En av de synbart jobbiga bitarna av att vara bilintresserad modell de luxe är möjligen egenheten att gärna förirra sig. i mitt fall har jag en fäbless att gärna hoppas på kommande inköp. När man då läser på om typfel. Ja då är det enkelt att hamstra delar. Delar til bilar som ännu inte är mitt bekymmer.

Erkännas bör väl att de stundom kommit till nytta. Ja nytta för någon annan än just mig.

I denna iver att vara förberedd så ligger nu tändsystemet till en LondonTaxi och inväntar förtullning. Ja du anar rätt, det är inte gratis att hamstra delar speciellt från utanför EU. Att du delarna teoretiskt har en avsättning det är jag säker på. Ty jag vet i alla fall ett objekt som formligen skriker efter nämnda kit. Återstår väl mest att övertyga ägaren till nämnda taxi om förträffligheten att skaffa delarna, det ohemula priset till trots. Jag anar dock att det är en bråkdel av vad de lagt hitintills på att få bilen i fråga att gå rätt och riktigt. Så Anders – det är bara att du hör av dig:-)

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?

 

Jag kan konstatera, ibland blir det inte om som man tänkt sig. Eller handen på hjärtat – exakt hur ofta blir det exakt som man tänkt?

Nåväl, ibland är det liksom läge att retirera för att få läge att omgruppera. Just där tror jag mig befinna mig just nu.

Retirerades hem till skrivbordet för att fundera ut på vad man bäst gör med ett reservdelslager för Londontaxis(?!) när det inte verkar bli någon taxi alltså.

Svaret är väl inte helt okomplicerat – men Land Rover, då närmast Serie-bil?!

Vad jag samlat på mig hör jag dig undra;

• Tja det mesta i tändningsväg speciellt för Ducellier-systemen, NOS Land Rover Rotorer, fördelarlock, brytarspetsar Kondensator
• Renoveringssatser för förgasare, såväl Zenith som Weber
• Renoveringssatser för bränslepumpar (stigpump), såväl Bensin som Diesel
• Översynskitt för fördelningspumpen modell CAV DPA
• Termostater vinter som sommar,
• Packningssatser motor
• Champions tändstift för 8:1 motorer
• Lucas Tändspole
• Kopplingsgafflar för manuella lådan, såväl Nos som förstärkt utförande, mothåll och annat spännande
• Lite kopplingshydraulik-gregor

Listan kan göras längre med knutkors och annat spännande NOS Lucas-krafs som kommit med av bara farten. Men ju mer jag summerar inser jag att det är en och annan bra och ha pinal.

Som tur är passar alltsammans även på LandRover och sånna vet jag var jag hittar:-)

Med en visst mått av ironi skaffade jag en skylt att ha vid skrivbordet på kontoret. Inspirerad av den kände brittiske TV-kocken Keith Floyd var valet enkelt. Majks Inn med tillägget Sometimes… som skylthållare. I praktiken så det snarast en begivenhet att jag råkar befinna mig på plats på jobbet, speciellt om det skulle vara en hel dags närvaro.

Även den gode Floyd var sällan på plats på värdshuset han skaffade när tv-karriären tog fart – även han verkar ha påvisat en god portion med självinsikt och ironi för han kallade etablissemanget Floyd’s Inn (Sometimes). Mer att läsa om denna kulturutövning finns att läsa på https://www.devonlive.com/news/history/keith-floyd-maltsters-arms-devon-6184857

 

I slutet av januari 2024 landade IVL’s rapport C 795 i Motor-Sverige. Den knastertorra namnet på skriften är Undersökning av långtidsavställda fordon.

I sann metodisk anda så går den igenom läget för de ca 900.000 fordon som varit avställda mer än 12 månader. Lika systematiskt borrar man sig ned i om hur varför och vad månde bliva genom ett antal intervjuer och enkätsvar. Synnerligen givande läsning. Något jag tror likväl just är vad politiker vill ha för att förstå fenomenet men likväl sätter fingret på ytterst stora risker för vad EU’s ELV-direktiv COM (2023) 451 kommer få för verkningar på hobbyn som sådan.

För att man nu ska förstå effekter. EU’s ELV-förslag säger att ett fordon som inte kan repareras under marknadsmässigt ekonomiskt försvarbart ska betraktas som uttjänt och då ska det återvinnas och äganderätten förverkats. Det finns även en skrivning om att fordonet inte genomgått och klarat besiktningen på 24 månader ja då innebär även det att det ska betrakta som uttjänt och ska återvinnas. Nålsögon som möjligen kan ge lite respit och andningsrum kan vara om det finns sanktionerade klubbar med särintresse som kan driva och framför allt intyga vissa exemplars viktighet för hobbyns fortlevnad.

