Hösten är en ständig källa till impulser som får i alla fall mig utvärdera saker.

Vare sig det må vara om vädret kommer slå om och riktig kylig höst kommer bli ett faktum. Om bilinnehavet kommer överleva ännu en vända i saltlake, borde utemöblerna stå kvar framme, det är ju trots allt 13 grader varmt idag? Ja tvivlen äro många.

Än mer tvivlande blir i alla fall jag när inbetalningskorten för kommande säsongs olika medlemskap ska förnyas. Är det vettigt att vara med i en märkesklubb när jag inte har någon sådan bil? Är verkligen tanken på att tillhöra det inbitna skrået kopplat till märket, eller bilarna i sig som lockar?

Lägger man sedan till att tidningsprenumerationerna likaledes förfaller till betalning lagom till årsskiftet. ja då är paletten av fundering snart fullklottrad.

Jo jag är inbiten Print-vän eller Print-nörd det går inte att bortse från. Och visst, jag gillar tanken om att OK Förlaget och dess publikationer utgör någon form av underdog mot resten av branschen. Primärt då mot Egmont och Bonniers stora produktkataloger.

Men är det verkligen värt att lägga dessa 6-700 per titel bara för att. Vi Bilägare är nog svårare att släppa. I alla fall med tanke på att jag har så många i min samling. Men hur länge kommer entusiaster som jag ha råd.  Att då ha intresset av att subventionera det oundvikliga förfallet av Print som media? Att förlagshusen gör allt för att kunna hitta nya Specialutgåvor/one-offs det är klart. För vilken märkes-vän med självaktning kan säga nej till specialnumret om sitt hjärtebarn? men den där stapelutgåvorna, the bread and butter?

Ja frågan ställs säkert på sin spets ju närmare förfallodag som respektive räkning kommer. Dagsformen säger att minst en tidning inte kommer få förnyat förtroende. Likaledes försvinner säkert ett märkesmedlemskap där till.

jag tror intresset för mitt orerande med koppling till att förvara tidningar må vara snudd på obefintligt. Men hur som det finns mer att läsa här: https://www.niskakoski.net/tidningssamlandet-en-samlingssida/staende-eller-liggande-smaken-ar-som-baken/

Jag får erkänna, jag har ingen som helst aning om hur det kom sig att den blå plastmappen med ett antal omsorgsfullt stencilerade papper hamnat i mitt arkiv. Skulle jag rekapitulera och chansa på i vilket av alla tidningspartier det kom med så skulle min slant sättas på ett parti Vi Bilägare från en herr Charles i Skillingaryd.

Nåväl, jag rensade en smula i högen av udda saker som liksom inte passar in i samlingen och där var den.  Det ska tillstås, det var nära att hela härligheten landade i återvinningen – mappen i brännbart och pappren i tidningsreturen.

Men nyfikenhet fick mig att slänga ett getöga och lite förstrött bläddrade jag mellan sidorna. Just saker som omfattar tidningarna Motor och Vi Bilägare är alltid av intresse, Därtill om Motormännen och KAK slängs med på ett hörn. Ja då har vi en mix som i alla fall triggar mitt intresse.

Ganska snart broderades historien om Herr P som köpt en ny bil av den nya modellen Volkswagen Passat Variant anno 1975. Redan ganska snart lär det ha stött på mankemang, ty i ett av dokumenten in brevväxlingen mellan Herr P och Svenska Volkswagen så refereras till en fråga sänd till kvällstidningen Expressens Rådbyrå den 26 juli 1976.

Sedan följer en lång och för bilägaren tröstlös och säkert frustrerande kamp mot den stora importören. Brevväxlingen kommer att pågå i tre år till och då 1979 är det ännu ett brev till Allmänna reklamationsnämnden som står som mottagare.

