Att skapa en nyanserad bild

Det ska erkännas, över tid har det blivit allt mer svårt att hålla sig objektiv till diverse objekt. Ivrigt påhejjad av Youtubers som hittar än det ena än det andra av objekt, lågmilade enägda eller allmänt superbt välhållna. Givetvis till priser som gör en rookie i grön av avund.

Visst, jag har väl på pappret haft ett par tre såna fynd i min samling – även om jag nog vill hävda att jag betalade så pass mycket som jag vågade chansa på. För mint condition har dem ju aldrig varit.

  • -En Fiat Ceicento med 978 mil på mätaren och en brukare i Warszawa och på pappret en arvinge som tog den till sverige. Här var dock något kapitalt galet med ventilföringen så den gick på tre cylindrar. mer om Pellefant finns här.
  • -En Opel som var utdömt till skrot av försäkringsbolaget på grund av vandalisering – död och bortglömd på Svenska bil i Akalla – Sixten fick den heta
  • -Och en Pontiac Grand Am V6 som bromsarna dragit sin sista suck på trots att den bara rullat 4200 mil – hemkörningen från väst-Sverige går till historien, speciellt att ta sig genom rondellerna i Alingsås utan bromsar – ja det var svettigt.

Men här någonstans tror jag det är lätt att gå vilse i det här med objekten och vad man väljer att säga. Hade jag varit Youtuber och slagit upp att jag köpt en Seicento med mindre än 1000 mil på mätaren för 5500 ja då hade jag väl fått ett visst klienten som gillat och like:at. Visserligen helt korrekt – även om motor behövde en grundlig genomgång och byte av ventilbrygga samt inslipning av ventiler osv.

På samma sätt hade nog Opeln Sixten öde med 4400 belagda mil för 5000 varit ett rejält click-bate speciellt när jag kunnat visa bilder på chassiet som alltjämt var i nyskick inklusive elförzinkningen på alla bultar och fästelement. Visst den tog sig hela vägen hem till Örebro från Akalla, men det var inte helt smärtfritt, speciellt eftersom någon tanklocksnyckel inte kom med i köpet. Men visst, som content till en social mediaplattform hade det ju varit som klippt och skuret – Kommer vår bilräddare kunna ta sig hela vägen hem på det som fanns i tanken? Till saken hör att bilen stått i minst 18 månader innan jag blev ny förvaltare.

Land Rover Series – inte en bil, mer ett verktyg

Att detta fastnat i mitt sinne just den här veckan kom sig av att jag hittade bilder i avpolletterad mobiltelefon som jag valde att skrota ut. Året var 2016 och objektet var en fascinerade Land Rover Series 3. Om skrönan stämmer, vilket jag inte ett dugg tvivlar på, så var detta den sista ”Series”-landyn som importerades till Sverige innan modellbytet till Defender. Bilen var till salu något år innan det att jag kom mig för att drömmande åka och titta. På sant komplicerande maner så fanns den givetvis inte nästgård – nej en 45-50 mil söder ut stod denna härlighet. Nu var ju det inte något som hindrade mig där och då. Jag satt ju inspärrad på ett kontor dagarna i ända med massa flex att ta ut. Sagt och gjort så bar det av.

Här någonstans bör väl jag som berättare inflika att jag inte är direkt slängd i att grovsmidesmässigt hålla liv i bilar, ja typ som att banka ut bucklor, grovräta karosser eller för den delen svetsa ramar eller allsköns andra delar av det strukturella. Nej min fäbläss ligger väl mer i att lokalisera nya delar och skruva dit. På samma sätt så tänker jag att det är väl så gemene bilägare gör, alltså byter till motsvarande ny detalj av samma utförande. Reservdelslistorna är min favoritlektyr och ja jag gillar att leta på reservdelsnummer.

För den som känner Land Rover-skået så är det i dessa led lite mer hands-on. Att byta inredningen mot något snarlikt, eller ännu hellre något annat som går att anpassa är legio. Speciellt när det gäller stolar och inredning. För en Series-bil är mer att betrakta som en sillburk på fyra hjul, om än med fantastik kapacitet att ta sig fram. Exakt hur bekvämt, om alls,  ja det lämnar mycket till tolkning, eller rent av att upplevas. Även en sån sak som att svetsa om ramen efter eget tycke och smak för att passa egna lastanpassningar, ja det gör tydningen en Serie-nörd utan att blinka.

