Kategori: Billöshet

Inlägg där våndan av att vara utan objekt att lägga energin på,

Å så va det det där med proveniensen*

Publicerad den

Japp det är väl bara att abdikera, erkänna sina laster och liksom leva med dem…

Min favoritgrej med att byta bil är ju minst lika mycket att få tag på unika bilar, eller udda bilar, eller bilarna med de där underbara historiken som liksom förgyller och mystifierar.

Helst av allt så ska ju historiken gå att belägga, inte bara vara nått lösryckt fragment av historia som lite vagt fastnat i någons medvetande….

Nu har jag ju haft min beskärda del, eller vad sägs om Samco BinLaden som köptes nu av en svensk herre i Saudiarabien 1989 och togs med hem och stannade i hans ägo fram till jag tog över sommaren 2011. Eller min kära Opel lystrande till tillmälet Sixten som trots sin ack så brutaltråkiga uppsyn ruvade på historien om att ha framlevt sina dagar i samma garage från 1980 till 2013 ömt vårdad av dess ägare. Eller som nu senast, min kära Black Thunder, den Pontiac som tack vare en svensk herres försorg togs hem som flyttgods och avnjuts i små doser likt ett vällagrat utsökt vin, 4501 mil på 21 år, innan jag fattade stafettpinnen.

Ja det är verkligen nått extra med den där dimensionen som en god kontrollerbar historik tillför till bilens själ.

Inser ju mer jag reflekterar över mitt billetande att just det där mer att kunna belägga objektets historia och gärna hitta nått pikant eller spännande kring detta nog ger mig mer köpbenägenhet än annars… Handen på hjärtat, vem vill, när allt kommer omkring, sitta och samla på en 7-8 år gammal tjänstebils-Kia med tre sentida ägare, som inte lämnat minsta spår om bilens väl och ve – ens i serviceboken?!

*Proveniens utgör uppgifter om ett objekts tillverkare, ursprung, hemvist och tidigare (ibland berömda) ägare

På bilfronten intet nytt..

Publicerad den

Hallå bäste besökare, ja jag vet det är händelsefattigt på denna den här sidan.

Nu inte att skulle saktas uppslag till bilbyte men någonstans har det liksom bara runnit ut i sanden efter att den famösa Sixten rullade söderöver. På den korta listan har det funnits idel bekanta entiteter, eller vad sägs om Volvo 480, Taurusar, Pontiacs, en och annan Skoda Felicia, en Lancia, en Skoda 130, En Dacia som väl tangerade mitt öststatssug, men även där kändes det lite vankelmodigt med 4 ägare bara sista månaden dessutom kryddat med osäkerheten om bilfirman verkligen fått betalt efter ordning.

I ärlighetens namn ska väl även erkännas att det faktum att jag för stunden sommarvikarierar sju (7!) minuter på cykel från hemmet har väl inte heller närt behovet av att hitta avlösning till Black Thunder, men ändå känns det lite haltande att inte komma till skott, jag har ju aldrig varit den som bangat för att köpa nått osett objekt bara för att släpa hem och upptäcka att det inte var just den bilen jag ville ha.

Nåväl – erkännas ska väl att jag dessutom åkt en och annan mil bara för att titta – en fullständigt omöjlig tanke bara för sådär 700 dagar sedan… Ett typiskt exempel – Skoda 130’n som jag lyckades söka rätt på tack vare ett tips om en gammal annons, väl framkommen kunde jag konstatera att ett den var badbaljeblå, två det fanns inget kylarvatten kvar, tre bränslepåfyllningsröret – ja det välkända i gummi var helt söndertorkat… ett kul objekt – visst, särskilt för den med ambitioner att lära sig tjeckiska och semestra minst 10 dagar i trakten av Mlàda Boleslav för att jaga delar – något jag gjorde 1996! Spontan tanke – Been there, done that och skaffade slipsen…:-)
En annan så där bil som verkligen gäckat min existens kom till min kännedom redan 2009 men det blev ju liksom inte av att svänga ned till platsen där jag såg den… Så när väl Opeln behagade lämna garaget så bar det av mot målet där jag vill minnas att bilen fanns. Regnumret levde iaf, så skrotdöden verkade inte ha inträffat än…

Så här såg hon ut – den enda Zastava Jugo 55 som jag sett med svenska skyltar. Rolig sidokunskap. det är en GV i USA-utförande!
Men tror du jag fått tummen ur och köpa den än? Ägaren är vidtalad och intresserad av att sälja, jag har beställt nya delar till den från USA! Och ända blir det liksom bara pasta av det hela…

När jag dessutom sitter här och summerar första halvan av 2014 så inser jag att jag i alla fall på pappret äger ännu en bil – en röd Diesel men mer om det någon annan gång.