I rapporten framkommer en lägesbild av en helt annan verklighet.

• Här är avställningstider på över 10 år ingen ovanlighet. Toppnoteringen lär vara en ett fordon som ställdes av för 121 år sedan:-)
• 41 % av fordonen kommer vara dyrare att renovera än marknadsvärdet bedöms vara.
• Ägarens egen skattning av vad renoveringskostnad för att komma i mål ligger i medel på över 60 000 kr.
• 35 % av de långtidsavställda fordonen antas, av sina ägare,  kunna besiktas efter enklare översyn och underhåll
• Men samtidigt hävdar majoriteten av dem att fordonet inte startats på ett år, (56%), 26% av enkätsvaren säger att det varit mer än 5 år sedan senast.

Så långt statistiken – här krockar dock ambitioner hos ägare med EU’s förslag till kommande förordning. Ty de där 41% av fordonen som blir dyrare att renovera än marknadsvärdet, ja de ska ju då återvinnas istället. Ett fordon som inte besiktigats och varit i trafik på 24 månader lika så. Att nu hoppas på att 26 % av vagnparken som stått i 5 år eller mer ska magiskt kunna starta ja det är en chansning.

Tillämpning i praktiken

För skojs skull så har jag valt att skärskåda lite av de Londontaxis jag känner till och deras tillkortakommanden som gjort att de idag står avställda eller besiktigade. Urvalet är ju lite skralt och jag ska på intet vis peka finger eller komma med rättesnören om hur man borde tänka. Dock är det intressant att ha urvalet som utgångspunkt för att se hur ELV-förslaget och dess risker för komplikationer för bilhobbyn i sig.

Vagn ett;

en äldre diesel som inte startar, skulle teoretiskt kvala in som besiktningsbefriad idag men ej bes sedan 2016. Tänkbart påkostade för att komma igång; fyra nya glödstift om man nu lyckas hittar några (ca 500:- styck) , byte av bränslepump och filter, eftermarknads-grejor ca 1 000 kr / 2500 kr original och renovering av dieselpumpen 600:-. Så delar för typ. Inget oöverstigligt om man skruvar själv, mun utsikten att hitta verkstad som vill skruva uråldrig diesel ja svårare. Erkännas bör, jag har redan delarna på hyllan om behovet någon gång skulle uppdagas:-)

Vagn två;

En svensksålda bensinare med grava tändningsproblem, stillastående sedan 2020. Här är problemet delar av bra kvalité. Eftermarknadsdelarna som finns idag verkar vara av tveksam kvalisort. Att få tag på NOS tänddelar så som fördelarlock, rotor, brytarspetsar och kondensator ligger idag på va 2-3 000 kr om man väl lyckas hitta. En tänkbar work-around skulle kunna vara att konvertera systemet till brytarlös tänding men det kräver alltjämt att man får tag på ett fördelarlock av god kvalitet. Kostnad för tändningskonvertering ca 2 000 kr, varav fördelarlocket står för ca 500 av summan. Även i det här fallet så råkar lämpliga NOS ersättningdetaljer finnas i regalen:-)

Vagn tre;

en 1980-tals variant med manuell växellåda. Här är det lite mer spännande, Under 1980-talet drogs man med ett kvalitetsproblem på kopplingen. Eller rättare sagt, mothåll och kopplingsgaffeln. Här finns det det på samma sätt ett problem att hitta delar, ny kopplingsgaffel finns inte i det utförande som bilen hade från fabrik, däremot en uppgraderad dito som som är snarlik. Om den verkligen passar för en taxi vet man först när man rivit isär det hela. Pä samma vis är det lite mix and match rörande den kulled som kopplingsarmen vilar emot. Dessa finns i minst tre olika utföranden. Kostnad i delar; från några hundra till att blott himlen sätter gränser. Om nu mönster kan anas från exemplen ovan, jovisst jag har lämpliga detaljer på hyllan även för den här vagnen.

Möjliga kryphål;

I den mån att någon av dessa vagnar skulle fått byta ägare i detta tillstånd om ELV-förslaget varit ett faktum. Det skulle i mångt och mycket bero på om någon klubb kunnat garantera att respektive exemplar verkligen skulle gå att laga inom de stipulerade reglerna.