När någonstans så kolliderade dessa världar – och det hård. Jag med min sinnebild av att det skulle gå att hålla i nära originalutförande och LRofilerna som mer resolut valt att göra tillvaron något så här uthärdlig. Till deras försvar så är jag å ena sidan övertygad om att stolarna från SAAB 900 är milsvida bättre än skumgummibänken från Solihull. Men min sinnebild av att strax kunna få till en nära original Serie 3 för voltmarscher upp till sommarstugan året om – ja den blekande fort. Speciellt när bakstammen på bilen fått förlängas eftersom ägaren valt att likaledes förlänga ramen av någon anledning.

Här någonstans så bottnade min ambition, eller ska jag säga, fastnade jag nedsjunken till låren i en sur torvmosse! Mina förväntningar hade inte matchat marknaden och hur man nyttjar en verktyg som en serie-vagn. Milt sagt besviken styrde jag kosan hemåt – om än med ett påbjudet stopp på GeKås i Ullared längs vägen hem. Jag minns inte om det blev något inköpt, ja då möjligen mer än bakplåtspapper. Men jag minns att jag gjorde det mesta för att förtränga mitt intresse för en Serie-bil

Att det hela nu kom upp på tapeten kom sig av att jag skrotade ned en gammal telefon som innehöll fotona jag tog. Så här i efterhand så känns det inte fullt lika ogörligt att få liv i och att på sikt även förvalta nämnda vagn. Men till historien hör väl att nämnda vagn numera står i typ tre gånger pengarna från när det begav sig. Och fullt så likvid vill jag nog inte hävda att jag är – definitivt inte på leksakskontot.

Dock fick jag äran att återknyta kontakten med en härlige ägaren som alltjämt står som förvaltare till härdligheten såhär 8 år senare. Hatten av till herren, och som jag sa till honom – det var ju en god investering att inte sälja:-D

 

Som att köpa sötlaktits till bilen

I dessa dagar av relativt vinterväder så har en långdragen kamp pågått för att återupprätta hedern för svärmors Volvo S60. I ett tafatt försök att effektivisera så valde saligt insomnade svärfar att gå på spåret Allrounddäck.

Vinsten för hans del var väl att slippa lägga om däck två gånger om året, plus möjligheten att kasta bort de dåliga vinterdäcken.

Just det faktum att kasta bort de gamla vinterdäcken är det som vi idag har förbannat in absurdum. För nu när svärfar inte länge är med och ”styr upp” så krävde svärmor att riktiga dubbdäck behöver monteras. Och det Pronto!

För den som försökt köpa däck eller fälgar på annonssajter när värsta snösmockan råder är det säkert ingen nyhet. Det finns inga vettiga alternativ. Utsikten att åka till däckverkstaden och köpa nya däck och fälgar – inte ekonomiskt realistiskt.

Givetvis råkade jag få tag på en uppsättning volvo-fälgar, om än med för smalt centrumhål och vad göra? Japp du anade det, Biltema säljer en hålsåg för betong som just motsvarar 65 mm. Så jag har precisionsborrat upp centrumen till rätt dimension. Nu väntar vi bara på att en uppsättning svarta Nokian Hakkapeliita 10 ska landa på uppfarten. Men erkänn – att köpa däck känns alltid lite bortkastat. Det är inte riktigt samma sak som att lägga motsvarande belopp på låt säga en kul leksak som mobil, dator eller annat tekniskt…..

Motorpressens influensers för mer än 60 år sedan

De goda gänget i gruppen Kent skrev redan för 20 år sedan om hur dåtiden mediedivor hade en fäbless för ”Att synas utan att verka”. Citatet kommer från i låten ”Socker” som väl låg på skivdiskarna runt 2002 och är från albumet ”Vapen och ammunition”. En skiva som står sig väl ännu i dag om du frågar just mig.

Just det där med att lämna ett större avtryck än av den möjliga arbetsinsatsen varit verkar vara ett fåtal förunnnat, i alla fall i motorpressens historia. Mycket verkar vara tålmodigt tragglande för att få muta in sin plats i mediemedvetenheten och framför allt även få behålla den efter att man lämnat skeppet, eller möjligen jordelivet.

Werner Göst och Nordisk Motortidning

Enligt min mening finns det dock två klart lysande undantag. Mitt första exempel vill jag ge i form av  den mycket självförhärligande redaktören Werner Göst med Nordisk Motortidning. Även med dagens blick för dagens medienärvaro så sticker herr Göst texter ut och känns rent av bombastiskt skrävlande. Det talas om de enorma framgångarna just han haft med tidningen och exakt hur instrumentell hans insatser varit för att kunna publicera just detta nummers djuplodande insikter som väl bara en så slipad hjärna som Werners varit den enda att kunna frambringa och nedteckna. Själva utgivningslängden talar väl ett annat språk med försenade nummer, som allt som oftat varit så pass sena att det övergått till att istället vara dubbelditon.