En veckas blockethäng…

Publicerad den

Efter en veckas häng på diverse Blocket- och Bytbil-derivat runt om i världen kan jag summera att intresset varierat mellan en rysktillverkad Aleko – som dessvärre hann bli såld, en och annan Skoda i diverse valörer, några östtyska vagnar, en Zastava!, en PolskiFiat 126P osv….

För att sedan landa i en LondonTaxi…..

vad det blir får tiden utmynna i….

Over and out

När tankarna gnager

Publicerad den

Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.

Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.

Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.

Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….

Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….

Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!

Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….

Inget är som väntans tider

Publicerad den

Väl framme i Gräfsnäs möttes jag av denna syn och jag var så gott som såld.

Ett sunt objekt med minst ett brustet bromsrör, ett löphjul eller spännare till multiribbremmen som inte trivs och lite småplock och framför allt ett uppdämt servicebehov.

Nu återstår bara de små formaliteterna som att invänta att säljaren får nya registeringspapper och att jag har tid att åka samma härliga resa genom Sverige beväpnad med gott humör, massa bromsolja, ett otal meter bromsrör med tillhörande verktyg och nipplar innan vi förhoppningsvis rör oss i riktning mot gnällbältet.

Det lär finnas anledning för uppdateringar.:-)

Två månader utan bil….

Publicerad den

Okej, jag ger upp…. Inser att jag gått och blivit kräsen snål och allmänt svårflirtad…

Inte nog med att jag har svårt att komma till skott att ens åka och titta, sen när jag väl suttit och skakat land och rike kring, då infaller sig inte köplusten alls. Hittills har tre långa tågresor kammat noll på bilfronten.

Den första, en 87’ans VW Passat med full körjournal sedan ny! Ett perfekt objekt men ack va tråkig! i Upplands Väsby

Den andra, en Opel Rekord som bott i samma garage sedan ny, nu sönderrepad av vandaler och ett pris som väl va tre gånger det egentliga värdet… i Bromma

Den tredje, en Saturn med plastkaross, udda och väldigt skamfilad, i Åtvidaberg

Alla dessa snedsprång har fått mig att fundera på det där med vad jag verkligen söker i nästa projekt. Kanske känns det lite blockerat av att det även är stiltje på jobbfronten – kan det vara det att det är omöjligt att välja inriktning när jag tror att hobbybilen måste vara dagsbehovets raka motsats?!

The Audi-man must go

Publicerad den2 kommentarer

I alla år har jag kallat mig för Audi-människa, det har liksom fallit sig så sedan faderskapet släpade hem en röd Audi 100 2.0 (BXS393) som var ett par år gammal 1994, familjens första stora framhjulsdrivna bil, ett klart lyft från den Babyblå Volvo 245 GLT (EKD046) med den snygga svarta höga exportfronten som tagit familjen med tillhörande tattartermos (husvagn) till Jugoslavien/Kroatien varje sommar.

Visst det var den första bilen vi haft som hade ABS och AC en ljuvlig uppfinning när yttertermometern indikerar 45 grader varmt och visst den var ju bara utrustad med den vanliga 4-cylindriga 2-liters motorn men nånstans fanns just det där väl avvägda mellan skryt och funktionalitet och en fantastisk känsla av kvalitet.

Det är fortfarande lika imponerande att sätta sig i en Audi från slutet av 1980-talet och 1990-talets första hälft och känna på reglagen. Jag har ägt en och annan vagn med mer än 35000 mil på mätaren och fortfarande så var känslan i spakar och knappar som om det vore nytt, inget glapp eller slappa fjädrar utan distinkt och tajt. Närmast till hands ligger väl att jämföra med vår gamla SAAB 9-5 som pinnade på 33:e tusendet där blinkersreglaget mer hängde trumpet och som gav känslan av att det närmast skulle falla i bitar vilken sekund som helst.

Nån stans där har jag klamrat mig fast, där i det där lilla tidsspannet där nog Audi var som bäst, alltså kvalitet och funktionalitet utan att det bara var skryt för att matcha vagnarna från München eller Stuttgart. När denna feber grasserade som värst så fanns inte mindre än Tre representanter i min ägo, nu senast, Samco BinLadin, Titanic och den Zyklamenlila damen som jag aldrig riktigt fick liv i. I skrivandets stund, har Samco fått ny vårdare i trakten av Falun, Zyklamenvagnen gick till skrot igår och Titan’ic står på undantaget utanför MajksGarages Norra filial i väntan på att möta skrotdöden den också.