Fotnot; rapporten från IVL om långtidsavställda fordon finns att ta del av från IVL’ sida; https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2024-01-25-flera-utmaningar-med-langtidsavstallda-fordon-och-skrotbilar.html

ELV har avhandlats på diverse ställen – en start kan vara att titta på MHRF’s sida https://mhrf.se/huvuduppdraget/elv/

 

Lagom tills dess att helgen var ett faktum landade inte mindre än tre nya nummer av tidningarna jag prenumererar på landa i brevlådan. Ett av numren var årets andra nummer av tidningen Klassiker, som passade på att behålla den omarbetade grafiska profil som var ett faktum i och med årets första nummer. Jag hade inte fullt noterat det faktum att faceliften skulle vara ett permanent faktum.

Jag får åberopa faktorer så som säsongsbetonad sinnesförvirring till mitt försvar, förra numret landade väl i mina händer i mellandagarna. Därtill var möjligen det faktum att det föregående numret råkade just vara ett jubileums-dito. Något som gick att tolka som hela havet stormar och osade ”one-off”. Men här verkar kostymen vara mer i sin slutgiltiga form. Inte helt oäven men möjligen känns det lite tanigt när man fyller ut innehållet med ett alster av Sam Glovers penna och därmed översatt artikel hur kul och relevant den än kan vara vid första inblick. Nåväl med en redaktion på 4-5 själar som ska spotta ur sig 1100-1200 sidor klassiker, säkert 200 sidor Volvo-klassiker och troligen 5-600 dito SAAB Cars magazine och därtill typ 3-400 om andra märken ja då förstår jag att det kan vara svårt att ständigt hitta nya ypperliga uppslag. Nuvarande redaktionsledning är väl inne på 18 året och har säkert hittat sin samverkansform och tre av fyra har varit med sedan dess.

Just det här med en tidnings evolution är något som jag gillar att peta i. Just Klassiker startades som jag förstår det av den kände tidningsmakaren Kjell Broberg, där och då 2003 så hade han ett förflutet på tidningar så som Automobil och senare Premium Motor. Om jag inte helt missminner mig så var en av marknadsföringsgrejorna vid introduktionen att man skulle lotta ut en en Volvo Amazon – man kan undra dess livsöde därefter – Så bästa red, har ni grävt något i vad som blev av den första av klassikers bilar?

Jo jag vet, det har varit lite tyst på bilfronten en tid nu. Jag tror det nära på passerat ett helt år sedan senaste förvärvet i form av Trikålåren var ett faktum. Jag vet inte om jag ska skylla på att det är en materialsport eller helt sonika citera den store filosofen Pölsa i filmen ”Smala Sussies” smått geniala konstaterade ”jävla oflyt hele ti’n”.

Möjligen är det sviterna av att inte ha varit riktigt i takt med min samtid som fått mig att tveka och indirekt komma än längre från samtidens prisbild och värderingshets. Kanske även frukten av att nu ha jobbat på sånt sätt att behöva ta med bilen till jobbet mest varit en belastning. Aningen då i form av bristen på parkeringsmöjligheter. Eller som idag, kostnaden för att få parkera vara så på pass ansenlig att det är svårt att motivera de extra hundralappar varje vecka det nu kostar.

Uppslagen har funnits men det har alltid kommit något emellan. Här senast var det en Renault Safrane som kom på fall av vädrets makter. Utsikterna att försöka felsöka en stendöd fransyska i -20° ja det var inte att tänka på. När säljaren dessutom råkade inflika att vagnen dött under en provtur och varnat för att något ”securité” deklamerats i kupén. Ja då kändes steget så pass stort att det blev oöverstigligt.

I andra fall har allt liksom runnit ut i sanden oftast på grund av allt praktiskt. Omöjligt att få till ett lämpligt datum för hämning som passar säljare och köpare. Här för leden föll det på att säljaren fått bege sig till andra landsänden för att utbilda och förväntades vara borta all överskådlig tid.

Tid ger perspektiv

Nej, i brist på roliga uppslag så har det blivit naturligt att fokusera på andra spännande saker och företeelser som fått mig att reflektera. Lite som en teaser så får jag flagga för att det kommer komma något på ämnet ”Portföljer”. Ja minns ni dessa dokumentväskor som fanns överallt under 1980 & -90-talen. Ja de var till och med så vanliga att Lasse Åberg lyckades få i referensen i Sällskapsresan. Ja den om båtsporten, SOS hette den om jag inte helt missminner mig. Där travesterad i form av en referens till den polska attachéväskan mer känd som plastkassen.

Här någonstans fastnar jag i en känsla av portföljens inbyggda tyngd, värdighet och seriositet jag känner svår att applicera på tillvaron och yrkesvärvet av idag. Möjligen är attachéväskan att betrakta med samma burgna men möjligt utdaterade blick som att få en retroaktiv prenumeration på inkomstmiljonärernas husorgan Connoisseur utan att riktigt ha monetära muskler att matcha livsstilen.