Jag har hört om att det rent av blivit något trippelnummer bara för att kunna hålla prenumeranterna stången. Jag kan även tänka mig att denne ”Bad boy” var en av orsakerna till att det numera finns stadgar för hur många dubbelnummer som får förekomma under ett utgivningsår så att prenumeranterna verkligen skulle få ett rimligt antal utgåvor på ett utgivningsår.

Om man idag googlar namnet så får man inga direkta träffar kopplat till värvet som tidningsman, nej snarare leder spåren till att att någon med just det namnet var aktiv och framstående nynasist under 1900-talets mitt. Det är nog troligt att det var den samme som tidningsmannen. Intressant dock är att Nordisk Motortidning hade en stor förkärlek till att rapportera om tekniska landvinningar och produkter från Storbritannien vilket känns lite motsatsaktigt till om nu den politiska tanken låg mer åt det germanska hållet.

Allt om bilen – tänk att elva egna nummer skulle bli så namnkunniga

Exempel nummer två är tidningen Allt om bilen. Ja namnet känns säkert bekant, inte för att jag tror det beror på att du någon gång sett tidningen Allt om bilen i sin egna form.  För att rekapitulera. Hösten 1961 lanseras tidningen Allt om bilen, jag tror första numret har oktober som utgivningsmånad i alla fall av omslaget att döma. Under resterade del av året så blir det totalt två till nummer så in alles 3 nummer 1961. 1962 fortsätter utgivningen med tekniskt sett 8 nummer då fram till augusti när tidningen slås samman med förlagshusets storasyskon Teknikens Värld Så från nummer 20 1962 så får Teknikens Värld en under rubrik i sin titel i form av Teknikens Värld – Allt om bilen.

Just allt om bilen hänger kvar på omslaget fram till nummer 17 1965, för att göra ett uppehåll till 1976 när tillägget kommer tillbaka och hänger kvar fram till nummer 24 1984. I nummer 8 1987 kommer det tillbaka nu till nummer 26 2000. Ännu ett uppehåll och dyker upp igen likt gubben i lådan nummer 8 2007 för att än idag pryda omslaget…

Ja tänk att de där 11 numret i egen regi skulle slå så pass att vi än idag 61 år efter senaste ordinarie utgåvan skulle se namnet på omslaget… Det är väl att synas utan att verka om något?

 

 

 

Utan att titta ut genom fönstret vet jag att det kommit snö….

Eller rättare sagt, av att stirra på min bildskärm och besöksmönstret här på sidan så är jag övertygad om att det kommit snö. Nu inte bara här i Sverige som det verkar, nej Danmark, Norge, Makedonien och Schweiz.

Jag syftar givetvis på att nu är det fart på min gamla postning om den norska uppfinningen SnowGrip, ja de där slirskydden som låg vart och vartannat garage och bagageutrymme under 1980- och 1990-talen.

Det är skönt att veta vädret bara av att stirra på vilka av sidorna om besöks:-) Välkommen bäste besökare!

Årskataloger – en prövning i arkiveradet

Det ska erkännas, jag gillar årskataloger över bilutbudet. Tänk ett så smidigt sätt att få en kondenserad sammanställning över årets utbud samlad i en utgåva.

Men, det är lite svårt att göra en bra, överskådlig och konsekvent redovisning. Ty årsskrifterna har varierat över tid. Nu har jag kämpat in absurdum för att få till någon form av översikt. den sträcker sig från 1968 fram till 2024 med minst en förekomst per år. Som mest i alla fall fem som redovisas i bild.

Känner du dig nyfiken rekommenderas att klicka på länken här för att se ett grafiskt hopkok i ämnet:-)

Länk till Majks kataloger

 

Ett kort betyder… Ett livstecken, eller inte

Om du tillhör skaran läsare som följt mitt orerade över tid vet att jag ibland sänder ett och annat vykort. Mottagarna av dessa kort är ägare till spännande vagnar jag råkat på i trafikvimlet.

I ärlighetens namn så är responsen inte allt för överväldigande. Om det under ett år blir tio kort sända. ja då är jag tacksam om någon råkar få något svar. I februari 2021 stötte jag på en udda amerikansk fågel i form av en Saturn. Själva mötet utmynnade i en bloggpost som du kan hitta här.