Ja här nånstans börjar det väl klarna, att det kommer nog aldrig bli samma som det varit – ty nu har jag så smått börjat inventera vad av allt som blev över från dessa härliga vagnar, det är bara att abdikera inför det faktum att det kommer nog aldrig behövas 14 st kryssekerfälgar som satt på 1990-1991 års modell, den där kompletta svarta bakljusrampen den lär ju bara bli liggande, de där speciella luckorna till bagageutrymmet som var tillval och synnerligen ovanliga, ja de blir säker över….

Bara börja att städa och utvärdera, kommer jag nån gång hitta en där det passar?!

Vid tangentbordet – en billös dag i juni 2013 – Er Vagnparksansvarige numera Mopedist:-)

Det avbrutna SAABSKA året 2013 – nu med moped!

Publicerad den

Moped Yamati Strada XTLOkej, jag erkänner – rastlöshet föder impulser hos mig… Och visst, det är väl dessa som räddar min mentala frid dessa dagar då det inte händer så mycket. Sååå av det SAABSKA snikåret 2013 återstår – nada!

Två olycksamma faktorer sammanföll, bonusdottern ska byta abonnemang och har för mycket pengar på kontaktkortet – alltså läge för en annons på blocket, och nu påbörjas vägjobbet utanför huset där jag huserar – alltså parkeringsbrist. Resultat trubbnos-SAAB’en fick respass. Kanske passande då pendlingsbehovet inte heller kvarstod då jag slutat i gruvan.

Nåväl helt ställd på bar backe är jag ju inte – Sambons Vince står hemma och ser sur ut och i garaget så står numera min Yamati Strada från 2007 med hela 10,4 mil på mätaren – den bör ju få luftas oxå….

2013 – ett SAABSKT år?

Publicerad den

Så har en fjärdedel av 2013 gått och på bilinnehavsfronten kan det skönjas att Audibilarna just nu står för ankar. Den sista Audin att gå traden Örebro-Zinkgruvan, den stolta Saudi-importen ”Samco Bin-Laden” behagade skjuta servopumpen redan i februari varför en transplantation var akut påbjuden. Givetvis en dag med temperaturer med tvåsiffriga minusgrader och ett par timmar på garageuppfarten. Ordningen återställd – trodde jag och rullade mot Z morgonen därpå, efter 17 minuter sååååå var även den nya pumpen en del i det aktiva rostskyddet med all olja duschandes i motorrummet…. När väl besiktningen löpte ut i månadsskiftet så var dess öde beseglat och eftersökandet av en ersättare påtvingades brådstörtat.

Låt mig presentera Trubbnos – den snikutrustade SAAB 900 anno 1988. Ingen mittkonsol, gamla trubbnosfronten, 99 hästars förgasarmotor… så snik det bara gick att få det hos Saab i brytningstiden mellan förgasare och påtvingad katalysatorrenad insprutning….

Nåväl minnesgoda vänner drar sig säkert till minnes att varje sånt där skifte av bilinriktning brukar smitta av sig hos mig och tenderar till att trigga ett lätt maniskt sökande efter själsfränder till det nyligen hemsläpade objektet.

Japp även denna gång hägrar fler potentiella objekt, vad säg om;
En tidig långnos – 1986 års modell med 2.0i och Automat, mindre än 11000 mil på mätaren, en inslagen bakruta och diverse skabbigheter på karossen.

Eller varför inte en sen SAAB 90 från 1987, röd en-ägarbil som stått sen 2008… Inspekteras inom någon dag uppe i de uppländska skogarna av undertecknad.

Eller kanske en 79:ans V4 Super i Alabastergult och en massa härligt småskruvande innan det är dags för uppvisning på OpusBilprovning….

Ja alternativen lär ge orsak att återkomma

Rimfrost = rattmuff på…

Publicerad den

Hösten övergår som alltid till vinter så även i år. Nånstans landar även jag i frågan vad ska få övervintra och vad borde få respass. På bilfronten känns det lite enahanda, tre stolta Ingolstäter står och huttrar i höstvädret; en väntar på ny bromskraftsreglerare, vilken borde ramla över gränsen vilken stund som helst, en annan väntar på dödsdomen och scenariot att avhämtas av skrotfragg, den tredje lever rövare längs landsvägarna på traden Örebro-Zinkgruvan, även den med ett visst uppdämt behov av engagemang från skriftställaren, eller som jag numera titulerar mig, vagnparksansvarig:-)

Samtidigt växel väl insikten om att det nog faktiskt vore bättre att lägga engagemanget på nån helt annan vagn, nån lite mer spännande, nån som ger lite ny input i vardagen eller ska jag säga utmaning? Så dagen får väl fortsätta spenderas vid Blocket ständigt meandrande flöde av nya chanser till bekantskaper i tillvaron.