vagt fastnat i någons medvetande….

Nu har jag ju haft min beskärda del, eller vad sägs om Samco BinLaden som köptes nu av en svensk herre i Saudiarabien 1989 och togs med hem och stannade i hans ägo fram till jag tog över sommaren 2011. Eller min kära Opel lystrande till tillmälet Sixten som trots sin ack så brutaltråkiga uppsyn ruvade på historien om att ha framlevt sina dagar i samma garage från 1980 till 2013 ömt vårdad av dess ägare. Eller som nu senast, min kära Black Thunder, den Pontiac som tack vare en svensk herres försorg togs hem som flyttgods och avnjuts i små doser likt ett vällagrat utsökt vin, 4501 mil på 21 år, innan jag fattade stafettpinnen.

Ja det är verkligen nått extra med den där dimensionen som en god kontrollerbar historik tillför till bilens själ.

Inser ju mer jag reflekterar över mitt billetande att just det där mer att kunna belägga objektets historia och gärna hitta nått pikant eller spännande kring detta nog ger mig mer köpbenägenhet än annars… Handen på hjärtat, vem vill, när allt kommer omkring, sitta och samla på en 7-8 år gammal tjänstebils-Kia med tre sentida ägare, som inte lämnat minsta spår om bilens väl och ve – ens i serviceboken?!

*Proveniens utgör uppgifter om ett objekts tillverkare, ursprung, hemvist och tidigare (ibland berömda) ägare