Döm om min förvåning när jag idag fick en påringning. Denna gång från en efterlevande som stött på min hälsning i samband med en röjning i dödsboet. Kul att få lite återkoppling även om det nu var under tråkiga förutsättningar. Så på sitt sätt ett livstecken från någon som lämnat den här planhalvan.

Med lite tur får nu vagnen ett fortsatt leverne i trakterna av där jag skådade den senast. Ja Saturn med plastkaross är udda på våra breddgrader.

 

 

När Vi Bilägare bjuder med armbågen…

I nummer 14 2023 så lockar Vi Bilägare med spartipset att byta bromsskivor på bilen för att spendera mindre. Ett helt klart behjärtansvärt initiativ inte helt olikt tidningens approach under 1980- & 90-talen. Texten och illustrationerna är sammanställda av en skribent som jag inte kan placera. Jag skulle tro att det kanske är ett uppdrag utlagd på extern part.

Just bromsbyten är spännande, det finns YouTube-kanaler som mer eller mindre nischat sig i genren. Gemensamt i alla fall för dem som likt oss här i Sverige verkar i rostbältet är vikten av att slipa rent medbringaren/navet varemot bromsskivan vilar. Men även att rent av blästra anläggningsytorna på bygeln där bromsklotsarna vilar för att säkerställa att bromsbeläggen rör sig fritt och inte rostar fast över tid.

Skribenten har ett passus kopplat till monteringen en uppmaning om att nyttja stålborsten. Men glömmer att understryka vikten av att få bort all rost och beläggning. Det är nästan så man kan tro att de är i maskopi med OK Verkstäderna som möjligen kan få chansen att felsöka vibrationer vid inbromsning eller anliggande bromsar inom kort.

Extra tragikomiskt blir det när man tittar i samma tidning och hänger ut Mekonomen för att deras verkstad just missat att göra rent navet/medbringaren när tidningen hade sin bil inlämnad… Så de bjuder med armbågen och ger själva inte fackmannamässiga råd i sina egna texter…. men har mage att klaga på andra för bristen av fackmannaskap… Frågan man får ställa sig är, vet man vad man själv skriver om? Eller för att låna orden från tidningens forne medarbetaren Calle C som i veckans Klassikers podd sade  ”Motorjournalister…” med sån betoning och eftertryck att det lät som han själv skakade på huvudet samtidigt.

Ett griftetal – eller möjligen Ode to Joy!

Nu har den inte helt indoktrinerade lilla Citroën C3, populärt kallad Trikålåren utgått ur min tjänstgöringslängd.

Ja jag hör dig fundera på om det varit en god investering. Jag får spela kortet att ha bil sällan är en investering. Men visst, jag fick igen köpeskillingen och skatten. Men alla timmar i garaget och de myckna leveranserna av bildelar ja de är föreviga ofinansierade.

Visst i sanningens namn, det var inte något behagligt ägande. När väl beslutet var fattat och förtroendet utraderat, ja då the point och no return nådd. Utsagan att det skulle bli skroten nästa för denna kom på skam – Viköperdinbil bjöd över vad klipparmaffian på blocket och FB kände var relevant. Så på så sätt ett enkelt val

Så åter faller tjänsten på Diesel-Doris, även nämnda vagn har fått visa upp sig på bilprovningen, denna gång med anmärkning på en styrled. Vis av erfarenheterna från Trikålåren så valde jag givet att sikta lite högre än Biltema och valde FAG. Nog om detta, förnyat förtroende hela 2024 säkrat. I alla fall besiktningstekniskt.

Inte trodde jag en modernare bil kunde ha så infernaliskt låg kvalité

Ack Trikålåren vad du prövar mitt tålamod. Allt från vatten i vänster strålkastare, motorstyrningslampor, till att nu även bakrutedefrostern lagt av.

Visst halvgamla bilar, ja sånna som passerat skrotstadiet vid 17 års ålder är inte bra. Men Inte bra är milsvida till hur illa det är med en billigt byggd Citroën. Det går inte komma runt det faktum att denna jag har är rent ut sagt ett skrotämne.

Sällan har väl en bil gått från att vara krasslig, till dålig och nu ja stört omöjlig efter sååååå många timmars kvalitetstid en sommar.

Inte heller verkar det vara seriöst möjligt att sälja eländet. Det är i sig synd för den ser välvårdad ut.Vågar jag spekulera så blir det säkert nytt hem på stortorpsskroten inom kort….