Att döma av övrig skriftväxling så tycks bilägaren sökt stöd hos såväl Motormännen som KAK’s tekniska och juridiska expertis. Av övrigt material och i viss mån skriftväxling att döma verkar det inte som om Herr P känt att ha fått det gehör han hoppats på. Kanske i någon form av att söka eget stöd så finns här ett antal andra pressklipp kopplade till verkstädernas dåliga jobb, Motormännens egna tillkortakommanden och allmänt sådant som kanske gett stöd till uppfattningen om att det fanns en större agenda mot att herr P skulle få rätt. Tråkigt för honom alldeles säkert, jag kan inte annat än känna medlidande för dennes kamp och ambition att få rätt. Än tråkigare är väl såhär med möjligheten att kunna skåda i backspegeln. att han inte accepterade det initiala budet att få köpet hävt.

Intressant är också att ta med sig ifrån klippsamlingen bilden av Riksförbundet Motormännen vars renommé verkligen tycks ha fått en törn. Inte kopplat till Herr P och deras ställningstaganden i det fallet utan de inre stridigheter som verkat prägla 1970-talets senare hälft. Där förbundsordförande lägger publiceringsförbud på en medlemsundersökning kopplad till nybilskvalitén 1977, där en enskild journalist hoppar av på grund av påtryckningar från en tillbehörstillverkare vars produkt fått kritik och en landshövding som verkar varit i beroendeställning gentemot branschen i övrigt.

Om sensmoralen ska vara någon så må den vara att det är inte alltid enkelt att hamna i konflikt om något man köpt. Där och då, för snart 50 år sedan så satte man sitt hopp till offentliga instanser, idag skulle nog att väcka opinion i sociala media vara vägen mången valt. Och tänk, vem dokumenterar idag alla Twitter-fejder och Facebook-battles som som utspelar sig idag för att kunna beskådas om 50 år?

Jag erkänner, mitten av 1990-talets udda färgklickar triggar stort ha-begär hos undertecknad. Men tänk va svårt det ska vara att få kontakt med säljarna nu för tiden. tacka vet jag när telefonnummer fanns i annonserna!

Det är inte utan att till och med jag blir förvånad. Tänk att finna rätt på inte mindre än två högerstyrda akterladdade Skoda 120 till salu. Dessutom i min stad om än i dess andra ända från där jag huserar.

Men tror du att det blev något? Kanske i alla fall en snabb titt? Nepp, inte det minsta.

Frågan är väl om varför, tja – lathet? lättja? eller rent av har jag bara blivit loj. Säkert alltsammans. Därtill tanken på att skaffa en gammal slutkörd lantbrevbärar-racer från tiden när skået körde privatbilar i tjänsten mot milersättning. Om alltsammans stämmer så verkar livslängden varit två år innan vagnbyte var påbjudet…. den första var nämligen en 79’a och den andra 81’a så kronologin verkar ge 24 månader i tjänst innan det var dags för skroten.

I god ordning lär det vara läge att uppdatera församlingen i frågan om den udda Volvo 245 Express som gick under klubban tidigare idag.

Dessbättre var magkänslan korrekt. Så redan på förmiddagskvisten så började allt högre bud än mitt ramla in. När väl klubbslaget inföll var prisbilden i alla fall 150% högre än vad jag lagt i bud. Vips infann sig ett nytt objekt på blocket, denna gång en Ford Focus av sedanmodell med skinninredning för modesta 10-tusenlappen. Likaledes lika tingad så jag blir utan.:-) Det är onekligen som om europeiska Ford-vagnar inte gillar mig.

Det här med att ta ut vinsten i förskott är lite av en folksport. I dagarna har jag passat på att göra just det, speciellt då med en pågående bilauktion för en stackars arvtagare till min härliga Eugen.

Nu tror jag dock inte att jag slutligen kommer vara den högst bjudande, men det känns ju alltid kul att nära tanken att bli ny förvaltare till ett udda objekt. Undermedvetet har jag tänkt varje dag att snart kommer det ett högre bud än mitt. Men hittills har överbudet lyst med sin frånvaro.

Nedräkning pågår och dom faller i morgon eftermiddag. Det lär bli anledning att återkomma i frågan – ska vi anta att det blir lite negativt.