Idag hade jag turen att få beskåda den lågmilade Volvo 343:an jag bloggade om för ett par dagar sedan.

Fritt ut minnet så var bilen i trevlig skick. Verkligheten var minst lika trevlig. Ja sånär som på att bilen fått fel stötfångare fram.

Vid första anblick inget dåligt val, vare sig av bil eller stötfångaren i sig. Men för den som kan sin 343’a vet direkt att Variomatic-modellen behöver en speciell variant på stötfångaren med ventilationsgaller som låter luft gå via rambalkarna för att kyla cvt-systemet.

Om jag är lockad? Ja – kommer det bli något bud från mig? Inte fullt så troligt. Hur kul 340-modellen än är så håller jag mig till att möjligen lockas av den där vagnen från mötesplatsen vid trädet,….

Gathörnet där jag växte upp. här någon gång runt 1991

1982 flyttade jag och min familj in i en nybyggd villa i ett lika nyanlagt villakvarter i N. Turligt nog var inte alla villor från samma byggherre, så den där ultra-konformistiska uppsynen infann sig inte helt.

Säkert var det för att grupperingen av familjer befann sig i samma socioekonomiska stadie i livet. Barn, lagom mycket pengar till att tro på att köpa villa. Vi bör ju komma ihåg att detta var innan just avregleringen av lånemarknader och ränteavdraget var närmare eller rent av 100 %.

Av lätt naturliga skäl var vagnparken även den väldigt mainstream, farsan hade en ganska snart en dimgrön Volvo 244 i anno 1979, grannen Björn en röd 244, troligen från 1982 eller möjligen 1983. Royne, till yrket militär kom till kvarteret med en 142 anno 1974 i härligt brandröd som efter en tid byttes mot en ljusblå 244 GL från ’82. Lindströms åkte 245 en vit från 1981. Den möjligt udda jokern i leken var arbetsförmedlaren Ingvar, där vagnparken bestod av många vagnar med allt mellan Ford Granador och slutligen, då mot 1980-talets slut en Fiat Regatta. Eller ja, jag glömmer ju Yngve med sin Subaru Leone Stationsvagn… men Subaru-mannen var kanske undantaget i grannskapet. Noterbart är att vagnar från SAAB lös med sin frånvaro till fullo.

Om det är något jag minns, och i viss mån saknar från tiden där och då är fädernas ständiga bilskruvande. Ja det blev till och med ett sånt allmänt noterat skeende att uttrycket ”lördag – motorlucka upp” myntades. Just denna plantskola gav bilden av att skruva bil det var någon man skulle och kunde. Det är inte utan att jag kan sakna att grannarna inte var sena att komma med mer eller mindre goda råd om allsköns moment. Otaliga var förgasarrenoveringarna, tändinställningar, oljebyten och en och annan kamrem.

Det finns få saker som är så svåra att inte notera så snart man sett dem.
Här i form av Fords Flex osymmetriska placering av bakrutetorkaren.